“We don’t want freedom without bread, nor do we want bread without freedom.” Nelson Mandela, 1993

Idag är det Blog Action Day – en kampanj där tusentals bloggare världen över uppmärksammar mänskliga rättigheter. Läs mer om kampanjen här! Jag befinner mig just nu i Moçambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan, Västerås Stift och We Effect. Vi ska tillsammans med lokala bondegrupper följa upp Västerås Stifts skogsinvestering Chikweti i Niassa.

Citatet ovan verkar ganska självklart; ingen av oss vill ha frihet utan bröd eller bröd utan frihet. Inom biståndet till föreningsliv och demokrati, som ska arbeta tillsammans med dem som berövats både bröd och frihet, finns det emellertid en tendens att sätta friheten före brödet – både i tid och prioritering. Men om vi arbetar med människor som lever i fattigdom, utifrån deras perspektiv, går det ens att separera brödet från friheten?

Jag skulle vilja återkomma till en reflektion om getter, fiskdammar och rättigheter. Den knyter an till vårt pågående besök och en uppmaning om tålamod inom biståndet.

We Effects program i Niassa (där jag jobbade 2008-2011), stöttade under de första åren små, många gånger svaga och lite kaotiska bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter (vilka var de resultat som vi förväntades producera) var inte helt lätt. Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem att arbeta för den förändring som de själva bestämde över. Hade programmet avslutats efter två år, och då avkrävts resultat enligt ovan, hade det sannolikt bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

Men den som hade tid och tålamod kunde se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation i sin provins som nu har nära 20 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras och kräver förändring. Detta samtidigt som de fortsätter att ägna sig åt getterna, dammarna och en och annan oxe.

Ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet; att människor som lever i fattigdom själva ska ha verktyg att förändra sin situation i det lilla och det stora. Om vi istället för att arbeta med de små och kaotiska bondeorganisationerna, där majoriteten inte kan läsa och skriva och har en monetär inkomst på ungefär en dollar per familj och vecka, hade riktat oss till exempelvis en tankesmedja med välutbildade personer, hade det alldeles säkert kommit fina rapporter om rättigheter om ansvarsutkrävande redan efter ett halvår. Men på vilka grunder hade denna förändring skett och vad hade egentligen funnits kvar av den idag?

Om biståndet menar allvar med att sätta fattiga människor, deras rättigheter och prioriteringar i centrum, bör vi också vara beredda på att det på kort sikt kommer att verka dyrt och att det kommer att bli mer tidskrävande att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor. Det kräver också att vi förstår hur krav på olika rättigheter – för bröd och frihet – hänger samman för den som inte har varken eller. Att det kanske ibland krävs en get för att skapa en rörelse som kräver frihet.