Har just haft ett samtal med en Niassabaserad organisation som heter ACABE. ACABE arbetar med barns rättigheter och är en del av ett nationellt nätverk för barns rättigheter, Rede da Criança. Här i Niassa har ACABE finansiering från den danska organisationen Ibis och i Maputo har Rede da Criança finansiering från den svenska organisationen Diakonia. Ibis och Diakonia ingår båda i det övergripande civilsamhällesprogrammet AGIR som finansieras av svenska och danska ambassaderna i Maputo. Kooperation Utan Gränser ingår också i AGIR och idag kom ACABE till oss för att fråga om vi kunde finansiera dem. Ibis finansiering till ACABE i Niassa kommer emellertid inte från AGIR utan från ett annat civilsamhällesstödprogram som heter MASC och är finansierat av Irland och England. Allt klart som korvspad?
De förklarade att de ändrat strategi tre gånger under de senaste tre åren. De började med att sprida kunskap om barns rättigheter genom teater, dans och sång (i ett antal distrikt i provinsen) men bytte sedan till att arbeta med påverkansarbete i regeringens planeringsarbete på distriktsnivå för att säkra att barns rättigheter finns med (i ett antal andra distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första) för att sedan börja arbeta med att följa upp regeringens arbete med fokus på barn (i ett distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första och de andra). Klart som korvspad?
Vi frågade vad alla dessa ändringar kom ifrån? Första meningarna i svaret baserade sig helt och hållet på att givaren hade ändrat sig ett antal gånger, avbrutit kontrakt och sagt att om de ville fortsätta med finansiering fick de byta strategi. Allt som de berättar om sin organisation utgår ifrån finansiärens åsikter och inriktningar – när den byter strategi – då följer organisationen efter. Klart som korvspad?
Dagens bistånd präglas av tjusiga dokument och vackra ord om ägarskap och partnerskap paketerade i olika internationella Agendor så som Paris, Busan och Accra, men ju längre ner/ut/upp man kommer, desto svårare blir det att se dessa principer i praktiken. Däremot inte sagt att det inte ser bra ut i resultatmatrisen eftersom utländska organisationer genom finansiering kan styra så att de moçambikiska organisationerna gör precis vad vi vill. Att de inte uppnår sina egna mål och visioner förefaller mindre viktigt. Även den geografiska dimensionen är viktig då många avtal mellan internationella och nationella organisationer skrivs i Maputo – men med vackra löften om hur detta ska skapa resultat i hela landet och hur de nationella programmen baseras på lokalt identifierade behov och intressen. Men ute i hela landet finns inte ens information om de underskrivna avtalen. Biståndsgivare och internationella organisationer understryker och finansierar organisationernas arbete med att kräva ansvar och transparens från regeringen men när det gäller att skapa samma mekanismer för transparens och medbestämmande inom de lokala organisationerna såväl som mellan dem och internationella organisationerna, är intresset inte alltid lika stort.
Ett ganska grumligt korvspad måste jag säga.
In- och utvecklingar 
Pingback: Ett sätt att se på saken… | In- och utvecklingar
Denna historian om korvspadssoppan får mig att tänka på något som inträffade under de sista av de dryga 20 åren som jag arbetade med bistånd här i Afrika. De sista fem åren arbetade jag alltså som Danida-rådgivare i Mocambiques energisektor. Det första året blev det mycket jobb med Danidas plan för ett energisektorstöd till Mocambique, som redan börjat att utarbetas något år innan jag kom till teamet. Under mitt andra år så började programmet för sektorstödet så sakta att implementeras. Sedan blev det val därborta i Danmark och opositionen tog över makten. så vi hade inte kört programmet ens i två år innan vi fick order från den nya politiska ledningen i Köpenhamn att sektorstödet var felaktigt, i deras mening. Sedan tog det inte lång tid innan vi fick order om att lägga ner och fasa ut. Dessutom, under denna tiden, så ”avvecklade” man tre afrikanska länder som programländer, stängde ”biståndskontoren”, la ner allt vad program och eventuella projekt hette och skickade hem alla som hade skickats ut, plus konsulter och annat folk. Själv fick jag i Maputo under de restrerande två åren av mina fem år avveckla och fasa ut vad jag byggt upp under de första två åren. Allt detta bara för att man någonstans väldigt långt härifrån hade bytt stolar så var sanningar helt plötsligt inte så bra längre och saker och ting kastades bort i princip över en natt. Då kändes det så otroligt hopplöst att stå och ”förklara” för mocambikanerna hur viktigt det är med kontinuitet och långsiktighet när man bygger upp ett samhälle och dess infrastruktur (för produktion, transport och distribution av elkraft i mitt fall) när man nästa dag måste förklara att den store bossen (Danida) inte längre tycker att ”det där” är så viktigt…utan omedelebart börjar att avveckla sitt energisektorstödsprogram, …eller hela verksamheten i landet… Jag vet att det är en utopi, men jag skulle vilja se mottagarländerna ta över utvecklingsarbetet för att komma bort från alla dessa nyckfulla givare och alla dessa utländska organisationer (som över en natt kan bli politiskt inkorrekta) som dom financierar. Att helt enkelt på sikt skrota allt bilateralt stöd och ge multilateralt till en gemensam institution som sedan fördelar medlen till de länder som har stark vilja och starka institutioner för utveckling av landet. Dom andra skulle bara få typ katastrofbistånd.