I fredags var jag på seminarium på Sida, organiserat av Nordiska Afrikainstitutet. På seminariet presenterade en grupp forskare från Göteborgs universitet resultat från ett flerårigt forskningsprojekt som de arbetat med i Rwanda, Sydafrika och Moçambique. Fokus för deras forskning har varit relationen mellan biståndsgivare och lokala organisationer som arbetar med hiv och aids. (Läs deras debattartikel i SvD, klicka här!)

Representanter för aidsorganisationer och universitet från de tre länderna var inbjudna att kommentera på rapporten. Ett antal tankar gick igen från forskarnas presentationer och kommentarerna från representanterna. Några av dem var:

• Biståndsgivarna sätter en sådan press på de mottagande organisationerna att de tvingas till en professionalisering som i många fall pressar dem bort från de gräsrötter som de bildades för att representera eller ge stöd till. Det läggs större vikt vid att möta formella externa krav, än att garantera förankring och legitimitet hos medlemmar och/eller målgruppen.
• Dessa formella krav gör att många gräsrotsorganisationer, med stor legitimitet i sina respektive samhällen, inte är berättigade att söka biståndsmedel. I vissa fall löses detta genom mellanhänder eller ”intermediaries” vilket medför andra problem – både för slutmottagaren och för den organisation som kanske egentligen inte bildades för att vidareförmedla och genomföra tekniska kontroller av stöd till andra organisationer.
• Tekniska och formalistiska krav på organisationerna gör att politiken försvinner. Genom att kalla uppföljningssystem för evidensbaserade tappar vi den politiska analysen och förändringen och fokuserar istället på att räkna saker, exempelvis hur många som deltagit i en utbildning. Ytterligare en dimension som flera organisationer lyft fram handlar om att de vill berätta hela historien, hela berättelsen om motgångar och framgångar, men biståndsgivarna vill bara höra den del som har med deras bidrag och göra.

Jag känner så väl igen mig i beskrivningarna och de problem som tas upp och även i hur svårtdet är att få gehör hos biståndsgivare för denna typ av kritik. Sedan blev det dags för tjänstemännen från UD att kommentera rapporten varvid diskussionen tog en lite annan riktning. Enligt dem förhåller det sig bland annat såhär:

• Resultatkrav är per definition positivt för det leder, per definition, till bättre resultat. (Detta skulle alltså svara på, eller kanske till och med lösa, den stora och svåra diskussionen om balansen och fokus i resultatagendan. Och det handlar alltså inte om vilka resultat som krävs eller hur de krävs.)
• Pluralism (som är själva namnet på Sveriges policy för stöd till civilsamhället) är inte ett mål i sig i civilsamhällesbiståndet och är inte en princip som kan styra allt stöd inom denna kategori. (Således blir frågan om bristande gräsrotsförankring irrelevant. Det gör på samma smidiga sätt frågan om huruvida det är problematiskt att biståndet bidrar till minskad gräsrotsförankring till en icke-fråga.)
• Det är ingen mänsklig rättighet för organisationer på landsbygden att få svenskt bistånd. (Se parentes ovan. Man kan väl säga att det inom detta område försäkrade sig med hängslen och livrem.)
• Biståndet fungerar så att de organisationer som är bra får bistånd och de som inte är det får det inte. (Hängslen och livrem utökas med kanske ytterligare ett skärp. Och i praktiken, hur kan det ens vara möjligt, med de bästa system i världen, att garantera att de som är bra får bistånd? Att bra sedan är något subjektivt i sammanhanget är ju ytterligare en fråga…)

Att det svenska biståndets grundprinciper är fattiga människors perspektiv och rättigheter verkar inte alltid vara gällande, åtminstone inte för alla och inte överallt.

En annan kommentar från UD-tjänstemännen var att det inte råder något tvivel om att regeringen i sin biståndspolitik är mycket angelägen om att stötta och även följa upp institutionell utveckling. Jag ställde frågan hur vi utifrån denna angelägenhet ska förstå de ingångsvärden som regeringen givit för framtagandet av de nya resultatstrategierna för biståndet? Ingångsvärdena består i princip uteslutande av exempelvis antal barn som ska vaccineras (men inte hälsomyndigheternas kapacitet att på lång sikt garantera barns hälsa) eller antal bönder som ska få rådgivning (men inte jordbruksmyndigheternas kapacitet att tillhandahålla relevant rådgivning baserad på böndernas behov). Även denna problematik var lätt avfärdad med att detta var bara ett sätt att se på saken.

Fick känslan av att det mesta i debatten gick att avfärda med just att det endast var ett sätt att se på saken. Jag undrar om de som inte får berätta hela historian, de organisationer som dragits bort från sina gräsrötter, eller gräsrötterna i dessa organisationer, också skulle tycka att det bara handlade om ett synsätt.

För ett talande exempel om en gräsrot som kom i kläm i maskineriet, läs gärna blogginlägget Grumligt i korvspadet om barnrättsorganisationen ACABE.