Efter en mängd givande seminarier samlas vi för att prata ihop oss. Då nås vi plötsligt av beskedet att det är över. Texten är klar, färdigförhandlad. Flera förhandlare är redan på väg hem. Luften bara går ur oss. Va, va då? Brasilien har lyckats ta fram en text som saknar alla känsliga områden, men som därför också är kraftlös. Greenpeace chef skriver att det är historiens längsta självmordsbrev.

Deppade och uppgivna sitter vi här och försöker läsa igenom det slutliga 49-sidiga dokumentet och skapa oss en egen uppfattning. Men få framsteg tycks nåtts. I högtalarna spelar de: No woman, no cry. Liknelsen till bandet som fortsatte spela under Titanics undergång är svårundviklig. Ska skriva mer och berätta när jag har en klarare bild av hela överenskommelsen. Men klart är att miljöorganisationer är arga och besvikna. Och ungefär så känner vi också just nu.