Men VEM bestämmer egentligen?

En galet brilliant ung uruguayanska (får mig att tänka att jag måste läsa på mycket mer – jösses, vad hon KAN saker), Nicole Bidegain, summerar i ett seminarium vad Riokonferensen måste besluta om:

1. Hur ska vi producera det vi behöver? Vår samarbetsorganisation AIGMIM i Guatemala menar att vi inte klarar oss utan energi, men ska den verkligen produceras med vinstintresse, privat och nästan helt laglöst? Eller ska den kontrolleras demokratiskt, dvs offentligt, och utan att förgifta folk?

2. Hur och hur mycket är det rimligt att vi ska konsumera? Vi vill ha och ha, men ibland tänker jag i Jack Kerouac-stil att ”du äger inte saker, sakerna äger dig”. Vi går nästan bokstavligen talat över lik för allt vi köper. Testa dig själv och tänk till – och sedan tänk lite till: http://www.slaveryfootprint.org

3. Hur ska vi fördela? Arbete, rikedomar och beslutsfattande. I Sverige har vi vant oss vid att omsorgen om människor är ett gemensamt ansvar mellan mamma, pappa, familj och samhället, men i större delen av världen utför kvinnorna och naturen, helt obetalt och oftas helt isolerat, allt omsorgsarbete, all reparation av relationer och ekobalans. Detta gratisarbete subventionerar ditt välstånd, din relativa rikedom.

En ung manlig feminist kommenterar den tredje punkten: Om vi inte förstår hur besluten fattas verkar det hela rätt obegripligt. Vad GÖR vi här i Rio, egentligen? Är vi inte alla rörande överens om att miljöförstöring är dåligt och att klimatförändringarna hotar hela vår överlevnad? Så varför klubbar inte staterna bara igenom överenskommelserna om att minska utsläppen, förbjuda gifter, reparera redan gjorda skador och investera i de bevisligen effektiva småbrukarna (ofta kvinnor), som bär stora delar av hela världens matförsörjning på sina axlar?

Den unge mannen påpekar att bara USA:s presidentkampanjer beräknas kosta runt 2 miljarder dollar, varav en hel del kommer från företag med mycket specifika intressen. Och de vill ha skydd för dessa i utbyte mot sina pengar. Det är inte det att jag är konspirationsteoretiker: jag tror inte att dessa män (förlåt, kunde inte låta bli att påpeka att de är nästan bara män) sitter och skrockar om hur de ska förstöra naturen och utnyttja kvinnorna så mycket de bara kan. Jag tror att frågan helt enkelt sällan kommer upp på deras möten. De tittar mest på olika sätt att öka vinsten. Punkt. De kommer aldrig frivilligt sänka den, det är liksom inte vad de lärde sig i plugget. Om inte regeringarna sätter upp ett större regelverk för dem kommer inget att hända. Du köper ju inte ens alltid ekologiskt, så vad har de för incitament? Men regeringarna står och väger mellan de som pressar hårdast. Om vi inte gör våra röster hörda, vinner pengarna. / Linn

På planet till Rio de Janerio

På planet till Rio de Janeiro har jag sällskap av två kollegor – Magnus Ulaner, HSB och Johanna Sandahl, Naturskyddföreningen. De ska också till Rio för att delta i FN-konferensen om hållbar utveckling. Med olika nyhetsbrev i händerna försöker vi tillsammans greppa vad som hänt i förhandlingarna de senaste dagarna. Det är inte lätt att få en överblick. En rad olika frågor har diskuterats samtidigt i olika smågrupper. Informella för-förhandlingar har pågått mellan 13:e och 15:e juni med planen att sedan pausa fram tills de verkliga förhandlingarna 20-22 juni. Men inte helt oväntat fick delegaterna lägga ned planer på strandhäng och istället hänga kvar i förhandlingslokalerna. Bara 116 av 315 paragrafer är färdigförhandlade så Brasilien ombads komma med ett nytt förslag på förhandlingstext. Den danska miljöministern, Ida Auken, kommenterar den på sin twitter genom att skriva att det är lååååång väg kvar. Frågor som återstår är bland andra: matsäkerhet, tekniköverföring från Nord till Syd, hur FN:s institutioner ska reformeras, rätt till information, rätt till vatten, stoppa markförstörelse, kemikaliespridning, subventioner till miljöfarlig verksamhet, överfiske, ja listan kan göras lång.

De två huvudsakliga lägren är G77, världens fattiga länder, på ena sidan och USA och Canada på den rakt motsatta. EU befinner sig någonstans mittemellan.

Fyra områden förhandlas mest intensivt just nu. De är: 1) Hur man ska implementera det man kommer överens om, där frågor om tekniköverföring från Nord till Syd behandlas, 2) SDG – Sustainable Development Goals, hållbarhetsmålen, 3) det institutionella ramverket för hållbar utveckling, där frågan om att stärka FN:s miljöprograms mandat står i centrum och 4) Hav, där frågor om havens övergödning liksom överfiske behandlas.

Trots att man redan i Rioprinciperna enats om att de rika ländernas ska bistå fattiga länder med tekniköverföring försöker nu USA byta ut skrivningen mot en frivillig tekniköverföring på ömsesidigt överenskomna villkor, vilket är detsamma som normala företagsöverenskommelser. Frågan är av avgörande karaktär för G77 som svarade att ”om vi inte talar om hur vi tänkt oss genomföra det här, är jag inte övertygad om att vi är seriösa med vad vi gör här överhuvudtaget”.

Men det fulaste USA pysslar med för tillfället är försöket att efter ”Gemensamt men olika ansvar” (överenskommen Rio-princip om rika ländernas specifika historiska ansvar för en hållbar utveckling) lägga till en hänvisning till respektive lands förmåga som reflekterar nuvarande och kommande situation. Med det vill de slippa undan att stödja exempelvis växande ekonomier såsom Kina. Det gör det dock också lätt för dem att komma undan sitt generalla historiska ansvar.

Delegaterna har nu ombetts att bara fokusera på de frågor som de absolut inte kan stå ut med. Jag hoppas att det kan hjälpa.

/Hanna Wetterstrand

Från Falkenberg till Rio

Notiser

Från Falkenberg till Rio

Tiden närmar sig min avresa till FN:s stora hållbarhetskonferens i Rio (http://www.uncsd2012.org/). Spänd och aningen nervös inför att kliva in i den fartfyllda megastaden. Den svenska sandstranden i Falkenberg utanför mitt fönster förvandlas snart till sandstranden i Rio. Dessvärre lär det inte bli många tillfällen att njuta av den. Schemat är fullspäckat av möten, föredrag och förhandlingar. Jag kommer att följa förhandlingarna på ett generellt plan, men mest titta på frågor som rör global livsmedelsförsörjning, klimat- och fattigdomsfrågor.

Så här långt ser inte utgången av förhandlingarna särskilt ljus ut. Vissa menar att det rent av är kontraproduktivt att ha ett möte av denna karaktär i en tid när chanserna för att nå framgång är sämre än på länge. Ökad konkurrens om knappa resurser, finansiell kris, höga matpriser, låsta klimatförhandlingar och alltmer protektionistiska tendenser. Det finns redan en mängd goda globala överenskommelser som vi istället behöver kämpa för att genomföra. Kanske är det så. Det återstår att se.

Men den svenska delegationsledaren Björn Anderson är optimistisk. Han tror att länderna kommer att komma överens om så kallade globala hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) som är en fortsättning på Milleniemålen (http://www.millenniemalen.nu/). Troligen kommer inte målen definieras specifikt under mötet men man lär åtminstone komma överens om hur processen framöver ska se ut. Sådana mål tror jag kan lyfta hållbarhetsfrågorna på den globalpolitiska agendan och ta ett helhetsgrepp på de globala miljöhoten.

Det finns också förhoppningar om att FN:s miljöprograms status ska stärkas till att bli en egen organisation. Det vore bra, men många fattiga länder emot, bland annat på grund av oro för att de sociala frågorna skulle komma i skymundan.

Det talas också om att inrätta en ny ombudsman/kvinna för framtida generationer. Det låter ju bra men är det inte aningen sorgligt att vi ska behöva en ombudsman för att få oss att tänka på de kommande generationerna? Det visar på hur otroligt nu-fokuserat och kortsiktigt allt vi gör är.

Som sagt får förhandlingarna går trögt. Bland annat vill flera rika länder, däribland USA och EU, inte gå med på en princip som togs redan i Riodeklarationen för 20 år sedan som rör rättvisa. Principen ”Gemensamt men olika ansvar” (”Common but differentiated responsibilites”) innebär att de rika länderna har ett strörre ansvar för de globala miljöproblemen och därför ska dra det tyngst lasset och hjälpa fattiga länder att ställa om. Det är ytterst sorgligt, olyckligt och oroväckande att inte rika länder kan vara mer solidariska. Det skapar naturligtvis bristande förtroende och försvårar framgångar i förhandlingarna.

På måndag kväll landar jag i Rio. Vi ses!

/ Hanna Wetterstrand

Dags att lyssna?

Notiser

Eva Cristina och jag pratar efter dagens besök på Folkets toppmöte om att det finns en massa olika aktiviteter som tar upp kvinnors särskilda perspektiv på klimatfrågorna. Annars är det ju vanligt att de hamnar i ett ensamt tält någonstans i utkanten – även bland så kallade ”medvetna” sociala rörelsers forum. Jag frågar henne om det finns ett särskilt kvinnoperspektiv? Jo, men det gör det ju. Kanske inte ETT särskilt kvinnoperspektiv, utan snarare många. Det lite mer filosofiska: hur den rovdjursliknande ekonomin som dominerar världen idag ser både kroppar och natur som medel för att tjäna pengar – att det liksom inte finns något som är skyddat för vad som kan kallas handelsvara. Att både kvinnor och naturen ses som något man kan äga och utnyttja – ju längre bort från Sverige, desto mer våldsamt kan företagen härja utan att det blir riktigt kännt. Sedan det lite mer konkreta perspektivet: kvinnor har i större delen av världen ett särskilt ansvar t ex för att hämta vatten och ved. Både och blir alltmer sällsynt, hamnar längre bort och det betyder att kvinnor måste lägga galet många timmar på detta jobb, samt att deras personliga säkerhet hamnar i fara. Omsorg är nyckelordet – alternativet till dagens system. Och omsorg har ju, som bekant, kvinnor haft som huvuduppgift under lång tid och vet en hel del om.

För nästan tre år sedan, den 28:e juni, blev det statskupp i Honduras, därifrån Eva Cristina kommer. Då minns jag hur jag inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon satt och grät av rädsla för vad det skulle bli av hennes lilla dotter om något skulle hända henne själv under de våldsamt nedslagna protesterna hon deltog i. Nu, en tid senare, har hon en lugn analys om vad som låg bakom kuppen. Mel Zelaya, den bortkuppade presidenten, hade börjat förbereda en folkomröstning för att reformera grundlagen. De sociala rörelserna sneglade på bl a Ecuador och Bolivias föregångsexempel. Ecuador är det första landet i världen som gett moder jord ett eget kapitel med grundlagsskyddade rättigheter, vilket har omfattande konsekvenser på oljeutvinning, gruvdrift och så kallade megaprojekt för t ex gigantiska miljö-och kulturförstörande turistanläggningar. I Bolivia säger grundlagen att det ska finnas gränser för hur mycket jord en enskild person kan äga, när det finns ett helt folk som kämpar för att odla tillräckligt för att kunna äta sig mätta.

I Honduras fick de stora markägarna panik. Oligarkin, som har stora planer på hotellstäder på karibiska kusten, fick panik. Även utländska investerare stöttade kuppen, för att inte bli av med sina gruvkoncessioner. En representant för den kanadensiska kooperativa biståndsorganisationen berättade att cheferna för de kanadensiska bolagen satt på ambassaden i krismöte och talade om hur många år de hade kvar på sina koncessioner och när de skulle kunna ”acceptera” att det honduranska folket ändrade på sin grundlag. Summan av kardemumman blev statskupp och en militärt stöttad regeringschef som bland annat raskt gav tillstånd till ett turistprojekt och privatiserade ett 70-tal vattendrag till företagsverksamhet. Vattnet sinade förstås för bönder och annan landsbygdsbefolkning. Kvinnorna går och går – för att hämta vatten och kunna ta hand om sina familjer. Kvinnorna var också i majoritet blev de som demonstrerade för en återgång till demokratin och därför lika utsatta för politisk förföljelse, sexuellt och annat fysiskt våld. Både kvinnor och män hotas och dödas i Honduras. Fortfarande.

Jag tänker på hur svenskar sällan får se dessa sammanhang, mellan vår livsstil och det regelrätta våld som begås för att upprätthålla den. I Guatemala har svenska pensionsfonderna investerat i Goldcorps gruva, som bryter mot FN:s konvention om ursprungsbefolkningens självbestämmanderätt. De uppfattar gruvan som ett övergrepp både på naturens och deras egen hälsa. Mayaindianerna protesterar och hotas därför. Just ursprungsfolken har en framträdande roll här på Folkets toppmöte. Utan att förgulliga dem, verkar de liksom ha bättre pejl på hur viktigt det är att leva i harmoni med naturen. Dags att lyssna på dem, kanske? / Linn

Bild

Jag landar kloc…

Notiser

Jag landar klockan fyra på morgonen i Rio, huvudstad för konferensen om hållbar utveckling, ganska groggy efter den nattliga flygturen från Guatemala. Lite orolig väntar jag in Eva Cristina Urbina som reser med ett annat flygbolag. Eva är en ung kvinna som jobbar för Centrum för kvinnostudier i Honduras, en av våra partners som deltar i Folkets Toppmöte, den parallella konferensen som det civila samhället ordnar. De ifrågasätter hela infallsvinkeln till det officiella toppmötet, och undrar om verkligen alla som säger att de vill ha hållbar utveckling, faktiskt vill det – eller om de bara hittat på ett nytt sätt att tjäna pengar. Eva Cristina kommer, vilken lättnad! Lika trött som jag. På bussen från flygplatsen till stan ser vi mängder med skyltar om Rio+20: Coca-Cola skriver att de bidrar till en hållbar utveckling och hälsar välkomna till Riokonferensen…

Nu på eftermiddagen sitter jag på ett seminarium som heter ”Tid att gå till handling!” och som handlar om utmaningarna för familjejordbruk i Syd. Bl a nämns att Coca-Cola är ett av de fem företag (de andra är Nestlé, Danone, Unilever och Anheuser Busch), som konsumerar dagligen lika mycket vatten motsvarande hela mänsklighetens behov för samma dag. Hmm… Jag undrar om det är möjligt att kompensera det med lite corporate social responsability?

Linn heter jag och detta är mitt livs första blogginlägg. Idag är det dessutom min trettiofemte födelsedag, så det passar ju bra att lära sig något. Jag tänker entusiastiskt att denna vecka och kanske hela detta år ska gå i kunskapens ungdomliga tecken. I dagarna precis innan jag kommit hit har jag fått en iPhone och instruktioner om hur jag ska twittra också, så att du ska kunna följa mig här under Riokonferensen. Lite annorlunda från det vanliga jobbet, som pendlar mellan att läsa långa projektdokument på spanska på lilla kontoret i Guatemala City och att stå i myllan på något fält för titta på bönders fina salladshuvuden, medan jag kanske försöker flika in samtalet på huruvida deras kooperativ har jämställda stadgar, så att fruarna också ska kunna bli medlemmar och få rösta. Om de är medlemmar kan de dessutom vara med och sätta agendan för det politiska påverkansarbetet – t ex om vad Riokonferensen bör nå fram till. Under de kommande dagarna tänkte jag presentera några av dessa kvinnor för dig.

Eminenta gästbloggare från Rio

Hanna Wetterstrand och Linn Lukschandl från Kooperation Utan Gränser kommer att finnas på plats på Rio+20; FNs toppmöte om hållbar utveckling. Hanna och Linn kommer att ta över bloggen under de kommande veckorna, nedan en kort presentation av dem!

Hanna arbetar på Kooperation Utan Gränser i Stockholm och är ansvarig för frågor om klimat, hållbar utveckling och hållbart jordbruk. Under Rio+20 kommer Hanna främst att följa jordbruks- och klimatfrågor med ett fattigdomsperspektiv. Hon är ackrediterad för att följa förhandlingarna och kommer att rapportera om förhandlingarnas resultat samt att lyfta Syds perspektiv, det vill säga den så kallade G77-gruppen. Hanna ser som en viktig uppgift för henne att föra samman relevanta partnerorganisationer och representanter från den svenska delegationen, inklusive Landsbygdsdepartementet.

Linn har hållbar ekonomi med jämställdhet och genderperspektiv i fokus. Under mötet stödjer Linn Kooperation Utan Gränsers partnerorganisationer från Latinamerika i deras arbete med att lansera ”omsorgsekonomi” utifrån frågeställningar som: Hur ser en lokal bondeekonomi ut där människor och natur är i centrum, snarare än simpla medel för att ackumulera kapital, eller knappt överleva? Vad har organisk och ekologisk odling, respektfullt användande av naturrikedomar och ansvarsfullt konsumerande med detta att göra? Hur organiserar man till exempel barnomsorg eller annan omsorg om människor (som kvinnor idag utför isolerat utan vare sig betalning, socialt skydd eller annat erkännande), på ett ”kooperativt” och jämställt sätt? Vilka strukturer bör de lokala och nationella myndigheterna ha på plats för att allt det föregående ska kunna underlättas? Hur ser det internationella ramverket ut för dessa frågor och hur deltar det civila samhället i detta samtal?

Jag lämnar med varm hand över bloggen till Hanna och Linn som ni också kan följa på twitter @Utangranser.