Känner du allvaret? Tiotusentals demonstrerar i regnet i Rio

Bild

Just som jag började tänka att det är ju inte så svårt att vara engagerad när solen skiner och sambatrummorna går, bjöd Rio idag på rejäla regnskurar. Men inte hejdade det de tiotusentals människor som slöt upp i demonstrationen för radikalare – man kanske kan säga mer verklighetsförankrade – överenskommelser om naturen och människornas överlevnad. (Där fanns till och med några, även om du fortfarande inte kommer se många, av de vita medelålders männen som vi letade efter igår: fackföreningsmedlemmar och bankanställda var de.)

Bild

Här kommer lite bilder ur demonstrationen:

Bild

”Nej till grön kapitalism”

Bild

”Jag utsätts för agrotoxiner varje dag”. Vía Campesina är en av Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer i Latinamerika.

Bild

Isabel Montoya i blå T-shirt är medlem i vår partnerorganisation AMSATI i El Salvador. Hon menar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av miljöförstöringen: kvinnorna för att de blir förgiftade av det sjuka vattnet när de hämtar det, tvättar och lagar mat, och barnen, ja, för att de kanske inte får någon framtid.

Bild

Irene Castro är medlem i ett av den uruguayanska organisationen FUCVAM:s bostadskooperativ, som vi jobbar med. Här går hon med den brasilianska systerorganisationen.

Bild

”Varken statligt våld eller våld mot kvinnor” (ung.) Eva Cristina Urbina, som jag skrev om i det första blogginlägget härifrån, från Honduras och vår samarbetsorganisation Centrum för Kvinnostudier, kikar fram över kanten till sin banner. Hon menar att statskuppen i Honduras var direkt relaterad till gruvutvinningsprojekt och vattenprivatisering.

Bild

”Vatten: allas vår rättighet. Det kan inte vara ett vinstintresse för ett fåtal.”

Bild

Jag hjälpte, för ett ögonblick, till att hålla uppe jordklotet. Fick en sådan där ödeskänsla som ilar i magen, vet inte om du också känner den ibland: att vi måste göra allt vi kan för att inte låta det bli alldeles, alldeles för sent. För vissa är det verkligen fem i tolv. Många av dem är här och hoppas att någon kommer se dem, höra dem. / Linn

*Dagens lästips: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent” av Andreas Malm.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=77608&a=950679

Var är alla vita medelålders män? (Rio+20s variant på ”Vem kan hitta Wally”)

Igår under kvinnornas marsch för ekologisk, ekonomisk och erotisk(!) rättvisa var jag helt upprymd över att se en så bred mångfald av människor. Jag som jobbar med jämställdhet i Latinamerika har ofta lagt märke till avståndet mellan de kvinnor som kämpar för frågor relaterade till (jordbruks)produktion och de kvinnor som kämpar för reproduktiva rättigheter (säker abort, t ex). Även de ofta så defensiva bondemännen brukar ju hålla sig märkligt tysta när kvinnors rättigheter kommer på tal. Men igår gick de sida vid sida till sambarytmer genom Rios gator.

Då slog det mig: under hela veckan har jag inte sett en enda medelålders vit man. Var i hela friden håller de hus? Kan det vara så att de inte har något gemensamt med Folkens toppmöte (där de kämpar för radikala åtgärder till förmån för miljön och social rättvisa), utan bara tar plats på det officiella mötet (där de inte verkar ha kämpat alls)?

Så jag började leta efter den vite medelålders mannen. Och fota. Här är bilder på människor på Folkets toppmöte. Kom, vi letar tillsammans!

Bild

Ja, här var det inga vita medelålders män…

Bild

Nähä, inte här heller.

Bild

Jo, men en vit man. Men han är ju inte medelålders, snarare student.

Bild

Här håller Perla från Kooperation Utan Gränsers partner CONAMURI i Paraguay tal om nödvändigheten att bli av med de plågsamma genmanipulerade grödorna under första presentationen av de parallella förhandlingarna som Folkets toppmöte jobbar med. Hon representerar de tusentals bondekvinnor och ursprungsfolkskvinnor som är deras medlemmar.

Bild

Slående många deltagare är unga. Jag skulle tippa på att genomsnittsåldern inte överstiger mina egna 35 år. (Tomt på vita medelålders män var det här – gillar de inte samba heller?)

Bild

Nej, men hoppsan, det var ju jag. Äter en vegetarisk hamburgare med utsikt över den otroligt vackra stranden som löper längs med Flamengoparken som Folkets toppmöte hålls i. (Vit, visserligen, men inte man. Och inte medelålders riktigt ännu.)

Bild

Lite olika sorts krigare, som man kan hitta i Brasilien, och som – tänker jag optimistiskt – kanske hjälps åt att beskydda Folkets toppmöte. Fotsoldater i världens krig är ju som bekant sällan vita medelålders män.

Bild

Några personer i den långa kön som slingrade sig fram till den offentliga talarstolen under Folkets generalförsamling. Amazonasinvånare har jag sett hundratals här. Tusentals ursprungsfolksrepresentanter totalt. Undrar om det finns lika många på den officiella konferensen? (Nej, nu ljög jag, det undrar jag faktiskt inte alls, jag är rätt säker på att det inte finns mer än en eller annan galjonsfigur.)

Bild

Jo, men där hittade jag honom till slut! En. Han blev riktigt upprymd över att jag ville fota honom 🙂

Kanske min kollega Hanna kan rapportera om huruvida det sett lite annorlunda ut på den officiella Rio+20-konferensen. Vilka är det som knåpat ihop det tandlösa, uppgivna ”historiens längsta självmordsbrev” och vems intressen representerar de?

*Nu hoppas jag verkligen att jag har fel, vill jag säga. Visst måste det finnas massor med vita medelålders män som bryr sig om miljörättvisa och kan tänka sig att överge en del privilegier för jordens och andra människors överlevnad! Kan inte ni skriva och berätta för mig att ni finns? / Linn

Nu är det klart

Efter en mängd givande seminarier samlas vi för att prata ihop oss. Då nås vi plötsligt av beskedet att det är över. Texten är klar, färdigförhandlad. Flera förhandlare är redan på väg hem. Luften bara går ur oss. Va, va då? Brasilien har lyckats ta fram en text som saknar alla känsliga områden, men som därför också är kraftlös. Greenpeace chef skriver att det är historiens längsta självmordsbrev.

Deppade och uppgivna sitter vi här och försöker läsa igenom det slutliga 49-sidiga dokumentet och skapa oss en egen uppfattning. Men få framsteg tycks nåtts. I högtalarna spelar de: No woman, no cry. Liknelsen till bandet som fortsatte spela under Titanics undergång är svårundviklig. Ska skriva mer och berätta när jag har en klarare bild av hela överenskommelsen. Men klart är att miljöorganisationer är arga och besvikna. Och ungefär så känner vi också just nu.

Men VEM bestämmer egentligen?

En galet brilliant ung uruguayanska (får mig att tänka att jag måste läsa på mycket mer – jösses, vad hon KAN saker), Nicole Bidegain, summerar i ett seminarium vad Riokonferensen måste besluta om:

1. Hur ska vi producera det vi behöver? Vår samarbetsorganisation AIGMIM i Guatemala menar att vi inte klarar oss utan energi, men ska den verkligen produceras med vinstintresse, privat och nästan helt laglöst? Eller ska den kontrolleras demokratiskt, dvs offentligt, och utan att förgifta folk?

2. Hur och hur mycket är det rimligt att vi ska konsumera? Vi vill ha och ha, men ibland tänker jag i Jack Kerouac-stil att ”du äger inte saker, sakerna äger dig”. Vi går nästan bokstavligen talat över lik för allt vi köper. Testa dig själv och tänk till – och sedan tänk lite till: http://www.slaveryfootprint.org

3. Hur ska vi fördela? Arbete, rikedomar och beslutsfattande. I Sverige har vi vant oss vid att omsorgen om människor är ett gemensamt ansvar mellan mamma, pappa, familj och samhället, men i större delen av världen utför kvinnorna och naturen, helt obetalt och oftas helt isolerat, allt omsorgsarbete, all reparation av relationer och ekobalans. Detta gratisarbete subventionerar ditt välstånd, din relativa rikedom.

En ung manlig feminist kommenterar den tredje punkten: Om vi inte förstår hur besluten fattas verkar det hela rätt obegripligt. Vad GÖR vi här i Rio, egentligen? Är vi inte alla rörande överens om att miljöförstöring är dåligt och att klimatförändringarna hotar hela vår överlevnad? Så varför klubbar inte staterna bara igenom överenskommelserna om att minska utsläppen, förbjuda gifter, reparera redan gjorda skador och investera i de bevisligen effektiva småbrukarna (ofta kvinnor), som bär stora delar av hela världens matförsörjning på sina axlar?

Den unge mannen påpekar att bara USA:s presidentkampanjer beräknas kosta runt 2 miljarder dollar, varav en hel del kommer från företag med mycket specifika intressen. Och de vill ha skydd för dessa i utbyte mot sina pengar. Det är inte det att jag är konspirationsteoretiker: jag tror inte att dessa män (förlåt, kunde inte låta bli att påpeka att de är nästan bara män) sitter och skrockar om hur de ska förstöra naturen och utnyttja kvinnorna så mycket de bara kan. Jag tror att frågan helt enkelt sällan kommer upp på deras möten. De tittar mest på olika sätt att öka vinsten. Punkt. De kommer aldrig frivilligt sänka den, det är liksom inte vad de lärde sig i plugget. Om inte regeringarna sätter upp ett större regelverk för dem kommer inget att hända. Du köper ju inte ens alltid ekologiskt, så vad har de för incitament? Men regeringarna står och väger mellan de som pressar hårdast. Om vi inte gör våra röster hörda, vinner pengarna. / Linn

På planet till Rio de Janerio

På planet till Rio de Janeiro har jag sällskap av två kollegor – Magnus Ulaner, HSB och Johanna Sandahl, Naturskyddföreningen. De ska också till Rio för att delta i FN-konferensen om hållbar utveckling. Med olika nyhetsbrev i händerna försöker vi tillsammans greppa vad som hänt i förhandlingarna de senaste dagarna. Det är inte lätt att få en överblick. En rad olika frågor har diskuterats samtidigt i olika smågrupper. Informella för-förhandlingar har pågått mellan 13:e och 15:e juni med planen att sedan pausa fram tills de verkliga förhandlingarna 20-22 juni. Men inte helt oväntat fick delegaterna lägga ned planer på strandhäng och istället hänga kvar i förhandlingslokalerna. Bara 116 av 315 paragrafer är färdigförhandlade så Brasilien ombads komma med ett nytt förslag på förhandlingstext. Den danska miljöministern, Ida Auken, kommenterar den på sin twitter genom att skriva att det är lååååång väg kvar. Frågor som återstår är bland andra: matsäkerhet, tekniköverföring från Nord till Syd, hur FN:s institutioner ska reformeras, rätt till information, rätt till vatten, stoppa markförstörelse, kemikaliespridning, subventioner till miljöfarlig verksamhet, överfiske, ja listan kan göras lång.

De två huvudsakliga lägren är G77, världens fattiga länder, på ena sidan och USA och Canada på den rakt motsatta. EU befinner sig någonstans mittemellan.

Fyra områden förhandlas mest intensivt just nu. De är: 1) Hur man ska implementera det man kommer överens om, där frågor om tekniköverföring från Nord till Syd behandlas, 2) SDG – Sustainable Development Goals, hållbarhetsmålen, 3) det institutionella ramverket för hållbar utveckling, där frågan om att stärka FN:s miljöprograms mandat står i centrum och 4) Hav, där frågor om havens övergödning liksom överfiske behandlas.

Trots att man redan i Rioprinciperna enats om att de rika ländernas ska bistå fattiga länder med tekniköverföring försöker nu USA byta ut skrivningen mot en frivillig tekniköverföring på ömsesidigt överenskomna villkor, vilket är detsamma som normala företagsöverenskommelser. Frågan är av avgörande karaktär för G77 som svarade att ”om vi inte talar om hur vi tänkt oss genomföra det här, är jag inte övertygad om att vi är seriösa med vad vi gör här överhuvudtaget”.

Men det fulaste USA pysslar med för tillfället är försöket att efter ”Gemensamt men olika ansvar” (överenskommen Rio-princip om rika ländernas specifika historiska ansvar för en hållbar utveckling) lägga till en hänvisning till respektive lands förmåga som reflekterar nuvarande och kommande situation. Med det vill de slippa undan att stödja exempelvis växande ekonomier såsom Kina. Det gör det dock också lätt för dem att komma undan sitt generalla historiska ansvar.

Delegaterna har nu ombetts att bara fokusera på de frågor som de absolut inte kan stå ut med. Jag hoppas att det kan hjälpa.

/Hanna Wetterstrand

Från Falkenberg till Rio

Notering

Från Falkenberg till Rio

Tiden närmar sig min avresa till FN:s stora hållbarhetskonferens i Rio (http://www.uncsd2012.org/). Spänd och aningen nervös inför att kliva in i den fartfyllda megastaden. Den svenska sandstranden i Falkenberg utanför mitt fönster förvandlas snart till sandstranden i Rio. Dessvärre lär det inte bli många tillfällen att njuta av den. Schemat är fullspäckat av möten, föredrag och förhandlingar. Jag kommer att följa förhandlingarna på ett generellt plan, men mest titta på frågor som rör global livsmedelsförsörjning, klimat- och fattigdomsfrågor.

Så här långt ser inte utgången av förhandlingarna särskilt ljus ut. Vissa menar att det rent av är kontraproduktivt att ha ett möte av denna karaktär i en tid när chanserna för att nå framgång är sämre än på länge. Ökad konkurrens om knappa resurser, finansiell kris, höga matpriser, låsta klimatförhandlingar och alltmer protektionistiska tendenser. Det finns redan en mängd goda globala överenskommelser som vi istället behöver kämpa för att genomföra. Kanske är det så. Det återstår att se.

Men den svenska delegationsledaren Björn Anderson är optimistisk. Han tror att länderna kommer att komma överens om så kallade globala hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) som är en fortsättning på Milleniemålen (http://www.millenniemalen.nu/). Troligen kommer inte målen definieras specifikt under mötet men man lär åtminstone komma överens om hur processen framöver ska se ut. Sådana mål tror jag kan lyfta hållbarhetsfrågorna på den globalpolitiska agendan och ta ett helhetsgrepp på de globala miljöhoten.

Det finns också förhoppningar om att FN:s miljöprograms status ska stärkas till att bli en egen organisation. Det vore bra, men många fattiga länder emot, bland annat på grund av oro för att de sociala frågorna skulle komma i skymundan.

Det talas också om att inrätta en ny ombudsman/kvinna för framtida generationer. Det låter ju bra men är det inte aningen sorgligt att vi ska behöva en ombudsman för att få oss att tänka på de kommande generationerna? Det visar på hur otroligt nu-fokuserat och kortsiktigt allt vi gör är.

Som sagt får förhandlingarna går trögt. Bland annat vill flera rika länder, däribland USA och EU, inte gå med på en princip som togs redan i Riodeklarationen för 20 år sedan som rör rättvisa. Principen ”Gemensamt men olika ansvar” (”Common but differentiated responsibilites”) innebär att de rika länderna har ett strörre ansvar för de globala miljöproblemen och därför ska dra det tyngst lasset och hjälpa fattiga länder att ställa om. Det är ytterst sorgligt, olyckligt och oroväckande att inte rika länder kan vara mer solidariska. Det skapar naturligtvis bristande förtroende och försvårar framgångar i förhandlingarna.

På måndag kväll landar jag i Rio. Vi ses!

/ Hanna Wetterstrand

Dags att lyssna?

Notering

Eva Cristina och jag pratar efter dagens besök på Folkets toppmöte om att det finns en massa olika aktiviteter som tar upp kvinnors särskilda perspektiv på klimatfrågorna. Annars är det ju vanligt att de hamnar i ett ensamt tält någonstans i utkanten – även bland så kallade ”medvetna” sociala rörelsers forum. Jag frågar henne om det finns ett särskilt kvinnoperspektiv? Jo, men det gör det ju. Kanske inte ETT särskilt kvinnoperspektiv, utan snarare många. Det lite mer filosofiska: hur den rovdjursliknande ekonomin som dominerar världen idag ser både kroppar och natur som medel för att tjäna pengar – att det liksom inte finns något som är skyddat för vad som kan kallas handelsvara. Att både kvinnor och naturen ses som något man kan äga och utnyttja – ju längre bort från Sverige, desto mer våldsamt kan företagen härja utan att det blir riktigt kännt. Sedan det lite mer konkreta perspektivet: kvinnor har i större delen av världen ett särskilt ansvar t ex för att hämta vatten och ved. Både och blir alltmer sällsynt, hamnar längre bort och det betyder att kvinnor måste lägga galet många timmar på detta jobb, samt att deras personliga säkerhet hamnar i fara. Omsorg är nyckelordet – alternativet till dagens system. Och omsorg har ju, som bekant, kvinnor haft som huvuduppgift under lång tid och vet en hel del om.

För nästan tre år sedan, den 28:e juni, blev det statskupp i Honduras, därifrån Eva Cristina kommer. Då minns jag hur jag inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon satt och grät av rädsla för vad det skulle bli av hennes lilla dotter om något skulle hända henne själv under de våldsamt nedslagna protesterna hon deltog i. Nu, en tid senare, har hon en lugn analys om vad som låg bakom kuppen. Mel Zelaya, den bortkuppade presidenten, hade börjat förbereda en folkomröstning för att reformera grundlagen. De sociala rörelserna sneglade på bl a Ecuador och Bolivias föregångsexempel. Ecuador är det första landet i världen som gett moder jord ett eget kapitel med grundlagsskyddade rättigheter, vilket har omfattande konsekvenser på oljeutvinning, gruvdrift och så kallade megaprojekt för t ex gigantiska miljö-och kulturförstörande turistanläggningar. I Bolivia säger grundlagen att det ska finnas gränser för hur mycket jord en enskild person kan äga, när det finns ett helt folk som kämpar för att odla tillräckligt för att kunna äta sig mätta.

I Honduras fick de stora markägarna panik. Oligarkin, som har stora planer på hotellstäder på karibiska kusten, fick panik. Även utländska investerare stöttade kuppen, för att inte bli av med sina gruvkoncessioner. En representant för den kanadensiska kooperativa biståndsorganisationen berättade att cheferna för de kanadensiska bolagen satt på ambassaden i krismöte och talade om hur många år de hade kvar på sina koncessioner och när de skulle kunna ”acceptera” att det honduranska folket ändrade på sin grundlag. Summan av kardemumman blev statskupp och en militärt stöttad regeringschef som bland annat raskt gav tillstånd till ett turistprojekt och privatiserade ett 70-tal vattendrag till företagsverksamhet. Vattnet sinade förstås för bönder och annan landsbygdsbefolkning. Kvinnorna går och går – för att hämta vatten och kunna ta hand om sina familjer. Kvinnorna var också i majoritet blev de som demonstrerade för en återgång till demokratin och därför lika utsatta för politisk förföljelse, sexuellt och annat fysiskt våld. Både kvinnor och män hotas och dödas i Honduras. Fortfarande.

Jag tänker på hur svenskar sällan får se dessa sammanhang, mellan vår livsstil och det regelrätta våld som begås för att upprätthålla den. I Guatemala har svenska pensionsfonderna investerat i Goldcorps gruva, som bryter mot FN:s konvention om ursprungsbefolkningens självbestämmanderätt. De uppfattar gruvan som ett övergrepp både på naturens och deras egen hälsa. Mayaindianerna protesterar och hotas därför. Just ursprungsfolken har en framträdande roll här på Folkets toppmöte. Utan att förgulliga dem, verkar de liksom ha bättre pejl på hur viktigt det är att leva i harmoni med naturen. Dags att lyssna på dem, kanske? / Linn

Bild