Från Falkenberg till Rio

Tiden närmar sig min avresa till FN:s stora hållbarhetskonferens i Rio (http://www.uncsd2012.org/). Spänd och aningen nervös inför att kliva in i den fartfyllda megastaden. Den svenska sandstranden i Falkenberg utanför mitt fönster förvandlas snart till sandstranden i Rio. Dessvärre lär det inte bli många tillfällen att njuta av den. Schemat är fullspäckat av möten, föredrag och förhandlingar. Jag kommer att följa förhandlingarna på ett generellt plan, men mest titta på frågor som rör global livsmedelsförsörjning, klimat- och fattigdomsfrågor.

Så här långt ser inte utgången av förhandlingarna särskilt ljus ut. Vissa menar att det rent av är kontraproduktivt att ha ett möte av denna karaktär i en tid när chanserna för att nå framgång är sämre än på länge. Ökad konkurrens om knappa resurser, finansiell kris, höga matpriser, låsta klimatförhandlingar och alltmer protektionistiska tendenser. Det finns redan en mängd goda globala överenskommelser som vi istället behöver kämpa för att genomföra. Kanske är det så. Det återstår att se.

Men den svenska delegationsledaren Björn Anderson är optimistisk. Han tror att länderna kommer att komma överens om så kallade globala hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) som är en fortsättning på Milleniemålen (http://www.millenniemalen.nu/). Troligen kommer inte målen definieras specifikt under mötet men man lär åtminstone komma överens om hur processen framöver ska se ut. Sådana mål tror jag kan lyfta hållbarhetsfrågorna på den globalpolitiska agendan och ta ett helhetsgrepp på de globala miljöhoten.

Det finns också förhoppningar om att FN:s miljöprograms status ska stärkas till att bli en egen organisation. Det vore bra, men många fattiga länder emot, bland annat på grund av oro för att de sociala frågorna skulle komma i skymundan.

Det talas också om att inrätta en ny ombudsman/kvinna för framtida generationer. Det låter ju bra men är det inte aningen sorgligt att vi ska behöva en ombudsman för att få oss att tänka på de kommande generationerna? Det visar på hur otroligt nu-fokuserat och kortsiktigt allt vi gör är.

Som sagt får förhandlingarna går trögt. Bland annat vill flera rika länder, däribland USA och EU, inte gå med på en princip som togs redan i Riodeklarationen för 20 år sedan som rör rättvisa. Principen ”Gemensamt men olika ansvar” (”Common but differentiated responsibilites”) innebär att de rika länderna har ett strörre ansvar för de globala miljöproblemen och därför ska dra det tyngst lasset och hjälpa fattiga länder att ställa om. Det är ytterst sorgligt, olyckligt och oroväckande att inte rika länder kan vara mer solidariska. Det skapar naturligtvis bristande förtroende och försvårar framgångar i förhandlingarna.

På måndag kväll landar jag i Rio. Vi ses!

/ Hanna Wetterstrand