Eva Cristina och jag pratar efter dagens besök på Folkets toppmöte om att det finns en massa olika aktiviteter som tar upp kvinnors särskilda perspektiv på klimatfrågorna. Annars är det ju vanligt att de hamnar i ett ensamt tält någonstans i utkanten – även bland så kallade ”medvetna” sociala rörelsers forum. Jag frågar henne om det finns ett särskilt kvinnoperspektiv? Jo, men det gör det ju. Kanske inte ETT särskilt kvinnoperspektiv, utan snarare många. Det lite mer filosofiska: hur den rovdjursliknande ekonomin som dominerar världen idag ser både kroppar och natur som medel för att tjäna pengar – att det liksom inte finns något som är skyddat för vad som kan kallas handelsvara. Att både kvinnor och naturen ses som något man kan äga och utnyttja – ju längre bort från Sverige, desto mer våldsamt kan företagen härja utan att det blir riktigt kännt. Sedan det lite mer konkreta perspektivet: kvinnor har i större delen av världen ett särskilt ansvar t ex för att hämta vatten och ved. Både och blir alltmer sällsynt, hamnar längre bort och det betyder att kvinnor måste lägga galet många timmar på detta jobb, samt att deras personliga säkerhet hamnar i fara. Omsorg är nyckelordet – alternativet till dagens system. Och omsorg har ju, som bekant, kvinnor haft som huvuduppgift under lång tid och vet en hel del om.

För nästan tre år sedan, den 28:e juni, blev det statskupp i Honduras, därifrån Eva Cristina kommer. Då minns jag hur jag inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon satt och grät av rädsla för vad det skulle bli av hennes lilla dotter om något skulle hända henne själv under de våldsamt nedslagna protesterna hon deltog i. Nu, en tid senare, har hon en lugn analys om vad som låg bakom kuppen. Mel Zelaya, den bortkuppade presidenten, hade börjat förbereda en folkomröstning för att reformera grundlagen. De sociala rörelserna sneglade på bl a Ecuador och Bolivias föregångsexempel. Ecuador är det första landet i världen som gett moder jord ett eget kapitel med grundlagsskyddade rättigheter, vilket har omfattande konsekvenser på oljeutvinning, gruvdrift och så kallade megaprojekt för t ex gigantiska miljö-och kulturförstörande turistanläggningar. I Bolivia säger grundlagen att det ska finnas gränser för hur mycket jord en enskild person kan äga, när det finns ett helt folk som kämpar för att odla tillräckligt för att kunna äta sig mätta.

I Honduras fick de stora markägarna panik. Oligarkin, som har stora planer på hotellstäder på karibiska kusten, fick panik. Även utländska investerare stöttade kuppen, för att inte bli av med sina gruvkoncessioner. En representant för den kanadensiska kooperativa biståndsorganisationen berättade att cheferna för de kanadensiska bolagen satt på ambassaden i krismöte och talade om hur många år de hade kvar på sina koncessioner och när de skulle kunna ”acceptera” att det honduranska folket ändrade på sin grundlag. Summan av kardemumman blev statskupp och en militärt stöttad regeringschef som bland annat raskt gav tillstånd till ett turistprojekt och privatiserade ett 70-tal vattendrag till företagsverksamhet. Vattnet sinade förstås för bönder och annan landsbygdsbefolkning. Kvinnorna går och går – för att hämta vatten och kunna ta hand om sina familjer. Kvinnorna var också i majoritet blev de som demonstrerade för en återgång till demokratin och därför lika utsatta för politisk förföljelse, sexuellt och annat fysiskt våld. Både kvinnor och män hotas och dödas i Honduras. Fortfarande.

Jag tänker på hur svenskar sällan får se dessa sammanhang, mellan vår livsstil och det regelrätta våld som begås för att upprätthålla den. I Guatemala har svenska pensionsfonderna investerat i Goldcorps gruva, som bryter mot FN:s konvention om ursprungsbefolkningens självbestämmanderätt. De uppfattar gruvan som ett övergrepp både på naturens och deras egen hälsa. Mayaindianerna protesterar och hotas därför. Just ursprungsfolken har en framträdande roll här på Folkets toppmöte. Utan att förgulliga dem, verkar de liksom ha bättre pejl på hur viktigt det är att leva i harmoni med naturen. Dags att lyssna på dem, kanske? / Linn

Jag landar klockan fyra på morgonen i Rio, huvudstad för konferensen om hållbar utveckling, ganska groggy efter den nattliga flygturen från Guatemala. Lite orolig väntar jag in Eva Cristina Urbina som reser med ett annat flygbolag. Eva är en ung kvinna som jobbar för Centrum för kvinnostudier i Honduras, en av våra partners som deltar i Folkets Toppmöte, den parallella konferensen som det civila samhället ordnar. De ifrågasätter hela infallsvinkeln till det officiella toppmötet, och undrar om verkligen alla som säger att de vill ha hållbar utveckling, faktiskt vill det – eller om de bara hittat på ett nytt sätt att tjäna pengar. Eva Cristina kommer, vilken lättnad! Lika trött som jag. På bussen från flygplatsen till stan ser vi mängder med skyltar om Rio+20: Coca-Cola skriver att de bidrar till en hållbar utveckling och hälsar välkomna till Riokonferensen…

Nu på eftermiddagen sitter jag på ett seminarium som heter ”Tid att gå till handling!” och som handlar om utmaningarna för familjejordbruk i Syd. Bl a nämns att Coca-Cola är ett av de fem företag (de andra är Nestlé, Danone, Unilever och Anheuser Busch), som konsumerar dagligen lika mycket vatten motsvarande hela mänsklighetens behov för samma dag. Hmm… Jag undrar om det är möjligt att kompensera det med lite corporate social responsability?

Linn heter jag och detta är mitt livs första blogginlägg. Idag är det dessutom min trettiofemte födelsedag, så det passar ju bra att lära sig något. Jag tänker entusiastiskt att denna vecka och kanske hela detta år ska gå i kunskapens ungdomliga tecken. I dagarna precis innan jag kommit hit har jag fått en iPhone och instruktioner om hur jag ska twittra också, så att du ska kunna följa mig här under Riokonferensen. Lite annorlunda från det vanliga jobbet, som pendlar mellan att läsa långa projektdokument på spanska på lilla kontoret i Guatemala City och att stå i myllan på något fält för titta på bönders fina salladshuvuden, medan jag kanske försöker flika in samtalet på huruvida deras kooperativ har jämställda stadgar, så att fruarna också ska kunna bli medlemmar och få rösta. Om de är medlemmar kan de dessutom vara med och sätta agendan för det politiska påverkansarbetet – t ex om vad Riokonferensen bör nå fram till. Under de kommande dagarna tänkte jag presentera några av dessa kvinnor för dig.