Att få ett nytt uppehållstillstånd, eller Kafkas process version 2011

Så var det dags igen – att förnya uppehållstillståndet, tillika hålla på att explodera av frustration över maktmissbruk och obeskrivbart dålig service. Vill understryka att migrationsmyndigheten är DEN myndighet i detta land som får mig att känna så – det är inte en generell uppfattning om landets institutioner. Intressant dock att samma myndighet (eller funktion – pass och identitetshandlingar) i Sverige höll på att driva mig fullkomligt till vansinne förra året. (Läs Att få ett nytt pass eller Kafkas process version 2010, klicka här!)

Idag skulle jag alltså förnya uppehållstillståndet, vilket görs årligen (och ja, det är lika jobbigt varje gång). Det handlar om ett kort typ som ett id-kort. De har redan alla uppgifter sedan tidigare år men ändå ska allt lämnas in med nya notarius publicus-kopior.

Förra året skulle processen innehålla ett brev från oss där vi intygade att jag jobbar här och med vad. Förra året var den obligatoriska, odiskutabla titeln på detta brev ”Declaração”. Vi hade i år skrivit ett liknande brev. HELT FEL! Det gick absolut inte an att lämna in ett brev med den titeln i år – i år heter det ”Pedido”. Samma innehåll, men utan denna titeländring kan de inte ta emot processen.

Vi köper blanketten (50 meticais) där mina uppgifter ska fyllas i (trots att de redan finns i datorn sedan förra året). Vi ber om en penna men det finns inte på hela myndigheten, kollegan Aida går ut på gatan och hittar en man som lånar oss en penna. Vi får instruktioner hur det ska fyllas i (för det är inte längre samma logik som förra året, även om rubrikerna är desamma). Vi fyller i enligt instruktionerna från en av tjänstekvinnorna. Så kommer en annan tjänsteman och säger att men -HALLÅ! så här kan ni inte fylla i – detta måste ändras. Kan vi använda tip-ex frågar min kollega Aida? Nej det går inte, ni får köpa ett nytt papper för 50 meticais (som vi betalar för att de gett fel instruktioner).

Samtidigt som detta pågår står en av tjänstekvinnorna och går igenom alla ringsignaler på sin mobiltelefon, med väldigt hög volym. Det kommer in en man för att hämta sitt pass som enligt kvittot skulle ha varit klart för en månad sedan – men passet finns inte där. Tjänstemannen säger att vanligtvis tar de en kopia på kvittot i dessa fall – för att se om de kan leta reda på passet. Men kopiatorn är sönder så det kan de inte göra. Det kommer in två personer från polisen som vill lämna över ett brev till migrationsmyndigheten men migrationstjänstemännen kan inte ta emot det för de har ingen färg i stämpeln så de kan inte stämpla ”Mottaget”.

Enligt reglerna ska passkopia lämnas in med ansökan, vilket vi hade, men nu behövdes passet också. De kan inte förklara varför men det behövs. Jag säger att passet är i Maputo. Då börjar de sarja om att jag alltid måste ha passet och jag säger att, eftersom jag har uppehållstillstånd behöver jag inte passet. De fortsätter att understryka att utan passet kan jag inte ansöka om förlängning. Jag säger att ok, då går jag nu för passet är i Maputo, att jag kommer tillbaka en annan dag. Då börjar tjänstemannen prata bebisspråk med mig och förklara att detta är Miiigratiooooonsmynidgheeeeeeeten varvid jag tappar tålamodet och säger att jag inte är tre år gammal, att jag vet att detta är migrationsmyndigheten och försöker samla ihop mina papper för att gå. Då blir karln ännu argare. Lyckligtvis kommer Aida tillbaka precis då (efter att ha hämtat en check på den ringa summan 19 200 meticais (nästan 5000 kronor) som detta kalas årligen kostar).

Vi är nästan igenom när tjänstemannen frågar mig hur länge jag har varit i Moçambique. Jag svarar fem år. Han säger att nej, det har du inte varit. Du kom för fem år sedan men har sedan varit ute ur landet under minst ett år. Jag upprepar att nej, sedan 6 augusti 2006 har jag inte varit resident i något annat land. Jag kan inte bevisa detta eftersom jag lämnade in gamla uppehållstillståndet för att få det nya förra året. I det gamla står samtliga datum som jag har förnyat sedan 2006. På något mirakulöst sätt hittar han mitt gamla uppehållstillstånd och utbrister: -NEJ, det är sant! Det visar sig att jag fick fel typ av uppehållstillstånd förra året vilket gör det problematiskt att få rätt detta år. (Förstår inte riktigt detta, men det är ju inte så mycket jag förstår i denna process så jag låter det passera.)

Vi är snart igenom, vi tar kort (igen), trycker tummar och pekfinger (igen) och skriver under (igen). De skriver ut ett kvitto där det står att jag kan komma och hämta passet den 3 september. Jag frågar om det kommer att vara klart då? -Aldrig, säger tjänstemannen. Jag frågar när det kan tänkas vara klart? –Det kommer att dröja.

Vi avslutar denna fantastiska morgonövning med att tjänstemannen spänner ögonen i mig och säger: -Du ska veta att det är bara för att det är fredag som vi har varit så här tillmötesgående.

Och nej, det är inte ironi.

Lappa ihop gatan = presidenten är på ingång

Fotot ovan är en indikator på något som inte har så mycket att göra med ett initiativ från Lichingas kommun att förbättra gatorna för invånarnas bästa. Det är ett tecken på att det fattas få dagar till presidenten ska besöka staden. Jag tog bilden från kontorsfönstret idag. På måndag landar han – Armando Emílio Guebuza. (Det gäller att göra det ganska få dagar innan eftersom det inte brukar hålla så länge…)

När Guebueza kom på besök 2009 målades regeringsbyggnaden om dagen och natten innan han anlände under former som ingen arbetsmiljöskyddsinspektör i världen skulle ha godkänt. Se fotot nedan. Kan ju vara när vi funderar på vad som skapar utveckling…

Högt regn, dyra croissanter och afrikanska förseningar

Tillbaka i Niassa och allt är som vanligt högt och lågt på samma gång och om vartannat. När jag kom i söndags regnade det så mycket (läs högt) att man inte kunde lyssna på musik eller titta på film inne på grund av det oväsen som regnet skapade.

Igår på caféet beställde jag en tonfisktoast men det fanns inget toastbröd så jag ändrade till en croissant med tonfisk och fick reda på att den skulle kosta 105 meticais. En tonfisktoast kostar 75 metciais – hur blev det 115? 75 (tonfisktoast) + 20 (croissant utan något) + 20 (tillägg för besväret) = 115. Klart som korvspad.

Som skrivet nedan pågår en utbildning för samarbetsorganisationer på kontoret. När deltagarna från organisationen vars kontor ligger närmast oss var försenade 30 minuter ringde Ângelo och frågade vad som pågick? Svaret var – ni måste förstå att vi är afrikaner – vi kommer inte i tid. Ângelo (som inte är mindre afrikan än någon av de försenade) blev förbannad och diskuterade med inlevelse oigiltigheten i den afrikanska förseningsförklaringen.

En kollegas fru blev svårt sjuk i går natt och ligger nu i ett proppfullt rum på provinsens sjukhus. Ingen läkare har dock synts till i kaoset varför jag blev tillfrågad att ringa sjukhusdirektören och på några minuter fick hon träffa en läkare.

En anna kollegas dotter började på högskolan i Lichinga igår. Hon hade sökt och kommit in på ekonomutbildningen men när hon kom dit första dagen fanns ingen ekonomutbildning så hon fick bli jurist istället.

Igår kväll när jag var på väg hem regnade det på nytt. En man kom gående med ett gigantiskt gult parasoll på gatan och log brett. Varför inte…

Livsnödvändigheter

Ett framgångsrikt, vackert och lyckligt liv finns glädjande nog inom en pockets avstånd. Det är bara att shoppa ett par av titlarna så verkar det mesta lösa sig. Ett kort besök på bokhandeln på Kapstadens flygplats ger följande boktips: ”The feel good factor – 10 proven ways to boost your mood and motivate yourself” eller varför inte pröva på ”Why marry a millionaire? Just be one”.

Det finns gott om böcker om kvinnor och män och våra diametralt olika egenskaper ”Act like a lady [naturligtvis skrivet i rosa] Think like a man [i blått så klart]” eller en bok om relationer mellan olikheterna ”Straight talk – No chasers – How to find, keep and understand a man”.  Om du vill bli den perfekta kvinnan i denna relation – läs ”Substitute yourself Skinny” om hur du ska ersätta dig själv och bli smal, med en perfekt blond hemmafru i rosa kofta på omslaget.

Om du trodde att du kunde lyckas utan dessa böcker hade du uppenbarligen fel, vissa titlar uttrycker detta tydligare än andra ”Advance your life – Practical advice you need to succeed”. Gud finns också med på ett hörn – som självaste förebilden för framgångsrika chefer ”God is my CEO – Following God’s principles in a bottom line world”.

Om du behöver en bok om mer eller mindre allt på en gång – köp ”The 4 hour body – an uncommon guide to rapid fat-loss, incredible sex and becoming superhuman” – snabbt smal, bra sex och supermänniska – kan det bli bättre?

Farväl Kafka (för denna gång)

Nedan ser ni beviset på att jag för denna gång är klar med processen att få nytt uppehållstillstånd – känns helt fantastiskt! Jag beskrev en del av debaklet för några månader sedan – läs gärna inlägget Att få ett nytt DIRE  eller Kafkas process 2010.2.

Den 27 september lyckades vi efter sju sorger och åtta bedrövelser lämna in min ansökan. Efter det skulle det ta 12 dagar att få uppehållstillståndet. Det tog istället 56 dagar.

Under dessa 56 dagar (alltså 44 dagars försening) har jag behövt lämna landet två gånger och därmed en ”ut-deklaration” (som några dagar i september inte existerade och aldrig hade existerat enligt migrationsmyndigheten i Lichinga, sedan började dem emellertid existera igen). Den kostar 2000 meticais, som vi alltså har betalat trots att det är myndigheten som är försenade.

Tilläggas skall att priset för uppehållstillståndet höjdes med 12 gånger detta år, och ligger nu på ringa 24 000 (utan kostnader för eventuella ut-deklarationer).

Bra packningar

Dessa finfina packningar och släpvagnar såg vi på vägen från Maputo mot Sydafrika idag. En logistisk (mar-)dröm…

Näst sista bilden föreställer en cykel med en avancerad musikanläggning, själva anläggningen i fram på styret (syns tyvärr inte) och högtalarna fastsurrade i bakdäcket.

Tummen ner och upp

Gunilla Carlsson blir kvar som biståndsminister – kampen fortsätter kan vi konstatera… Vilket den kommer att behöva göra på så väldig många andra håll också, exempelvis för flyktingar och migranters rättigheter med Tobias Billström som fortsatt migrationsminister.

Men det finns små ljusglimtar i tillvaron, som till exempel biskop Eva Brunne.

”Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund — att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld — det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, predikade biskop Eva Brunne på Riksårsmötets öppnande och fick Sverigedemokraterna att lämna kyrkan. Hihi..

Att få ett nytt DIRE, eller Kafkas process, version 2010.2

Som utlänning i Moçambique behöver man ett arbetstillstånd för att kunna få ett uppehållstillstånd (kallas för DIRE). Arbetstillståndets giltighet varierar men max två år. Uppehållstillståndet skall förnyas varje år. I slutet av september var det dags för mig att förnya mitt DIRE. Ett antal Kafkainspirerade moment uppstod längs vägen, vilket påminde mig om när jag försökte få ett pass i Sverige för några månader sedan.

Första svårigheten: Jag har fyra månader kvar på arbetstillståndet och kan inte ansöka om ett nytt innan det gamla har gått ut. I DIRE-processen kräver de emellertid att jag ska ha ett giltigt arbetstillstånd för minst ett år framöver. Det tog ett antal möten och samtal innan vi kom över detta steg som var förutsättning för att över huvud taget få inleda DIRE

Andra svårigheten: Sedan några månader tillbaka har Moçambique infört biometriska DIRE. Detta innebär att den lilla bok som jag haft i fyra år, där ändringar och förlängningar skrivits in för hand, skall bytas ut mot en digital version. Den ringa kostnaden för detta: cirka 4500 kronor. För att detta skall låta sig göras behöver de passet som jag ursprungligen sökte DIREt med. Problemet är att det är sedan länge kasserat och antagligen ligger begravt någonstans på polismyndigheten i SkövdeVi undrade om det inte var deras ansvar att hålla ordning på dokument som jag, enligt alla konstens regler, har lämnat in till dem för drygt fyra år sedan, på samma myndighet, dock i Nampulaprovinsen? Jo det var det. Men man kan aldrig veta hur lång tid det skulle kunna ta för kollegorna i Nampula att skicka kopior på dokumentet – det skulle kunna ta både en, två och tre månader… Det handlar om att skicka två A4-ark mellan två gränsande provinser, inom samma myndighet. Efter ett litet utbrott och ett antal turer lyckades vi emellertid få tag på en faxad kopia från en tidigare arbetsgivare som godkändes i brist på bättre alternativ.

Tredje svårigheten: Det visade sig väldigt svårt att komma till migrationsmyndigheterna på de tiderna då de hade sin kamera och DIRE-dator igång och att personen som får köra datorn är där. En dag var vi nära att lyckas men möjligheten att lämna in befintligt DIRE den dagen (vilket processen kräver) var att de skrev en deklaration att jag hade tillåtelse att resa ut ur Moçambique en gång och komma tillbaka. Vi kom överens och skulle precis inleda processen när de kom på att sådana deklaration inte längre finns/görs, dock kanske de eventuellt finns om en person ska vara borta en längre tid (jag skulle vara utomlands i två dagar). Det rådde en viss oklarhet kring huruvida ett litet bidrag hade underlättat processen med att packa upp kameran och datorn på de tider då vi var där, eventuellt skulle nog även deklarationen finnas, om bidrag utgick. Efter alla dessa misslyckade försök informerade de oss: Kom måndagen den 27 september klockan 7.30.

Fjärde svårigheten: Kollegan Aida och jag gick dit klockan 7.30 den 27 september. Ett antal personer såg undrande på oss vad vi gjorde där: Personen som var ansvarig (som var den som sagt till oss att komma 7.30) skulle inte komma förens långt senare, kanske inte alls på hela dagen, då han först skulle på möte och sedan utbildning, kanske. Vi undrade om vi kunde få hans nummer för att få reda på om han skulle komma under dagen. Först gick det, sedan inte, sedan igen men slutligen inte. Vid det laget var både Aida och jag rejält irriterade. Under väntetiden kom en person in i receptionen för att sälja cd-skivor, två för att sälja kredit till mobiltelefonen och två anställda administrerade över telefon större uppköp av majs.

Femte svårigheten: När personen väl kom, vankade han in i receptionen och sa att det inte var säkert att han skulle kunna hjälpa oss eftersom han hade ont i armen efter ett slag under helgen. Armen hade inga synliga problem. Fram och tillbaka: kunde han eller inte trycka på knappen. Slutligen ja, det kunde han, men när han hade tryckt på knappen var han tvungen att gå direkt – till ovan nämnda utbildning. Under den korta tiden som han var där började hans kollega, som vi frågat om numret, retas med Aida och fick det inför den manliga kollegan att låta som att Aida velat ha numret för provat bruk. Hon började skriva små papperslappar med numret på som hon kastade till Aida.

Sjätte svårigheten: Mannen som var ansvarig för dator+kamera gick alltså med hälsningen att hans kollega nog skulle klara av detta. Hon hade aldrig gjort det förut men om det inte gick bra kunde de alltid ringa till honom. Det tog 30 minuter för datorn att ”värma upp” eftersom den varit avstängd i två dagar. Den utsedda kollegan började sakta knappa in mina detaljer som vi lydigt hade fyllt i på ett formulär som hon dock inte verkade vilja läsa. Istället tog hon upp passet och försökte lista ut var informationen fanns, vilket naturligtvis inte gick eftersom hon inte läste engelska. Aida tappade tålamodet och ingrep. Med en långsam pekfingervals hamnade pappas namn, mammas namn, passet utfärdat i V-ä-s-t-r-a G-ö-t-a-l-a-n-d… Samtidigt ringde hennes mobil konstant med privata samtal som hon med glädje tog sig an.

Sjunde svårigheten: Datorns formulär krävde att man fyllde i ”makens nationalitet”. Jag försökte förklara att jag är ogift och att det därmed är svårt att uppge makens nationalitet. Fram och tillbaka men ingen lösning. Dags att ringa till ansvarige kollegan undrade vi? Jo det kanske skulle vara en bra idé men hon hade inga pengar på mobilen – kunde hon få låna min för att ringa? Långt telefonsamtal om makars nationalitet, utan lösning. Kollegan fick gå ifrån utbildning för att visa hur man som utländsk kvinna i Moçambique kan få lov att vara ogift. Efter det försvann han igen.

Åttonde svårigheten: Kameran. Kvinnan hade aldrig använt en digitalkamera förut och nu var det mitt tålamod som tog slut. Jag fixade kameran och satte mig på pallen för foto.

Eftersom jag även denna gång hade en närstående resa till utlandet frågade vi, denna gång när allt var gjort och klart, efter en deklaration som snabbt var oss tillhanda, mot betalning av cirka 400 kronor (med kvitto) – samma deklaration som två veckor tidigare hade upphört att existera på samma myndighet.

Lätt som en plätt – nu är det bara att vänta. I jämförelse med svenska passmyndighetens hantering av utlandsboende svenskar måste jag dock säga att Moçambiques migrationsmyndighet fortfarande har en bit kvar för att bli lika tidsödande och frustrerande… 

Läs gärna inlägget om Kafkaprocessen inom passmyndigeten – klicka här!

Mocambique v/s Frankrike v/s Zimbabwe

Skrev nedan ett inlägg om de eventuella likheterna mellan Guebuza idag och Marie Antoinette innan franska revolutionen vad gäller okunskap om människors levnadsförhållanden. Från en vän i Zimbabwe fick jag veta att en nu avliden borgmästare i Harare vid ett tillfälle under krisen i Zimbabwe gjort liknade en liknande ”ersättning. Det rådde stora problem med vattenförsörjningen och borgmästaren hade föreslagit att om folk inte har vatten ”kan dom ju dricka coca-cola istället”.

Tackar Örjan för tipset!