Tidigt på morgonen (för att inte säga natten) åkte jag till flygplatsen för avfärd mot nordöstra Afghanistan (som beskrivet i inlägget nedan). Trots den arla morgontimman var flygplatsen full av folk dock mest män vilket innebär (ibland i alla fall som i första poliskontrollen idag) vissa fördelar som kvinna då poliserna gärna hjälper till så att man kan gå förbi hela kön.

I den andra poliskontrollen kommenterade polisen att det var väldigt bra att jag hade ”Afghan clothes” och inte ”American clothes”.

I den tredje poliskontrollen frågade polisen vart jag skulle och jag svarade att jag skulle till Kunduz. Mannen sken upp och sa: ”Hälsa Taleb!”

Vid incheckningen var det inte bara bagaget som skulle vägas. Efter att ha lagt upp väskan ombads jag själv stiga upp på bagagevågen.

Flygningen var så vacker att den fullkomligt tog andan ur mig. Fotografier genom flygplansfönstret gör ju inte verkligheten rättvisa. Vad som också tog andan ur mig var när flygplanet (som var just så litet, eller mindre, än befarat) vid några tillfällen blåste omkring som en fjäder för vinden över Hindu Kushs bergstoppar. Känslan påverkas ju även lite av att piloten har hjälm på sig…

Som jag anat innehåller resan ganska många överraskningar, som till exempe att jag över huvud taget inte kom till Kunduz (dit jag trodde att jag var på väg) utan klev av flyget vid andra stoppet (istället för tredje). Att det blev tre stopp (och inte ett) var för att piloten varit sjuk igår och därför fått ställa in gårdagens flygningar.