En dag i skolan

En kvinnlig rektor på en flickskola berättar att hon tillsammans med byråden har lyckats med konsttycket att se till att alla flickor i hennes upptagningsområde går i skolan. Vid besöket på samma skola kräver de kvinnliga lärarna ett kort möte med mig innan vi ska åka – det har ett förslag och de är att SAK borde se till att det finns dagis för lärarnas barn på alla skolor. Efter att kravet har framförts ursäktar de att de inte har ordnat med någon present – hade de vetat innan att jag skulle komma hade jag fått en burka i present.

En bibliotekarie på en annan flickskola (mannen med käpp på fotot nedan) är lite upprörd; han tycker att barnen lånar fel böcker. De borde böcker som handlar om skolämnena men de lånar mest skönlitteratur. På samma skola träffar vi två stolta representanter för det lokala lärarfacket som bidragit till att distriktsmyndigheterna ger ökad prioritet till skolan. Politikerna tar sig till och med tid till att besöka skolor på landsbygden.

Och så, framför allt, alla barn med stora framtidsplaner.

Under en dag åkte vi runt och besökte några av SAKs skolor i Keshemdistriktet i Badakshan. Dagen innehöll även en lunch i en park vid en flod – fantastiskt vackert och fridfullt. När vi dricker te efter maten säger en av kollegorna –Ni vet väl att taleb bara är fem kilometer bort? Han ler och fortsätter –Men det är snälla talibaner så ni behöver inte oroa er. Och det är ju bra att veta när vi (utan presentburka) sedan till fots knatar upp för en backe på väg till sista skolbesöket för dagen.

Så vackert (och lite läskigt) att man tappar andan

Tidigt på morgonen (för att inte säga natten) åkte jag till flygplatsen för avfärd mot nordöstra Afghanistan (som beskrivet i inlägget nedan). Trots den arla morgontimman var flygplatsen full av folk dock mest män vilket innebär (ibland i alla fall som i första poliskontrollen idag) vissa fördelar som kvinna då poliserna gärna hjälper till så att man kan gå förbi hela kön.

I den andra poliskontrollen kommenterade polisen att det var väldigt bra att jag hade ”Afghan clothes” och inte ”American clothes”.

I den tredje poliskontrollen frågade polisen vart jag skulle och jag svarade att jag skulle till Kunduz. Mannen sken upp och sa: ”Hälsa Taleb!”

Vid incheckningen var det inte bara bagaget som skulle vägas. Efter att ha lagt upp väskan ombads jag själv stiga upp på bagagevågen.

Flygningen var så vacker att den fullkomligt tog andan ur mig. Fotografier genom flygplansfönstret gör ju inte verkligheten rättvisa. Vad som också tog andan ur mig var när flygplanet (som var just så litet, eller mindre, än befarat) vid några tillfällen blåste omkring som en fjäder för vinden över Hindu Kushs bergstoppar. Känslan påverkas ju även lite av att piloten har hjälm på sig…

Som jag anat innehåller resan ganska många överraskningar, som till exempe att jag över huvud taget inte kom till Kunduz (dit jag trodde att jag var på väg) utan klev av flyget vid andra stoppet (istället för tredje). Att det blev tre stopp (och inte ett) var för att piloten varit sjuk igår och därför fått ställa in gårdagens flygningar.

I händerna på en man…

Tidigt imorgon bitti blir jag hämtad för att åka till flygplatsen där ett (antagligen oroväckande) litet flygplan ska ta mig till Kunduz i norra Afghanistan där två kollegor från Kabul möter upp.

När jag fick flygbiljetten förra veckan hade den ingen tid – den fick man ringa och kolla upp idag på eftermiddagen, när de visste (nästan) säkert att flyget skulle gå. Istället för att gå till en incheckningsdisk ska man ringa en Rohullah som är ”passenger handler” när man kommer till flygplatsen. Det är lite oklart om flygplanet åker direkt till Kunduz eller om det mellanlandar någonstans på vägen.

Förutom att läget är osäkert och jag inte riktigt vet hur jag flyger upp är hela resan något av en övning i att släppa kontrollen. De två afghanska kollegorna som jag nämnde ovan, båda män, är mycket roade av att det är de som sköter programmet och planeringen och att jag är helt i händerna på dem. –Det är bra för dig att för en gångs skull prova på att vara helt beroende av en man någon gång i livet, retades en av dem med mig härom dagen. Vi får väl se.

Vet inte (heller) hur det kommer att vara med uppkopplingen men hoppas på att kunna uppdatera under resans gång – om inte: På återhörande på lördag!

Reflektioner på en matta

Idag har vi haft en väldigt bra arbetsdag på en matta i trädgården tillsammans med alla kollegor från avdelningen för “Policy and quality assurance”.

Dagen ägnades åt reflektioner kring vad som har gått bra och mindre bra i vårt arbete det senaste året. Samtliga tre enheter inom avdelningen har ansvar som går tvärs igenom hela SAKs verskamhet; jämställdhet, mänskliga rättigheter, civilsamhälle samt planering, uppföljning och utvärdering. Det är inte alltid det lättaste att vara en rådgivande enhet med uppgift att se till att andra tar större ansvar för arbetsområden som är allt annat än lätta säkerställa i hela verksamheten.

Det gör väldigt stor skillnad i inspiration och engagemang i diskussionerna att sitta ute i det gröna istället för på kontoret. (Dock gör spaljén att alla blir rutiga i ansiktet på fotona…) Att två katter närvarar på mötet gör inte saken sämre. (Bra med en bra dag med tanke på att gårdagen var lite sådär, som beskrivet i inlägget nedan.)

Världen, så långt från statistiken

I morse bad en kollega mig att kontakta HR-avdelningen för ett intyg för att han var frånvarande från jobbet i söndags. Anledningen var hans frus förlossning. Flickebarnet dog ett par timmar efter förlossningen. De var då på väg till ett sjukhus som eventuellt kunde ha hjälpt barnet eftersom sjukhuset där hon föddes inte hade rätt utrustning. Tidigare på morgonen har kollegan beskrivit alla turerna på sjukhuset, hur han och hans fru hanterar sorgen.

Ett kort mail till HR ska skrivas, men hur formulerar man det när någon har förlorat sitt barn? Istället för att skriva till HR arbetar jag vidare på ett konceptpapper om god samhällsstyrning och livelihood som ska skickas till holländska ambassaden.

Afghanistan har högst barnadödlighet i hela världen, 1600 barn dör av 100 000 levande födda enligt UNDP. Min kollega tillhör en relativt privilegierad del av befolkningen; han är välutbildad, har ett bra arbete och kontakter i Kabul. Men det hjälper inte alla gånger. Det gjorde inte det denna gång.

Jag skriver mailet till HR men vill inte skicka det. Låter det ligga i utkastlådan. Skriver lite mer i konceptpappret, om olika resurser och tillgångar som människor måste få vara med och bestämma över; såväl individuella som kollektiva. Jag trasslar in mig i formuleringar som egentligen inte gör någon skillnad.

Till slut får jag iväg mailet om intyget och beklagar samtidigt sorgen.

Jag kan gräva ner mig i statistikbilagan till UNDPs årsrapport om utvecklingen i världen, använda grafiken på UNDPs hemsida för att kolla korrelationer i diagram mellan olika utvecklingsindikatorer. Och på samma sätt som jag visste att Moçambique, där jag bodde tidigare, var ett av de länder i världen med kortast förväntade medellivslängd, vet jag om barnadödligheten i Afghanistan. Men verkligheten, där jämnåriga människor nära mig går bort i botliga sjukdomar i Moçambique eller där kollegors barn dör i Afghanistan, är någonting väldigt långt från statistik.

En dag på en matta – med lök och kapacitetsutveckling

Idag har vi haft en heldag med diskussioner om hur vi bättre bidrar till att andra organisationer och institutioner blir starkare. Å ena sidan är det viktigt att ha ett gemensamt angreppssätt i alla program, å andra sidan är det inte helt lätt att få ihop perspektiven med hur vi arbetar med alltifrån statliga myndigheter inom till exempel utbildning till lokala råd med syfte att skapa acceptans för hälsoservice i en by. Och självklart är det så att vi inte kan arbeta med alla på samma sätt men vi måste vara på det klara med vad vi vill med vårt stöd till olika organisationer och institutioner.

Vi har bland annat pratat om lök. Att en organisation, precis som en lök, växer innifrån. Om inte visionen, mandatet och värderingarna – kärnan och själva anledningen att människor valde att gå samman i en förening – är klara, kommer materiella ting och finansiella resurser sannolikt inte göra organisationen starkare eller bättre på att utföra sitt uppdrag.

Vi har pratat om hur vi bidrar till transparens och ansvarsutkrävande. Att det finns möjlighet för medborgare att utkräva ansvar från myndigheter i ett land där myndigheterna är inriktade på att svara mot krav som kommer uppifrån men mindre vana vid att bli ställda till svars underifrån. Men också om vikten av att de organisationer som säger sig representera exempelvis människor med funktionsnedsättning eller barnmorskor faktiskt är legitima representanter för dessa grupper.

En mycket givande dag – som sannolikt skulle klassas som pratbistånd av vår biståndminister – men som på många sätt kommer bidra till att arbetet vi gör ger bättre resultat på längre sikt. En bonus var att dagen tillbringades utanför kontoret i trädgården här på compounden med god mat och kaka.