Idag har jag besökt Maydan-Shahr i Wardakprovinsen. Te? Kakor? Godis? Naan? frågar kontorschefen innan vi ens hunnit sätta oss ner. Provinsen är en av de platser i Afghanistan där våldsincidenterna ökar. Men mitt i allt detta fortsätter, naturligtvis, människor att sträva för att förbättra sin och andras vardag. Som en ung lågstadielärare, Helene, som undervisar flickor hemma hos familjerna i en by – om skolan hade legat längre bort hade flickorna inte kunnat delta. Jag frågar vad hennes familj tycker om att hon arbetar. Ögonen, som är det enda jag ser av hennes ansikte, skrattar och hon säger att det är inget problem. Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att studera och arbeta.

Under dagens samtal funderade jag mycket på hur vi beskriver världen och vår omgivning. Och på hur saker som man önskar inte skulle vara normala för någon vävs in i språket med humor, distans och ibland på ett nästan poetiskt sätt. Här kommer några några exempel:

”Upprorsmännen försvinner när snön kommer. Men nu, när träden börjar blomma, kommer de tillbaka.”

”Särskilda problem för utlänningar? Nej men alla som har mycket pengar får ju alltid också mycket problem.”

”När stridigheterna runtom skolan har upphört måste vi naturligtvis fortsätta arbeta. Vi måste ju leva upp till utbildningsdepartementets läroplan.”

”Här i provinsen är vi kända för äpplen, aprikoser, potatis och självmordsbombare.”

Vi blir bjudna på lunch – med de berömda äpplena och potatisarna. Två manliga afghanska kollegor börjar diskutera bantning och motion. En av dem har fått tillsägelse av sin läkare att han är för tjock så nu blir det mindre ris och 30 minuters motion varje morgon. Den andre säger att han redan är perfekt som det är så han behöver ingen motion och kan fortsätta med potatisarna.

Vi pratar också om skägg, ett minst sagt iögonenfallande ämne i detta land, och den motionerande kollegan säger att hans fru föredrar tredagarsstubb framför långt skägg så nu får det hållas kort. Helt enligt modet i Sverige upplyser jag honom.