Tänk om det vore som i Egypten, Libyen eller Sudan!

Igår besökte vi TSCO, en organisation strax utanför Mazaar-e Sharif som får stöd av av SAK för att utbilda unga kvinnor att skriva och fotografera. Syftet är bland annat att de ska bidra till en mer balanserad nyhetrapportering i lokala medier – om det endast finns manliga journalister är risken stor att berättelser från hälften av befolkningen inte inte hörs eller syns. Vi träffar TSCOs koordinatör, Mohsin Zai Ayoubi som berättar om tankarna bakom projektet; att bland andra inkludera unga kvinnor som befunnit sig i exil i exempelvis Iran och  Pakistan i många år och nu kommer tillbaka till Afghanistan utan arbete.

Samtalet glider iväg. Mohsin är upprörd över regeringens ointresse för lokal utveckling. –Vi bjuder in dem hit för att besöka utbildning och diskutera utveckling men de kommer inte. Ibland skyller de på att de inte har transport, då betalar vi en taxi för att hämta dem. Ska det vara så? Han menar att Afghanistans regering, NGOs och givare är allt för fokuserade på de stora städerna och glömmer bort människor på landsbygden. –De verkar tro att Afghanistan består av fem städer? Vi kommer till platser där de inte ens vet vem president Karzai är – den enda ledare de känner till är den lokale kommendanten.

Mohsin är också upprörd över hur svagt det afghanska civilsamhället är (och gör intressanta val av länder att jämföra med). –Tänk om det vore som i Egypten, Libyen eller Sudan! Men en dator och en stämpel gör inget civilsamhälle. Efter talibanregimens fall har det hållits tusentals workshops om mänskliga rättigheter. Men våldet ökar. Det enda vi har åstadkommit är att vi spenderat pengar och dagar i fina konferenshallar.

Jag frågar om hur han själv tycker att civilsamhället kan påverka utvecklingen konstruktivt och effektivt. Svaren blir mindre tydliga men några budskap går fram: Vi måste finnas där människor finns och vi måste prata med dem.

I rummet intill pågår lektioner med kvinnorna som lär sig fotografera, redigera och använda dator. Vi stannar där en stund innan vi beger oss tillbaka mot Mazaar. Nedan några foton från utbildningen och ytterligare några från ett besök på en ortopedisk klinik och verkstad på provinssjukhuset i Mazaar.

Skandalös dans och taliban management style

Arbetsveckan inleddes med en väldig massa administration kring en finansiell revision. Efter åren i Moçambique kom jag att uppskatta revisioner (om än inte alltid revisorer) men det finns ju roligare och tråkigare moment i dem (och denna vecka var det mer av de lite tråkigare). Då är det tur att arbetet också innehåller så många delar och människor som är inspirerande, utmanande och värmande.

Idag har vi avslutat ett tre dagar långt möte. Mattor och kuddar hade lagts ut på grästmattan utanför möteslokalen, afghansk musik live och grillbuffé. Så himla skönt att få slänga sig på en matta i Kabulsolen efter långa diskussioner inne på mötet! Ett par afghanska kollegor bjöd upp till dans – en väldigt känslig fråga här; män och kvinnor dansar generellt inte tillsammans offentligt. Vi var ett par stycken som försiktigt (och något stela) vågade oss upp… Lite osäker på om det stela skuttandet med handklappning bidrog till skandal…

På mötet pratade vi (som vanligt på dessa tillställningar) om i princip allt mellan himmel och jord: Borde vi skriva in i vår strategi att vi måste ha dialog med talibanskuggregeringen – det är ju på vissa platser lika viktigt att ha god kontakt med dem som det är med den officiella regeringen? Hur garanteras transparens och ansvarsutkrävande i vår egen organisation? Hur rättvist är vårt lönesystem? Hur går vi vidare med indikatorer för den nya strategin? Om det blir krig mellan USA och Nordkorea – kommer talibanerna då att stödja Nordkorea?

När vi satt ute på mattorna var vi några som tyckte att vi borde ha det så här varje lunch och att vi borde ha mattor och kuddar att sitta på inne på kontoren varvid en av kollegorna kommenterade: -Taliban management style! (Och ja, enligt honom var det så det såg ut inne på talibankontoren…)

Potatis, självmordsbombare och ett moderiktigt skägg

Idag har jag besökt Maydan-Shahr i Wardakprovinsen. Te? Kakor? Godis? Naan? frågar kontorschefen innan vi ens hunnit sätta oss ner. Provinsen är en av de platser i Afghanistan där våldsincidenterna ökar. Men mitt i allt detta fortsätter, naturligtvis, människor att sträva för att förbättra sin och andras vardag. Som en ung lågstadielärare, Helene, som undervisar flickor hemma hos familjerna i en by – om skolan hade legat längre bort hade flickorna inte kunnat delta. Jag frågar vad hennes familj tycker om att hon arbetar. Ögonen, som är det enda jag ser av hennes ansikte, skrattar och hon säger att det är inget problem. Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att studera och arbeta.

Under dagens samtal funderade jag mycket på hur vi beskriver världen och vår omgivning. Och på hur saker som man önskar inte skulle vara normala för någon vävs in i språket med humor, distans och ibland på ett nästan poetiskt sätt. Här kommer några några exempel:

”Upprorsmännen försvinner när snön kommer. Men nu, när träden börjar blomma, kommer de tillbaka.”

”Särskilda problem för utlänningar? Nej men alla som har mycket pengar får ju alltid också mycket problem.”

”När stridigheterna runtom skolan har upphört måste vi naturligtvis fortsätta arbeta. Vi måste ju leva upp till utbildningsdepartementets läroplan.”

”Här i provinsen är vi kända för äpplen, aprikoser, potatis och självmordsbombare.”

Vi blir bjudna på lunch – med de berömda äpplena och potatisarna. Två manliga afghanska kollegor börjar diskutera bantning och motion. En av dem har fått tillsägelse av sin läkare att han är för tjock så nu blir det mindre ris och 30 minuters motion varje morgon. Den andre säger att han redan är perfekt som det är så han behöver ingen motion och kan fortsätta med potatisarna.

Vi pratar också om skägg, ett minst sagt iögonenfallande ämne i detta land, och den motionerande kollegan säger att hans fru föredrar tredagarsstubb framför långt skägg så nu får det hållas kort. Helt enligt modet i Sverige upplyser jag honom.

Kvarnar, flickor i skolan, mark och hem

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är på ett fält strax utanför Jalalabad för att träffa en förening som stödjer människor med funktionsnedsättning att öka sina inkomster. Men innan vi slår oss ner för att prata om detta visar en av föreningens medlemmar, Sadaqat, skolan  de driver för flickor årskurs 1-6. Han berättar att de öppnade skolan under talibantiden men har valt att fortsätta driva den. Jag frågar hur föräldrarna ställer sig till att skicka sina döttrar till skolan? –Enligt islam har flickor och pojkar samma rättigheter. Men de finns många här som är väldigt konservativa och säger att det är mot vår kultur. Men de vet inte vad som står i koranen. Vi brukar dock lyckas övertala dem. Och hur garanterar ni att flickorna på ett säkert sätt kan ta sig till och från skolan? –Jag har koll. Om det skulle vara någon pojke som störde flickorna på vägen går jag direkt till familjen och säger till dem att de får hålla honom inne så att han låter bli flickorna. Vi pratar sedan vidare om kvarnar, urvalsprocesser och byäldstars stöd för kvarnar drivna av människor med funktionshinder.

Sista besöket i Jalalabad är på en organisation för människor med funktionsnedsättning. När vi kommer dit är kontoret emellertid låst och tomt. Vi väntar utanför, någon öppnar för oss och vi slår oss ner. Efter en bra stund kommer en man och börjar prata ivrigt och engagerat (på pashtu). Det visar sig att kontoret var tomt för att de var på demonstration utanför kommunhuset för att protestera mot att de inte fått den mark som kommunen lovat dem för åtta år sedan. –De har lovat mark till 1336 personer med funktionsnedsättning men inte en enda av oss har fått någon mark och nu har rika människor redan börjat bygga på marken, berättar Shafiqullah.

Det är dags för oss att åka – genom dalgångar, längs floden (med vattenkraftsdammar) och uppför serpentinvägar tillbaka till Kabul.

Möten som fyller hjärtat

Vissa dagar ser och känner man mer än andra – igår var en sådan dag då det var lite mer av allt. Vi började med ett besök på sjukhuset i Jalalabad och SAKs ortopediska verkstad. Stor entusiasm och engagemang över tillverkning av såväl hjälpmedel som kroppsdelar. Och ännu större entusiasm när vi träffade några av dem som efter tjugo år utan att kunna gå tar de första stegen med hjälp av rätt hjälpmedel. Och mycket känslor på barnkliniken där en liten bebis fötter behandlas och gipsas.

I Laghmanprovinsen besökte vi en flickskola, en organisation för synskadade och därefter en sjuksköterskeutbildning. Läget i Laghman är instabilt och osäkert och under dagen kom flera rapporter om våldsamma sammandrabbingar, dock inte i de distrikt vi befann oss i. På flickskolan får vi instruktion om att inte stanna mer än en halvtimma – det är inte bra att ha utländskt besök längre än så. På 30 minuter hinner vi dock med att besöka lektioner i matte, kemi och islam prata med skolrådet om hur de arbetar med att övertyga familjerna om att deras döttrar bör gå i skolan. En av männen i rådet försäkrar oss om att han har så bra kontakter inom ”olika grupper” att vi lugnt kan stanna över natt i byn under hans beskydd – inget kommer att hända. Vi håller oss dock till rådet om halvtimman. Samme man berättar att han hade flickskolan hemma hos sig under talibanåren, då den inte kunde drivas på ett mer öppet sätt.

På sjuksköterskeutbildningen förklarar föreståndarinnan att det är lite av en revolution att kvinnor utbildar sig under två år för att sedan återvända till sina byar för att arbeta. Det har varit en stor ansträngning att hitta kvinnor med 10 års skolgång och som var villiga och hade möjlighet att studera vidare. Men nu finns den första gruppen av revolutionerande kvinnor där. Och samtidigt som de studerar förbereds byarna på att ha kvinnliga sjuksköterskor. Förhoppningen är att detta kommer att leda till att fler kvinnor söker upp sjukvården.

Åker tillbaka till Jalalabad på eftermiddagen med huvudet och hjärtat fulla av intryck.

Kaotiskt, vackert och svårt i Jalalabad…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår morse åkte vi till Jalalabad som ligger öster om Kabul, på väg mot Pakistan. Jag blev alldeles betagen av landskapet med berg, floder och dammar som följde oss längs vägen. Och nomadfolket kuchis med får, åsnor och kameler i mötande körfält – på väg mot bättre betesmarker för de kommande månaderna. Landskapet känns fridfullt men tittar man uppåt kullarna och bergen formar stenblocck och högar med sandsäckar tillhåll för soldater med vapnen riktade uppåt. Vägen är som en serpentin som ringlar (eller ibland kastar) sig upp och ner längs bergen och klyftorna dememellan.

Vi kommer fram till Jalalabad och en intensiv radda möten med medlemmar från olika byråd och lokala föreningar följer. Inget stämmer riktigt med programmet men det blir bra, om än lite kaotiskt, ändå. Vi diskuterar varför det inte är lämpligt att utbilda människor som lever med handikapp till skräddare utan att ge dem minst ytterligare en inkomstkälla (människor här köper huvudsakligen nya kläder vid eid – alltså en gång om året – vilket gör resten av året till ett bottennapp för en skräddare). Vi får konkreta exempel på ett slags biståndströtthet när en av mötesdeltagarna säger: -Det kommer så många organisationer hit som påstår att de vill hjälpa oss. De tar en massa fotografier, åker härifrån och sedan hör vi aldrig mer från dem igen. Kanske har de gjort en bok av alla foton?

Efter att först ha stämt av med säkerhetsansvariga (och förmaning om att vara hemma igen senast 18) åker vi ut på en liten tur i stan i kvällsolen, fantastiskt vackert! Efter hemkomsten får vi middag i gästhuset som vi äter ute i trädgården och går sedan upp till våra rum. Det dröjer inte många minuter innan det kommer ett säkerhetssms om att en bomb har exploderat några kilometer härifrån.

Fotografierna ovan är tagna lite i farten och gör inte rättvisa åt motiven…

Islam och rättigheterna

Allt svenskt bistånd ska vara rättighetsbaserat. I praktiken (eller ja, kanske inte så praktiskt) innebär detta att biståndet ska arbeta med att långsiktigt förändra orsakerna till fattigdom och orättvisor och inte endast lindra symptomen. Det innebär också att arbetet ska baseras på mänskliga rättigheter och krav på transparens och ansvarsutkrävande. Som jag skrev i inlägget nedan om vibrerande mattor är kopplingen mellan dessa ganska teoretiska begrepp och den verklighet där biståndet verkar inte alltid helt solklar.

Men det är inte bara över kopplingen till den materiella verkligheten som solen inte alltid skiner. För att det ska fungera måste det rättighetsbaserade arbetet naturligtvis länkas samman och förhålla sig till kulturella och religiösa uppfattningar. Idag träffade jag kollegan Khalid för att prata om hur det rättighetsbaserade arbetet relaterar till Islam och Koranen vilket förklaras i bilden nedan (solklart?).

P1030810liten

-Jag har läst att det rättighetsbaserade arbetssättet började utvecklas under 90-talet. Islam har pratat om rättigheter sedan 1450… På många ställen i Koranen finns tydliga anknytningar till pelarna i det rättighetsbaserade arbetet. Den har exempelvis skrivningar om att deltagande och konsultation är obligatoriska delar i utvecklingen. Om att en gåva från en rik till en fattig inte har med välgörenhet att göra utan om skyldigheter att dela med sig. Den säger också att de styrande inte är annorlunda än andra människor, de ska tjäna folket. Så om vi vill arbeta med rättigheter i Afghanistan kan begreppet ”mänskliga rättigheter” vara ett problem – så varför inte kalla det rättigheter definierade av Islam?

Samtalet drar iväg. Khalid förklarar tålmodigt olika tolkningar av Koranens budskap, bland annat om Jihad och hur det förhåller sig till fredsbudskapet och om kvinnors rätt att arbeta och bestämma över sin inkomst. Och om hur ingen av utvecklingsstrategier de senaste tre decennierna, kommunism, islamism och nu kapitalism, egentligen löser de verkligt stora problemen för de afghanska folket.

Jag tänker att det är ett fantastiskt spännande jobb jag har – och fantastiska kollegor…