Igår morse åkte vi till Jalalabad som ligger öster om Kabul, på väg mot Pakistan. Jag blev alldeles betagen av landskapet med berg, floder och dammar som följde oss längs vägen. Och nomadfolket kuchis med får, åsnor och kameler i mötande körfält – på väg mot bättre betesmarker för de kommande månaderna. Landskapet känns fridfullt men tittar man uppåt kullarna och bergen formar stenblocck och högar med sandsäckar tillhåll för soldater med vapnen riktade uppåt. Vägen är som en serpentin som ringlar (eller ibland kastar) sig upp och ner längs bergen och klyftorna dememellan.
Vi kommer fram till Jalalabad och en intensiv radda möten med medlemmar från olika byråd och lokala föreningar följer. Inget stämmer riktigt med programmet men det blir bra, om än lite kaotiskt, ändå. Vi diskuterar varför det inte är lämpligt att utbilda människor som lever med handikapp till skräddare utan att ge dem minst ytterligare en inkomstkälla (människor här köper huvudsakligen nya kläder vid eid – alltså en gång om året – vilket gör resten av året till ett bottennapp för en skräddare). Vi får konkreta exempel på ett slags biståndströtthet när en av mötesdeltagarna säger: -Det kommer så många organisationer hit som påstår att de vill hjälpa oss. De tar en massa fotografier, åker härifrån och sedan hör vi aldrig mer från dem igen. Kanske har de gjort en bok av alla foton?
Efter att först ha stämt av med säkerhetsansvariga (och förmaning om att vara hemma igen senast 18) åker vi ut på en liten tur i stan i kvällsolen, fantastiskt vackert! Efter hemkomsten får vi middag i gästhuset som vi äter ute i trädgården och går sedan upp till våra rum. Det dröjer inte många minuter innan det kommer ett säkerhetssms om att en bomb har exploderat några kilometer härifrån.
Lyckades inte ladda upp fotografierna (när väl internet kom tillbaka nu på morgonen efter en kväll/natt utan), de kommer senare…
In- och utvecklingar 