När man i biståndssammanhang pratar om att stödja civilsamhället beskriver man ofta detta i termer av ansvarsutkrävande från staten, fördjupad demokrati och människor som genom ökad kunskap om lagar kräver sina rättigheter. Ett ”vibrerande civilsamhälle” skriver vi våra resultatmatriser. ”Livskraftiga aktörer i det civila samhället samt oberoende och fria medier som bidrar till ökat ansvarsutkrävande och en mer transparent förvaltning.” står det i Sveriges samarbetsstrategi för Afghanistan.

Det som det i själva verket ofta handlar om, på riktigt, är korgar, getter, tvålar, kvarnar och mattor.

För nog är det så att ganska få människor som lever i fattigdom vaknar på morgonen, tar sig igenom de mödosama bestyren att hämta vatten och ved, i bästa fall äta lite frukost och kanske få iväg något av barnen till skolan, och därefter tänkar att nu jäklar ska jag ta tag i det här med demokrati och utkräva ansvar av regeringen!

Istället är prioriteringarna, helt förståeligt, många gånger kortsiktiga och mer materiella förbättringar i livet. Som att få mer betalt för de jordbruksprodukter man producerar eller få tillgång till någon annan inkomstgenererande syssla. Denna syssla kan vara till exempel att tillverka mattor vilket verkar gångbart här i Afghanistan (i Södra Afrika, där jag arbetade tidigare, var det korgar istället). Således är det ofta det som projektförslagen som kommer från lokala organisationer handlar om.

Men blir det då något ansvarsutkrävande och vibrerande civilsamhälle av detta? Svaret är nog att det beror på. Kanske främst på tiden. För det finns många erfarenheter som visar att människor som kommer tillsammans för att förbättra sina liv – utifrån sina egna prioriteringar – så småning om även kommer att vilja förändra det som finns runtom kring dem i allt större cirklar. Och allt eftersom man ser att detta låter sig göras om man är flera, stärks också medvetenheten om behovet av demokratiska organisationer. Men detta tar tid, vägen är långt ifrån spikrak och det kommer att gå åt skogen ibland (eller ganska ofta).

Inom biståndet upplever jag ibland att just det här med tid är den resurs som vi underligt nog har allra minst av. Att vi inte låter saker ta den tid de behöver för att växa av egen kraft. Istället för att vänta på att korgar, getter eller mattor leder till just det där som vi ville uppnå; ett vibrerande civilsamhälle, är det lättare att direkt vända sig till de organisationer och ibland till och med personligheter som direkt levererar krav på transparens och rättigheter – men som sannolikt inte är eller representerar de människor som lever i fattigdom… Och det var visst de som skulle stå i centrum för allt vårt bistånd.