Vissa dagar ser och känner man mer än andra – igår var en sådan dag då det var lite mer av allt. Vi började med ett besök på sjukhuset i Jalalabad och SAKs ortopediska verkstad. Stor entusiasm och engagemang över tillverkning av såväl hjälpmedel som kroppsdelar. Och ännu större entusiasm när vi träffade några av dem som efter tjugo år utan att kunna gå tar de första stegen med hjälp av rätt hjälpmedel. Och mycket känslor på barnkliniken där en liten bebis fötter behandlas och gipsas.

I Laghmanprovinsen besökte vi en flickskola, en organisation för synskadade och därefter en sjuksköterskeutbildning. Läget i Laghman är instabilt och osäkert och under dagen kom flera rapporter om våldsamma sammandrabbingar, dock inte i de distrikt vi befann oss i. På flickskolan får vi instruktion om att inte stanna mer än en halvtimma – det är inte bra att ha utländskt besök längre än så. På 30 minuter hinner vi dock med att besöka lektioner i matte, kemi och islam prata med skolrådet om hur de arbetar med att övertyga familjerna om att deras döttrar bör gå i skolan. En av männen i rådet försäkrar oss om att han har så bra kontakter inom ”olika grupper” att vi lugnt kan stanna över natt i byn under hans beskydd – inget kommer att hända. Vi håller oss dock till rådet om halvtimman. Samme man berättar att han hade flickskolan hemma hos sig under talibanåren, då den inte kunde drivas på ett mer öppet sätt.

På sjuksköterskeutbildningen förklarar föreståndarinnan att det är lite av en revolution att kvinnor utbildar sig under två år för att sedan återvända till sina byar för att arbeta. Det har varit en stor ansträngning att hitta kvinnor med 10 års skolgång och som var villiga och hade möjlighet att studera vidare. Men nu finns den första gruppen av revolutionerande kvinnor där. Och samtidigt som de studerar förbereds byarna på att ha kvinnliga sjuksköterskor. Förhoppningen är att detta kommer att leda till att fler kvinnor söker upp sjukvården.

Åker tillbaka till Jalalabad på eftermiddagen med huvudet och hjärtat fulla av intryck.