Vi är på ett fält strax utanför Jalalabad för att träffa en förening som stödjer människor med funktionsnedsättning att öka sina inkomster. Men innan vi slår oss ner för att prata om detta visar en av föreningens medlemmar, Sadaqat, skolan de driver för flickor årskurs 1-6. Han berättar att de öppnade skolan under talibantiden men har valt att fortsätta driva den. Jag frågar hur föräldrarna ställer sig till att skicka sina döttrar till skolan? –Enligt islam har flickor och pojkar samma rättigheter. Men de finns många här som är väldigt konservativa och säger att det är mot vår kultur. Men de vet inte vad som står i koranen. Vi brukar dock lyckas övertala dem. Och hur garanterar ni att flickorna på ett säkert sätt kan ta sig till och från skolan? –Jag har koll. Om det skulle vara någon pojke som störde flickorna på vägen går jag direkt till familjen och säger till dem att de får hålla honom inne så att han låter bli flickorna. Vi pratar sedan vidare om kvarnar, urvalsprocesser och byäldstars stöd för kvarnar drivna av människor med funktionshinder.
Sista besöket i Jalalabad är på en organisation för människor med funktionsnedsättning. När vi kommer dit är kontoret emellertid låst och tomt. Vi väntar utanför, någon öppnar för oss och vi slår oss ner. Efter en bra stund kommer en man och börjar prata ivrigt och engagerat (på pashtu). Det visar sig att kontoret var tomt för att de var på demonstration utanför kommunhuset för att protestera mot att de inte fått den mark som kommunen lovat dem för åtta år sedan. –De har lovat mark till 1336 personer med funktionsnedsättning men inte en enda av oss har fått någon mark och nu har rika människor redan börjat bygga på marken, berättar Shafiqullah.
Det är dags för oss att åka – genom dalgångar, längs floden (med vattenkraftsdammar) och uppför serpentinvägar tillbaka till Kabul.
In- och utvecklingar 
Härligt med lite rapportering från någon man litar på och kan identifiera sig lite grann med. Annars är det bara typ krigskorrespondenter i stålhjälm med pipig röst som demoniserar den ene eller andre, beroende på vem reportern representerar. Det är så oerhört polariserat att all trovärdighet försvinner. Fortsätt, snälla, att rapportera om vardagsupplevelserna, intrycken, känslorna, arbetet, livet i Kabul, och dit du reser. Konflikterna, säkerhetssituationen, Koranen och Talibanerna får vi höra allt möjligt om, men sällan hur det är att leva och arbeta där för en svensk. Jag har själv jobbat i Yemen och skeppsredarna jag jobbar för nu i Doha, Qatar, är Palestinier från Jordanien så jag är inte främmande för att arbeta och leva med muslimer, men där Du är ställs ju så mycket på sin spets att det är himla bra att vi får dina rapporter. Kram, vi ses väl i Maputo nån gång!
Hej, det är fantastiskt att läsa om dina upplevelser i Afghanistan, det är en annan bild än mediabilden som kommer fram. Visst förstår man att civilsamhället är svagt och kontrollerat, men massor av människor som vill göra något, de vill förbättra sin livssituation – samt andras livssituation inte minst för flickor och kvinnor. Du skriver nyanserat och mellan raderna ser man vilka enorma svårigheter och spänningar som finns mellan grupper i samhället samt mellan folket och de utländska trupper som finns, men som håller på att dra sig tillbaka. Det ska bli spännande att en dag diskutera med dig kring likheter/olikheter kring dina erfarenheter från Mozambique.
Lycka till, ser med spänning fram mot vart inlägg.
Maj-Lis