I en liten oas…

Foton från Svenska Afghanistankommitténs skola för barn med särskilda behov i Mazaar-e Sharif, norra Afghanistan. Här går barnen i förberedande klasser med teckenspråk och braille, för att sedan kunna gå vidare till en statlig skola. Varje barn har en liten ”hygienbox” med bland annat handduk, tandkräm och tandborste som de övar med flera gånger i veckan. I vissa grupper funkar en frukt bättre än namn på boxen. En liten oas av värme och engagerade lärare.

Annonser

Livet längs en dödens väg

Jag befinner mig sedan en vecka tillbaka i Afghanistan. Häromdagen åkte jag bil mellan Kabul och Jalalabad. En av kollegorna på Svenska Afghanistankommittén upplyste mig kvällen innan om att denna vägsträcka rankats av CNN som världens farligaste (se listan här). Men längs med olyckornas och dödens väg finns det mycket som gör att man funderar på livet, på vardagen.

Vardagen som vi så sällan ser och hör om om länder i krig; om dem hör vi bara hur människor lever konflikten, vare sig de är delaktiga i den eller offer för den. Detsamma gäller ofta med fattigdomen; vi läser om hur fattiga lever sin fattigdom. Men mindre om hur människor i konflikt och fattigdom lever sina liv.

Ett par observationer längs med vägen.

Människor pimpar sina lastbilar och traktorer här mer än någon annanstans jag varit, det är glitter, glam, girlander och hjärtan (och inga nakna kvinnor). Längs vägen har de öppna matbutikerna ordnat konservburkarna i vackra mönster. Vägen kantas av utomhustesalonger, flera av dem med bäddar med röda mattor på, där man kan slänga sig för en kopp med utsikt över floden, en av salongerna hade cerise kuddar som särskilt fångade ögat. I en by som vi passerar har man börjat bygga en ny moské men pengarna verkar ha tagit slut och bygget har inte kommit så långt, men minareten är noggrant målad och helt klar.

Vi åker förbi ett stort antal minröjningsbilar, röda flaggor tycks indikera mina och vitmålade stenar ofarliga. På en plätt har någon lagt ut en prydlig rektangel med små stenar och mitt i rektangeln står ett skrivbord med en stol och en man som sitter där och antecknar saker. Stridsfordon av olika slag passerar.

Vi åker förbi ett av nomadfolket kuchis läger med tält, kameler, får och getter. Några kuchibarn och en äldre kuchiman med långt skägg kör nästan omkull med en cykel, skrattandes.

En bilolycka där människor springer till de skadades undsättning, alla hjälper till. Ett berg där någon med vita stenar skrivit en mujaheedinhjältes namn. En grupp skolpojkar i blåa skoluniformsshalwars spelar cricket utanför skolan som ligger precis bredvid en gigantisk militärbas, omgärdad av flera kubikmeter stora bruna sandsäckar.

Män och kvinnor som arbetar på sina fält, kvinnorna med burkorna uppdragna, liggandes på axlarna. Några av bönderna vilar sig i skuggan under ett träd. En man som vadar över en flod med en stor flock kossor. Män som säljer bitar av sockerbetor på stora fat under röda, gröna och rosa myggnät.

Allt och så mycket mer i vardagen längs världens farligaste väg, små glimtar av hur människor lever sina liv. Väl framme i staden Jalalabad blir intrycken så många att jag inte hinner registrera. Bland dem en upprepad murmålning där det står: Jalalabad The City of Peace. (Se fotot nedan till höger.)