Så här är det. Också

Afghanistan är sannolikt det värsta landet i världen att vara kvinna, flicka och mamma i. Det visar ett antal undersökningar som bland annat tittar på läs- och skrivkunnighet, våld i hemmet och tillgång till mödrahälsovård. Om detta hade Aftonbladet en artikelserie för ett par veckor sedan (läs här!). Så om det är vardagen för afghanska kvinnor – vad säger det oss om de afghanska männen?  Ja det ligger väl i ärlighetens namn ganska nära till hands att måla upp en förfärlig bild och dessutom tänka att denna bild beskriver alla afghanska män?

Förra veckan träffade jag två manliga representanter från SAKs samarbetsorganisation Hrevo tillsammans med en ung kvinna som deltagit i organisationens verksamhet. Deras berättelser visar att bilden inte gäller alla…

hrevo1

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar med mullor.

De två männen berättar för oss om hur de arbetat tillsammans med lokalradion för att sprida budskap om kvinnors rättigheter och våld i hemmet. Om att lokalradion gav dem en ordentlig rabatt och extra sändningstid för att de tyckte att budskapet var angeläget. De berättar om hur de jobbar med de radioprogram som är riktade till kvinnor eftersom ”män alltid tycks vara mer intresserade när det är riktat till kvinnor och alltid har koll på vad kvinnor pratar om”. Om en man som går på ett seminarium om kvinnors rättigheter och kommer hem och pratar med sin fru om det varvid frun undrar om han mår bra. De berättar om hur de organiserar tävlingar mellan skolor på temat kvinnors rättigheter där skolklasser får en bok som de ska lära sig och sedan får frågor på. Om hur universitetsstudenter deltar i artikelskrivartävling och där den bästa artikeln mot våld mot kvinnor blir publicerad i lokaltidningen.

Små steg i det stora – men livsavgörande för flickor och kvinnor.

hrevo3

Bild tagen av Hrevo. Affischkampanj mot våld mot kvinnor.

Jag frågar hur förändringen skapas och en av männen svarar snabbt: ”Utan mullor förändras inget!” De berättar om hur de träffar mullor och pratar med dem om möjligheten att de under fredagsbönen ska ta upp kvinnors rättigheter. Om hur många av mullorna berättar i moskén att de konsulterat Koranen och där hittat budskap om kvinnors rättigheter, utan att nämna att det är en organisation som stöter på. De berättar om sina utbildningar om lagen mot våld i hemmet och att de alltid har minst två mullor med på utbildningarna – för att skapa legitimitet och förutsättningar för förändring. Om hur vissa av mullorna sedan blir utbildare.

Små steg i det stora – men avgörande för hur en förändring inleds i en by någonstans på landsbygden.

hrevo2

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar.

Kvinnan berättar om sig själv och sin familj. Om hur hon steg för steg har övertygat sin pappa om att hon har rätt att gå i skolan, att hon inte behöver ha burka om hon inte själv vill och att hon har rätt att inte bli bortgift. Om hur radioprogram om kvinnors rättigheter har hjälpt till att övertyga pappan som först var bekymrad över vad grannarna skulle säga om detta men som sedan bestämde sig för att strunta i grannarna. Om hur några av grannarna nu vågar göra samma sak. Hon berättar om hur kvinnor använder fester som exempelvis bröllop där de får vara för sig själva för att sprida informationen om sina rättigheter som de hört på radion.

Små steg i det stora – men samtidigt en revolution.

Jag tänker att de alla tre är stora förebilder.

 

Pappa på besök och överlämning av vattenslang

Min pappa är just nu på besök i Kabul så helgen har bland annat ägnats åt sightseeing. Vi besökte Darul Aman Palace som jag skrivit om tidigare och överlämnade där 100 meter vattenslang.

Historien bakom vattenslangen är följande: När nya utländska kollegor ankommer till Kabul tas vi alla på ett besök till palatset (vilket innebär ganska många besök under ett år). Militärerna där är väldigt tillmötesgående och låter oss numer gå in i ruinen. Vid det senaste besöket frågade vi militärerna hur vi skulle kunna bidra med något till dem och de föreslog något till trädgården där de bland annat odlar tomater, pumpor och solrosor. Vi bestämde att en slang för att underlätta bevattningen skulle vara lämplig. När vi sa hej då den gången sa militärerna att alla lovar att de ska komma tillbaka med något till dem men att det aldrig har hänt – löftena är tomma. Det var en grupp mycket förvånade och glatt överraskade militärer som tog emot 100 meter slang i helgen.

Nedan några foton bland annat från palatset. Notera gärna fotosessionen i pelargonrabatten samt ölservering med tekanna och -kopp.

En tanke om början och slutet

After 9/11, the USA declared war on terrorism and Afghanistan became the first target. ”In the highly charged atmosphere … at the time, no voice was raised to point out that not a single one of the nineteen hijackers was an Afghan, neither was bin Laden an Afghan.” (A.S. Ahmad) In Afghanistan, madrasas closed down, Islamic students kept a low profile and Islamist parties were silent.

Citatet ovan kommer från doktorsavhandlingen An Afghan Dilemma: Education, Gender and Globalisation in an Islamic Context av Pia Karlsson och Amir Mansory. Jag tycker att det kan vara värt en stunds reflektion så här på årsdagen.

Och så här skriver vår före detta kollega Magnus Forsberg i senaste numret av Afghanistannytt om att kriget mot terrorismen i Afghanistan nu anses över och trupperna dras tillbaka:

Utmärkande för den senaste tolvmånadersperioden är de internationella styrkornas ständigt positiva budskap om afghanska säkerhetsstyrkornas förträfflighet, vilket står i kontrast till den krassa verkligheten i fält. Överlämnandet av säkerhetsansvaret, från Isaf till Afghan National Security Forces (ANSF) är i flera fall forcerad och baserad på de truppbidragande ländernas ekonomiska utmattning och sviktande hemmaopinion.

En våldsam inledning på veckan

IMG_4770litenIdag högtidlighålls mordet på Ahmad Shah Massoud. Massoud var ledande i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och kom sedan även att bli en av de främsta i motståndet mot talibanernas styre och deras tolkning av Islam. Han mördades 9 september 2001 av al-Qaida. Bilder på Massoud finns överallt i Afghanistan; på billboards längs med vägarna, på bergen, på kontor, upptejpade på bilrutor och motorcyklar och i små marknadsstånd. Samtidigt som det är en högtidlig dag finns en stor oro för våldsamheter. Om två dagar är det också årsdagen av 11 september – även det kan bli en orolig dag här.

Och veckan började igår med en mycket våldsam dag som även drabbade SAKs verksamhet. Igår eftermiddag genomfördes en självmordsattack vid provinskontoret för den nationella säkerhetsstyrkan i Wardakprovinsens huvudstad Maidan Shahr. SAK driver ett större sjukhus i närheten. Siffran om antalet skadade varierar men runt 80 anställda fick mindre skador av sprängda fönster och dörrar, utöver det rapporteras runt 100 civil skadade. Hur många som dog är oklart men det rapporteras om att sex av förövarna dog samt ett antal poliser. Sjukhuset håller öppet, men inga operationer kan genomföras på grund av förstörd utrustning. SAKs provinskontor i Maidan Shar har också fått fönster och dörrar förstörda i explosionen. Ingen personal eller studenter har rapporterats allvarligt skadade. (Läs mer på SAKs hemsida: www.sak.se)

Bara några timmar senare kom en rapport från om att minst 12 civila, alla kvinnor och barn, dog när internationella militära styrkors (IMF) drönare attackerade en lastbil där de 12 färdades. Enligt informationen vid handen verkar det som att IMF misstog dem för medlemmar från väpnade oppositionsgrupper. Vissa källor menar att det faktiskt fanns några medlemmar på lastbilsflaket som i så fall också omkom i attacken.

Ännu några timmar senare kom en rapport om en bomb som exploderat inne i en madrassa.

Hoppas att dagens högtidlighållande och den fortsatta veckan blir ljusare för alla.

Vad ska du bli när du blir stor?

Häromdagen besökte vi några av SAKs byskolor i Takharprovinsen. Byskolorna är informella och bygger på byarnas engagemang och bidrag. SAK bidrar med bland annat lärarlöner och utbildningsmaterial och i vissa fall även med förbättrade skollokaler. Unde förra året stöttade SAK nästan 350 byskolor med nära 45 000 elever. Runt 60 procent av eleverna var flickor.

Vid ett av besöken i en tredje klass frågade min kollega Khalid eleverna vad de skulle bli när de blev stora. Alla flickor skulle bli fröknar och alla pojkar skulle bli läkare förutom en som skulle bli pilot. Tänker att de kvinnliga lärarna i byskolorna utgör en väldigt viktig förebild inte minst för flickorna. Och detta är inte svårt att förstå när man ser, och även känner, lärarnas engagemang, trots allt får man nog säga med tanke på att undervisningen många gånger bedrivs i tält eller under ett träd.

Khalid kommenterade på facebook efter besöket:

Seeing boys and girls studying with great enthusiasm despite lack of adequate resources confirms the fact that Afghans have realized the importance of education and regard it as a meaningful investment of today for having a secure, peaceful and developed Afghanistan of tomorrow.