Pappa på besök och överlämning av vattenslang

Min pappa är just nu på besök i Kabul så helgen har bland annat ägnats åt sightseeing. Vi besökte Darul Aman Palace som jag skrivit om tidigare och överlämnade där 100 meter vattenslang.

Historien bakom vattenslangen är följande: När nya utländska kollegor ankommer till Kabul tas vi alla på ett besök till palatset (vilket innebär ganska många besök under ett år). Militärerna där är väldigt tillmötesgående och låter oss numer gå in i ruinen. Vid det senaste besöket frågade vi militärerna hur vi skulle kunna bidra med något till dem och de föreslog något till trädgården där de bland annat odlar tomater, pumpor och solrosor. Vi bestämde att en slang för att underlätta bevattningen skulle vara lämplig. När vi sa hej då den gången sa militärerna att alla lovar att de ska komma tillbaka med något till dem men att det aldrig har hänt – löftena är tomma. Det var en grupp mycket förvånade och glatt överraskade militärer som tog emot 100 meter slang i helgen.

Nedan några foton bland annat från palatset. Notera gärna fotosessionen i pelargonrabatten samt ölservering med tekanna och -kopp.

En tanke om början och slutet

After 9/11, the USA declared war on terrorism and Afghanistan became the first target. ”In the highly charged atmosphere … at the time, no voice was raised to point out that not a single one of the nineteen hijackers was an Afghan, neither was bin Laden an Afghan.” (A.S. Ahmad) In Afghanistan, madrasas closed down, Islamic students kept a low profile and Islamist parties were silent.

Citatet ovan kommer från doktorsavhandlingen An Afghan Dilemma: Education, Gender and Globalisation in an Islamic Context av Pia Karlsson och Amir Mansory. Jag tycker att det kan vara värt en stunds reflektion så här på årsdagen.

Och så här skriver vår före detta kollega Magnus Forsberg i senaste numret av Afghanistannytt om att kriget mot terrorismen i Afghanistan nu anses över och trupperna dras tillbaka:

Utmärkande för den senaste tolvmånadersperioden är de internationella styrkornas ständigt positiva budskap om afghanska säkerhetsstyrkornas förträfflighet, vilket står i kontrast till den krassa verkligheten i fält. Överlämnandet av säkerhetsansvaret, från Isaf till Afghan National Security Forces (ANSF) är i flera fall forcerad och baserad på de truppbidragande ländernas ekonomiska utmattning och sviktande hemmaopinion.

En våldsam inledning på veckan

IMG_4770litenIdag högtidlighålls mordet på Ahmad Shah Massoud. Massoud var ledande i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och kom sedan även att bli en av de främsta i motståndet mot talibanernas styre och deras tolkning av Islam. Han mördades 9 september 2001 av al-Qaida. Bilder på Massoud finns överallt i Afghanistan; på billboards längs med vägarna, på bergen, på kontor, upptejpade på bilrutor och motorcyklar och i små marknadsstånd. Samtidigt som det är en högtidlig dag finns en stor oro för våldsamheter. Om två dagar är det också årsdagen av 11 september – även det kan bli en orolig dag här.

Och veckan började igår med en mycket våldsam dag som även drabbade SAKs verksamhet. Igår eftermiddag genomfördes en självmordsattack vid provinskontoret för den nationella säkerhetsstyrkan i Wardakprovinsens huvudstad Maidan Shahr. SAK driver ett större sjukhus i närheten. Siffran om antalet skadade varierar men runt 80 anställda fick mindre skador av sprängda fönster och dörrar, utöver det rapporteras runt 100 civil skadade. Hur många som dog är oklart men det rapporteras om att sex av förövarna dog samt ett antal poliser. Sjukhuset håller öppet, men inga operationer kan genomföras på grund av förstörd utrustning. SAKs provinskontor i Maidan Shar har också fått fönster och dörrar förstörda i explosionen. Ingen personal eller studenter har rapporterats allvarligt skadade. (Läs mer på SAKs hemsida: www.sak.se)

Bara några timmar senare kom en rapport från om att minst 12 civila, alla kvinnor och barn, dog när internationella militära styrkors (IMF) drönare attackerade en lastbil där de 12 färdades. Enligt informationen vid handen verkar det som att IMF misstog dem för medlemmar från väpnade oppositionsgrupper. Vissa källor menar att det faktiskt fanns några medlemmar på lastbilsflaket som i så fall också omkom i attacken.

Ännu några timmar senare kom en rapport om en bomb som exploderat inne i en madrassa.

Hoppas att dagens högtidlighållande och den fortsatta veckan blir ljusare för alla.

Vad ska du bli när du blir stor?

Häromdagen besökte vi några av SAKs byskolor i Takharprovinsen. Byskolorna är informella och bygger på byarnas engagemang och bidrag. SAK bidrar med bland annat lärarlöner och utbildningsmaterial och i vissa fall även med förbättrade skollokaler. Unde förra året stöttade SAK nästan 350 byskolor med nära 45 000 elever. Runt 60 procent av eleverna var flickor.

Vid ett av besöken i en tredje klass frågade min kollega Khalid eleverna vad de skulle bli när de blev stora. Alla flickor skulle bli fröknar och alla pojkar skulle bli läkare förutom en som skulle bli pilot. Tänker att de kvinnliga lärarna i byskolorna utgör en väldigt viktig förebild inte minst för flickorna. Och detta är inte svårt att förstå när man ser, och även känner, lärarnas engagemang, trots allt får man nog säga med tanke på att undervisningen många gånger bedrivs i tält eller under ett träd.

Khalid kommenterade på facebook efter besöket:

Seeing boys and girls studying with great enthusiasm despite lack of adequate resources confirms the fact that Afghans have realized the importance of education and regard it as a meaningful investment of today for having a secure, peaceful and developed Afghanistan of tomorrow.

En dag i skolan

En kvinnlig rektor på en flickskola berättar att hon tillsammans med byråden har lyckats med konsttycket att se till att alla flickor i hennes upptagningsområde går i skolan. Vid besöket på samma skola kräver de kvinnliga lärarna ett kort möte med mig innan vi ska åka – det har ett förslag och de är att SAK borde se till att det finns dagis för lärarnas barn på alla skolor. Efter att kravet har framförts ursäktar de att de inte har ordnat med någon present – hade de vetat innan att jag skulle komma hade jag fått en burka i present.

En bibliotekarie på en annan flickskola (mannen med käpp på fotot nedan) är lite upprörd; han tycker att barnen lånar fel böcker. De borde böcker som handlar om skolämnena men de lånar mest skönlitteratur. På samma skola träffar vi två stolta representanter för det lokala lärarfacket som bidragit till att distriktsmyndigheterna ger ökad prioritet till skolan. Politikerna tar sig till och med tid till att besöka skolor på landsbygden.

Och så, framför allt, alla barn med stora framtidsplaner.

Under en dag åkte vi runt och besökte några av SAKs skolor i Keshemdistriktet i Badakshan. Dagen innehöll även en lunch i en park vid en flod – fantastiskt vackert och fridfullt. När vi dricker te efter maten säger en av kollegorna –Ni vet väl att taleb bara är fem kilometer bort? Han ler och fortsätter –Men det är snälla talibaner så ni behöver inte oroa er. Och det är ju bra att veta när vi (utan presentburka) sedan till fots knatar upp för en backe på väg till sista skolbesöket för dagen.

Så vackert (och lite läskigt) att man tappar andan

Tidigt på morgonen (för att inte säga natten) åkte jag till flygplatsen för avfärd mot nordöstra Afghanistan (som beskrivet i inlägget nedan). Trots den arla morgontimman var flygplatsen full av folk dock mest män vilket innebär (ibland i alla fall som i första poliskontrollen idag) vissa fördelar som kvinna då poliserna gärna hjälper till så att man kan gå förbi hela kön.

I den andra poliskontrollen kommenterade polisen att det var väldigt bra att jag hade ”Afghan clothes” och inte ”American clothes”.

I den tredje poliskontrollen frågade polisen vart jag skulle och jag svarade att jag skulle till Kunduz. Mannen sken upp och sa: ”Hälsa Taleb!”

Vid incheckningen var det inte bara bagaget som skulle vägas. Efter att ha lagt upp väskan ombads jag själv stiga upp på bagagevågen.

Flygningen var så vacker att den fullkomligt tog andan ur mig. Fotografier genom flygplansfönstret gör ju inte verkligheten rättvisa. Vad som också tog andan ur mig var när flygplanet (som var just så litet, eller mindre, än befarat) vid några tillfällen blåste omkring som en fjäder för vinden över Hindu Kushs bergstoppar. Känslan påverkas ju även lite av att piloten har hjälm på sig…

Som jag anat innehåller resan ganska många överraskningar, som till exempe att jag över huvud taget inte kom till Kunduz (dit jag trodde att jag var på väg) utan klev av flyget vid andra stoppet (istället för tredje). Att det blev tre stopp (och inte ett) var för att piloten varit sjuk igår och därför fått ställa in gårdagens flygningar.

Kabuls museum – om och med historia

P1040807litengNedanför kullen med kung Amanhullah Khans Darul Amans palats (bilder här) ligger Kabuls museum. Muséet grundades under Amanullahs styre 1922 och dess samlingar var en gång i tiden en av de mest betydande i Centralasien. Men muséet har som allt annat här drabbats av krig och konflikter och under sjuttio-, åttio och nittiotalet plundrades muséet vid upprepade tillfällen och förlorade därigenom över hälften av sina föremål. Vissa föremål räddades emellertid och förvarades bland annat i källaren på Afghanistans Centralbank.

1994 träffades muséet av en raket som förstörde byggnaden. Mellan montrarna av buddhistiska statyer finns foton på förödelsen med sönderbombade tak och väggar. Delar av de kvarvarande samlingarna flyttades till hotell. Muséets personal har därefter ägnat sig åt att katalogisera och, med hjälp av Unesco och Interpol, leta reda på försvunna föremål. Man har lyckats hitta över 8000, bland annat i Schweiz, Storbritannien och Kabul.

Jag tänker att muséet även kanske borde berätta mer om sin egen historia – som ett sätt att spegla Afghanistans historia de senaste 100 åren.

I trädgården runtomkring finns, förutom fantastiska rosor, ett antal av kungens gamla bilar i mindre gott skick (jag sitter i hans Fleetwood på bilden till ovan). Undangömd i ett skjul finns även ett ånglok som kung Amanullah fick i present av Sveriges dåvarande kung Gustav V år1927 (bild på näst sista raden nedan). Det fanns en räls så att kungen skulle kunna åka tåg mellan Kabuls centrum och platsen där muséet och palatset ligger.

Nedan några bilder (lite halvdana; ljussättningen på muséet lämnade lite övrigt att önska). Gillar särskilt den djurformade kolvärmaren och självklart det fantastiska stengodset med inskriptioner och bilder.

Kontrollen över säkerheten, demokratin och elektriciteten

”De kommer att ta demokratin härifrån innan valet nästa år. För några år sedan var det säkert här – men de har tagit säkerheten med sig så nu kan vi inte längre åka och hälsa på våra familjer. Så antagligen är det så att de kan ta den lilla demokrati de har bidragit till här med sig också. Till och med vår el kan de ta – jag är säker på att de kan stänga av all el till Afghanistan med ett enda telefonsamtal. Då har vi varken säkerhet, demokrati eller el.”

Reflektionen kom från en av deltagarna på ett diskussionsmöte med Afghanistans Civilsamhällesnätverk (ACSF) i eftermiddags. Diskussionerna kretsade kring de stora avgörande frågorna som Afghanistan står inför; minskad utländsk militär närvaro, säkerhetsavtalet med USA och valet 2014. Om avtalet med USA sa en av deltagarna:

 ”Ett avtal kanske bidrar till eldupphör men inte till fred. Om de verkligen hade velat ha fred verkar det ju helt osannolikt att de inte lyckats skapa det med alla dessa resurser. Och om de verkligen hade velat bekämpa talibanerna, hur kommer det sig att de egentligen aldrig har bekämpat dem på andra sidan gränsen till Pakistan? Vi blir inte självständiga av att USA ska garantera säkerheten, det blir bara en fortsatt ockupation.”

En annan mötesdeltagare menade att visst är det så att landet inte är självständigt men att Afghanistan måste välja; utan utländsk militär närvaro finns en överhängande risk för något slags anfall eller övertag från Pakistan.

Tanken med mötet var att ta fram ett antal utgångspunkter för civilsamhällets engagemang i debatten. Att få tillgång till den politiska debatten är dock svårt och många närvarande organisationer uttryckte stor frustration över slutna processer, skenorganisationer skapade av regeringen och att regeringen inte släpper in organisationer från det civila samhället i exempelvis valkommissionen. Under en av de hetare debatterna om säkerhetstläget kommenterade en person: ”Det måste vara för att vi är så här oorganiserade och med så många olika åsikter som regeringen inte vill ha med oss i valkommissionen.”

Intressant och inspirerande möte även om det inte är alldeles lätt att hänga med i alla vändningar medelst tolk. Stora delar av samtalet gick i ungefär samma ton som det första citatet ovan. Det är onekligen en viktig tankeställare och reflektion att ha med sig i ett land som varit i krig och under olika ockupationer de senaste tre decennierna. Utan kontroll över sin egen säkerhet, demokrati eller el…

Damm, tomater och granatäpplen (och andra plantor)

Här i Kabul finns goda, och något oväntade, möjligheter till sightseeing på hemmaplan. Varje nyanländ besökare hos SAK tas på ”city tour” så det är bara att hänga med även om det innebär att man kommer till samma ställen med jämna mellanrum. Dagens tur, med bland andra kollegan Björn-Åke (blogg här), bjöd på ett nytt inslag, Qarghadammen. Dammen ligger ungefär en mil från Kabul och är stadens vattenreservoar. På Darul Aman Palace (som jag skrev om i inlägget nedan) ägnade sig de vaktande militärerna åt att soltorka tomater.

Det är ju alltid intressant att veta lite mer om platser man besöker och i mina sökningar efter mer information om Qargha hittade jag följande ”resonemang” på en blogg. Obs! Intill dammen fanns det gott om plantor av sorten på fotot ovan (och då alltså inte granatäpplen), jag undrar om personen som skrev denna blogg hade konsumerat lite väl stora mängder?

“…the lake has an important -albeit unacknowledged- future role to play in the ‎event of a catastrophic collapse of all life-forms on earth as a spawning ground for ‎organic life and a return of the human and other species and the very continuation of ‎earth as a living planet. Because of this, here is a proposal to sanctify the lake Qargha as a ‎mother-ship, a launching-pad, a regrouping ground for future life, including human life, ‎in an ever approaching post-apocalyptic world.”