Att färdas i luft, lera och vatten

Åter i Lichinga. I flygplanet strax innan vi skulle lyfta från Maputo i morse kom flygvärden (vad heter flygvärdinna i maskulin?) fram till mig och frågade: ”Skulle frun möjligtvis kunna tänka sig att flytta till nödutgången?” Jag frågade varför just jag skulle flytta dit (jag satt ganska långt ifrån)? ”Chefen sa till mig att jag skulle be dig eftersom du är en väldigt frekvent resenär.” Trevligt att bli betrodd om att vara en så erfaren flygresenär (även om det uppenbarligen inte är så positivt från ett klimatperspektiv).

En annan fundering från flygplanet: I säkerhetsföreskrifter på flygplan finns i princip alltid instruktioner att högklackade skor ska avlägsnas snarast vid nödfall (så även i fallet LAM). Frågan är då varför alla flygvärdinnor (i alla fall på LAM) har väldigt högklackade skor? Skulle det inte vara bättre om de åtminstone inte skulle behöva bekymra sig om sina egna skor om det skulle hända en olycka? Liten sak i världen men…

På måndag ska jag till Cuamba. Diskuterade med vår chaufför Amisse vilken väg vi ska ta. Vägen vi brukar ta är en massiv lervälling och knappt farbar – men ”man kan passera” som man säger här (”passa-se”). Det andra alternativet, där vägen är mycket längre men bättre, har en bro på mitten där vattnet vid kraftiga regn passerar över bron upp till över en meter. Då är det helt kört. Vilket alternativ är bäst? (Frågan löste sig av att jag just fick ett sms från en person som försökt med ”den bättre vägen” men nu är bron under vatten och vägen är således helt obrukbar.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s