Har haft en inte så kreativ vecka – därav tystnaden här på bloggen.

Vi har bland annat haft möte med konsulter som gör en bedömning av Kooperation Utan Gränsers kapacitet att implementera ett program för ambassaden. Jag hade verkligen laddat med positiv energi inför veckans möte men det räckte tyvärr inte riktigt ända fram. Konsulten skrattade högt åt frågan om varför vår erfarenhet från arbete i Niassa inte är värd något och förklarade sedan: ”Allt i Niassa är väldigt enkelt och grundläggande eftersom provinsen är så underutvecklad. Det finns inget svårt i Niassa för det är ingen som har kapacitet att göra något svårt. Så för att jobba där behöver man kunna väldigt lite. Alltså betyder er erfarenhet från Niassa ingenting i ett annat sammanhang.” Och precis just där tog all den positiva energin slut. Bra att veta hur saker ligger till i detta land. Och bra att det finns konsulter som kan tala om det för oss.

Ikväll har jag varit på ett lite sömnigt möte om landfrågor som emellertid tog en upplyftande vändning när den äldre generationen gjorde uppror mot den yngres språkbruk. João Fereira dos Santos (en veteran bland annat inom jordbrukskommersialisering) bröt ut:

”Är det så att när vi kommer till en viss plats på landsbygden så upphör Republiken Moçambique och Rubliken Community tar vid!? Vi kämpade för folket, på folkets tid. Nu verkar det vara communitys tid. Jag kom till en by på landsbygden och fann en banderoll där det stod ”Vi alfabetiserar oss” – jag frågade om någon kunde läsa vad som stod men det kunde ingen. Däremot visste de vad den utländska organisationen hette som satt upp banderollen. Det visste däremot inte jag så det fick jag kolla upp på internet. Vad är det egentligen för utveckling vi vill ha!?”

Återigen, är uppenbarligen född minst 30 år för sent.