Skrev i förra veckan om att vi utreder möjligheten att samarbeta med Moçambiques bomullsodlarförening FONPA. Efter besöket i Meconta, beskrivet i inlägget Bomullsodling och -odlare åkte vi till distriktet Moma som ligger vid kusten i Nampulaprovinsen. Vägen var katastrof och det tog över fem timmar att komma till en av de lokala bomullsodlarföreningarna i byn Naicole.

Vid ankomst sattes vi på varsin plaststol på verandan till en stor byggnad i kolonial stil som tidigare tillhört det statliga bomullsinstitutet. De hade bestämt att vi först skulle kolla på en film som gjorts om föreningen men det var lättare sagt än gjort. Först skulle tv:n hämtas (se foto ovan med tv:n på huvudet), sedan skulle generatorn fås igång vilket var minst sagt lättare sagt än gjort. En glödlampa kopplades till generatorn för att kontrollera strömmen. Till slut kom det hela igång men CDn var repig så det var lite svårt med sammanhanget.

Mötet samlade drygt 30 medlemmar ur föreningen varav tre kvinnor. Förklaringen (det finns alltid en väldigt logisk…) till det låga antalet kvinnor var att de alla var ute och planterade ris. En annan förklaring som angavs som en bisats var att när detta möte planerats var bara män närvarande och det var nog så att de glömt av att informera kvinnorna. Mötet ägnades åt samtal kring föreningens huvudsakliga aktiviteter och utmaningar. 

Flera medlemmar angav ett antal starka skäl för att vara med i föreningen och hur deras liv hade förbättrats genom föreningens prisförhandlingar med bomullsuppköparna, tillgång till dragdjur och därmed ökade produktionsarealer. En kvinna berättade vad detta lett till för förändringar i hemmet: Barnen kan gå i skolan, vi har bättrat på huset och mannen har köpt en motorcykeln. På slutet tillade hon ”Och kärleken har också blivit bättre…” En man tog vid här och sa att även hans kärleksliv blivit betydligt bättre – nu var han inte fattig längre vilket gjorde att hans fru stannade kvar. ”När man är fattig vill kvinnorna inte stanna hos en.”