Trilingual, häftmassa och hyena

Denna vecka är den stora rapportveckan – ett slags maraton kan man säga. Idag har vi deadline på inte mindre än tre årsrapporter, för samma program, enligt tre helt olika format, till tre olika instanser och på tre olika språk. Det är roligt nästan jämt.

Häromkvällen gick vindrutetorkaren sönder när jag körde hem från kontoret. Det regnade som bara den, jag försökte se vad som hänt och såg att någon satt ett tuggummi i torkaren. Blev på dåligt humör. På kontoret dagen efter berättade jag för kollegorna. Chauffören Amisse sa att nejnej, det var inget tuggummi det är ”bostick” = häftmassa (alternativ elefantskit) som han använt för att laga torkaren. Bra metod får man säga.

En av vakterna kom inte till jobbet som han skulle idag. Förklaringen varför kom från en av de andra vakterna: Hans barnbarn har blivit uppätet av en hyena. Ibland är saker så gränslösa.

Högt regn, dyra croissanter och afrikanska förseningar

Tillbaka i Niassa och allt är som vanligt högt och lågt på samma gång och om vartannat. När jag kom i söndags regnade det så mycket (läs högt) att man inte kunde lyssna på musik eller titta på film inne på grund av det oväsen som regnet skapade.

Igår på caféet beställde jag en tonfisktoast men det fanns inget toastbröd så jag ändrade till en croissant med tonfisk och fick reda på att den skulle kosta 105 meticais. En tonfisktoast kostar 75 metciais – hur blev det 115? 75 (tonfisktoast) + 20 (croissant utan något) + 20 (tillägg för besväret) = 115. Klart som korvspad.

Som skrivet nedan pågår en utbildning för samarbetsorganisationer på kontoret. När deltagarna från organisationen vars kontor ligger närmast oss var försenade 30 minuter ringde Ângelo och frågade vad som pågick? Svaret var – ni måste förstå att vi är afrikaner – vi kommer inte i tid. Ângelo (som inte är mindre afrikan än någon av de försenade) blev förbannad och diskuterade med inlevelse oigiltigheten i den afrikanska förseningsförklaringen.

En kollegas fru blev svårt sjuk i går natt och ligger nu i ett proppfullt rum på provinsens sjukhus. Ingen läkare har dock synts till i kaoset varför jag blev tillfrågad att ringa sjukhusdirektören och på några minuter fick hon träffa en läkare.

En anna kollegas dotter började på högskolan i Lichinga igår. Hon hade sökt och kommit in på ekonomutbildningen men när hon kom dit första dagen fanns ingen ekonomutbildning så hon fick bli jurist istället.

Igår kväll när jag var på väg hem regnade det på nytt. En man kom gående med ett gigantiskt gult parasoll på gatan och log brett. Varför inte…

Flyga tidigt

När jag flög från Lichinga till Maputo häromdagen sa mannen i incheckningsdisken strängt till mig att jag skulle infinna mig klockan 10.00 – em ponto! Detta trots att den normala tiden är 10.35. Varför? Jo för att det finns risk för väldigt kraftiga regn och då kan planet inte landa eller lyfta. För att undvika detta försöker de få alla ombord så fort som möjligt. Lite confusão blir det dock när boarding och avgång är 30 minuter innan den som står på boardingkortet och biljetten. Dock bra att komma iväg!

Presidenten på 22 plats…

Tidningen ”The East African” har rankat Afrikas presidenter . Mocambiques president Armando Emílio Guebuza hamnade på 22 plats (av 52) med betyget D+. Topplatserna innehas av Mauritius, Cap Verde, Botswana, Ghana och Namibia. Libyens kontroversielle diktator Ghadaffi hamnar på 27 plats.

Presidenterna har bedömts utifrån Mo Ibrahim Index, korruption, pressfrihet, ekonomiska utvecklingsindikatorer med mera.

Och från det ena till det andra: I går på flyget ner från Niassa till Maputo satt jag bredvid en man som jag tror är en av Niassas rikaste. Han har en Porsche Cayenne, en Hummer och några andra bilar. Han har hus i Niassa, Maputo, Nampula och Portugal. Det är tvära kast i ett av världens fattigaste länder…

Obefintligt behov av grytvante

Som skrivet tidigare är uttrycket ”É normal!” väldigt vanligt här, ofta för företeelser som inte alla gånger ter sig helt normala…

Under lunchen idag fixade jag i köket med Joana som tar hand om vårt gästhus. Hon hittade inte underläggen så jag föreslog att hon skulle ta grytvanten. Hon tittade helt oförstående på mig innan det gick upp för mig att en person som bär kokande grytor på handflatan naturligtvis inte har något behov av att ens veta vad en grytvante är. (Hon stoppar dessutom handen i ärmen när hon stryker en skjorta och stryker sedan med tre punkter = grytvante framstår som en helt överflödig uppfinning…)

Igår kom de dövstummas förening in på kontoret och bad att få prata med Ângelo (som inte kan teckenspråk). Det är inte utan att jag funderade på hur det skulle gå till men det hade tydligen gått bra.

Idag är en av kollegorna är sjuk, eventuellt är det malaria. En annan kollega hade gett honom rådet att testa sig redan för ett par dagar sedan men det ville han inte. Han började ta medicin utan test. I natt hade han blivit sämre och han förklarade att det var för att han ”drömt att en person gett honom ett glas vatten att dricka”. Efter samtal med kollegorna stod det klart att detta betyder att han har blivit utsatt för vidskeplighet och därför är sjuk.

Idag på väg från flygplatsen var det någon höjdare som skulle förbi oss på vägen, sirener på vilket betyder att vi ska åt sidan. Det är inget problem att köra ner i vägrenen när man har en land cruiser men körskolebilen framför oss körde så långt ner i diket att den sedan inte kom upp…

É normal…

Eftermiddag i Lichinga

Tog en promenad i Lichinga i eftermiddag, som kom att vara hela eftermiddagen (trots stadens ringa storlek). Kan inte påstå att så mycket har förändrats under månaden jag varit borta mer än att det nu finns streck på gatorna (som jag kommenterade nedan) och att restaurangen där jag brukar äta fortfarande är stängd=risk för dålig kosthållning för mig (det finns bara tre restauranger och egentligen bara en med kvalitet). Tog en kaffe med en norrman och en zimbabwier och hade spännande samtal om varför det är i Tunisien och inte i Zimbabwe som uppror uppstår (ännu en av de många historier som jag skrev om nedan…).

 Och solen som går ner över kullarna är fortfarande lika vacker!

Att tjäna lite och måla streck över hålen…

Det är fruktansvärt många dokument som ska skrivas under, dels för att jag varit borta några veckor och dels för att vi har revision. Ett av dokumenten som låg och väntade i Lichinga var från en firma där vi har bett om pris på däck. Firman heter (översatt): Tjäna lite=Emanuel. Det är ändå ett ganska märkligt namn på en affärsverksamhet (se bild härintill).

Lichingas gator har fram tills för några månader sedan mest varit fyllda av… hål. Nu har det dock blivit ändring på detta. Tyvärr har strategin varit att istället för att laga hålen har de valt att måla streck i gatan. Det är ju naturligtvis bra med streck (vita i mitten och på sidorna) men det kanske hade varit ännu bättre att inte har några stora hål… (Se bild nedan.)

Små historier som bråkar…

Jag är tillbaka i Moçambique sedan i tisdags och idag kom jag till Lichinga. Flygresorna är inte sällan ett av många tillfällen i detta land att få ta del av historier och öden. Kanske är det bara inbillning men jag upplever att detta är mer intensivt här än i Sverige – det är många människor som man inte känner som bjuder på en liten del av sig själva, av sitt liv. Det blir lite av ett myller i huvudet av historier som läggs på och i varandra.

På flyget upp idag satt jag första sträckan bredvid en sydafrikan som varit sjöman större delen av sitt liv, första båten gick han på för över fyrtio år sedan. Han berättade om hur det var att vara sydafrikan i världen för fyrtio år sedan, hur olika länder såg på Sydafrika och därmed sydafrikanska båtar. Han pratade om hur tatuerinar (som han hade många) uppfattades i Sydafrika för ett par decennier sedan. Han arbetade nu med sjöfart men från land. Han berättade om de produkter som Moçambique exporter med båt över världen. Skrot till exempel.

Efter två timmar mellanlandade vi Nampula där sjömannen gick av för att åka till Nacalas hamn. Fick en 83-årig man bredvid mig. Han berättade att hans pappa varit sjuksköterska och kommit till Moçambique från Portugal och att han stridit, för Portugals rätt att behålla Moçambique, mot andra europeiska länder som gjorde anspråk på landet. Han berättade att han nu höll på med gruvdrift och vaskade guld och om hur det går till med guldkoncessioner i Moçambique.

Och så fylls tillvaron av historier som bråkar i huvudet på mig.