Avslut Ribaue

Idag har vi lämnat Ribaue efter tre veckor fyllda av möten med starka, stolta och inspirerande människor. Några sista foton från de senaste dagarnas samtal i Nameconha och Mecuasse. Nu är vi tillbaka i Nampula för ett par dagars arbete innan studenterna reser vidare till Maputo. Själv får jag stanna två veckor till men med andra uppgifter.

Sista bilden (tagen hos en skräddare i Ribaue) nedan får symbolisera den framgångsrika marknadsekonomin med alla sina valmöjligheter: I Mocambique finns tre mobilnät varav inget fungerar särskilt bra. Detta medför att många av dem som har möjlighet har ett nummer hos var och en av operatörerna (utan att för den skull vara säkra på att något av dem fungerar).

Barbearia Central

IMG_8244liten

Hos Ribáuès centrala barberare erbjuds, i enlighet med skylten ovan, följande service:

  • Digitalisering och utskrift av dokument
  • Bränning av cd-skivor, USB-stickor (alternativt ”flesh”) och minneskort.
  • Hårklippning
  • Reparation av mobiltelefoner
  • Kopiering av dokument

Kanske borde de fundera på om ”central barberare” verkligen beskriver verksamheten eller om det kanske är dags att för en varumärkesprocess?

Inga fler lärare och inga löneökningar

Världsbanken tycker att Moçambique ska öka sina investeringar i folkhälsa, utbildning och infrastruktur. De menar att detta kommer att ge goda resultat för framtida generationer. Men Internationella Valutafonden, IMF, håller inte med. De tycker att regeringen spenderar för mycket, framför allt på utbildning. IMF argumenterar för att regeringen måste minska den andel av statsbudgeten som offentliganställdas löner utgör. Den största delen av offentliga löner går till utbildningsektorn. IMF säger att regeringen måste avstå från nya lärarrekryteringar samt från att höja befintliga lärarlöner.

Men så bra då.

Under de senaste tre veckorna har vi tillbringat en avsevärd del av vår tid på just skolor, tillsammans med lärare, elever, skolledningar och föräldrar. Det är många saker de inte är överens om kring vad som är de huvudsakliga problemen i skolan; föräldrarna tycker att lärarna borde vara mer engagerade och lärarna tycker att föräldrarna borde vara mer engagerade, och så vidare.

Men, en sak är de överens om och det är att det är svårt (för att inte säga omöjligt) att lyckas lära ut och lära sig något med 100 elever i ett klassrum. Lärarna är helt på det klara med att de inte kan se alla barnen, att de inte vet om barnens förutsättningar och behov, att barn med särskilda behov inte får någon uppmärksamhet, att det inte går att variera undervisningsformerna i en sådan grupp. De kan över huvudtaget inte praktisera det som de lärt sig på lärarutbildningen. Men, därmed inte sagt att lärarna inte tycker att politiken där skolgång till och med sjätte klass är gratis (vilket bidragit till de stora grupperna) är dålig, tvärtom. Som en av lärarna sa: ”Det är inte värt något att ha skolor med små klasser om vi vet att majoriteten av alla barn på landsbygden inte kan gå i skolan. Då är det trots allt bättre med 100 elever.”

I ljuset av detta verkar det ju som ett utmärkt krav att lärarrekryteringen måste stoppas.

En annan sak som har kommit upp i många av våra samtal handlar om vikten av att lärarna är närvarande i samhällena där människor bor. Att detta har en stark positiv effekt på föräldrarnas vilja att skicka sina barn till skolan. Men detta är inte alltid fallet eftersom lärarna inte upplever att de har rimliga villkor med exempelvis bostad och transport. De flesta lärarna flyttas runt med jämna mellanrum och bestämmer inte själva vilka platser de ska bo på. En lärares ingångslön i Moçambique är motsvarande 570 kronor.

Ännu ett ljus som kastas över den briljanta idén att inte bara stoppa lärarrekryteringarna utan även att stoppa höjning av lärarlönerna.

Lyckligtvis stod Moçambiques finansminister Manuel Chang emot delar av kraven från IMF men löneökningar uteblir likaså bidrag till de lärare som flyttar till avlägsna områden på landsbygden. Det är ju också Chang och de övriga i Moçambiques regering som kommer att ställas till svars kring uppfyllelsen av Millenniemålen. Jag betvivlar att det internationella samfundet, som ju utgör IMF, kommer att ta på sig delar av ansvaret för att målen inte har uppnåtts.

(Källa: Mozambique 251 News reports & clippings 15 April 2014)

Styrka, övertygelse och envishet

Häromdagen träffade vi en kvinna på ett fält med gurkor. Hon hade ett barn på ryggen och en dotter som hjälpte henne att plocka gurkor. Vi började prata. Fältet var inte hennes eget, hon arbetade där för att tjäna pengar. Vi bad om att få sitta ner och prata lite mer.

Det visade sig att kvinnan, vid namn Flora, har fem barn. Hennes man övergav henne och flyttade till en annan provins. Han bidrar inte på något sätt till barnens utbildning eller till andra kostnader.

IMG_8068litenFlora har ett mindre fält med kassava, bönor, ris och hirs. Hon går upp klockan 5.05 för att gå till sitt eget fält och lämnar barnen hemma att ta hand om vatten, frukost och städning. Hon stannar på fältet i fem timmar och kommer därefter hem för att laga middag och ge barnen kärlek. Mellan 14 till 17 arbetar hon på andras fält för att tjäna pengar. På en halv dags arbete tjänar hon motsvarande 5 kronor. Det mesta som hon producerar på sitt eget fält konsumerar familjen själv men hon säljer ett par säckar torkad kassava varje år, till ett pris av ungefär 60 kronor per säck.

Varje månad betalar Flora 5 kronor till den lokala bondeorganisationen. Just nu är organisationens huvudsakliga verksamhet fiskdammar men en sådan kan hon inte skaffa för hon kan inte betala dem som gräver dem. Men hon tycker ändå att det är viktigt att vara med, inte minst för den sociala gemenskapen.

IMG_7990litenInget av de fem barnen har missat ett enda år i skolan förutom den äldste sonen som under ett år var tvungen att ta hand om hemmet då hon tillbringade mesta tiden på sjukhuset med yngsta dottern. Dottern kan inte gå och är ofta sjuk men på sjukhuset kan de inte hitta vad som är fel.

Flora, som själv inte hade möjlighet att studera när hon var ung, är fast besluten att alla barnen ska igenom skolan, och inte bara primärskolan utan hela vägen upp till tolvte klass. Den äldsta sonen har börjat. Vi frågar vad hon hoppas på från barnens utbildning. –Om jag lyckas få alla fem genom sekundärskolan måste väl gud rimligen välsigna oss med åtminstone en som kan hjälpa oss andra?

IMG_8073litenFlora går själv på alfabetisering för vuxna och drömmer om att hon ska bli vuxenutbildare eller jordbruksrådgivare en dag. Men hon tillägger att det nog inte kommer att bli så, hon är alldeles för gammal för det, hennes ålder springer ifrån henne säger hon. Så när hinner hon med alfabetiseringen? Den är bara tre dagar i veckan så dessa tre klämmer hon in den mellan lunchen och arbetet på andras fält. –Men jag skulle vilja gå alla dagar, och jag skulle klara det. Det är inte lätt att förstå vad som står där framme på tavlan när man aldrig har gått i skolan så jag skulle behöva mycket mer.

Djupt imponerad över styrkan, övertygelsen och envisheten. Det hade behövts ett längre samtal för att förstå varifrån de kommit.

Det här är till dig

Det här är till dig som tänker att människor i länder som Moçambique är fattiga för att de är lata, för att det inte kämpar. Det är få gånger i livet (om någon) som jag upplever en sådan strävsamhet som jag gör på landsbygden i Moçambiques. Fattigdomen har många dimensioner vilket gör att nästan allt blir en kamp för människor som lever i den. Att ta sig till skolan, att ta sig till hälsokliniken, att hämta vatten, att hämta ved, att odla på fältet, att försöka sälja lite överskott, att se till att alla barn får gå i skolan – även på högstadiet där det inte längre är gratis. Allt är en kamp. Men människor strävar, kanske på platser som denna mer än någon annanstans.

Det här är till dig som tror att det är tillräckligt att veta vad människor i städerna anser om människor på landsbygden. Som är som den chef för en organisation som vi träffade i provinshuvudstaden för ett par dagar sedan som med bestämdhet hävdade att människor på landsbygden inte är intresserade av utbildning, att de egentligen bara vill gifta sig och skaffa barn. Jag tänker att om chefen hade tillbringat om så bara en dag här skulle verkligheten ha överbevisat honom. Genom alla vittnesmål från barn, unga, vuxna och gamla om kampen för utbildning; för barn, unga, vuxna och gamla. Men att det finns många hinder; att barnen behövs hemma eller i jordbruket, att jordbruksmarkerna roterar, att hushållet behöver inkomster och att hushållet inte har råd att betala skolavgifter. Att giftermålen är en liten del i något som är mycket större och långt mer komplext.

Det här är till dig som tror att jordbruket, i ett land där minst sju av tio lever på jordbruk, inte är en nyckel för landets utveckling. Jag vet att du finns bland biståndsorganisationer, biståndsgivare, politiker och ekonomer. Men du skulle sitta ner en eftermiddag med de unga studenterna på jordbruksskolan här så skulle de med lätthet förklara för dig hur det är alldeles självklart att jordbruket måste vara utgångspunkten för landets utveckling. De skulle tala om för dig att de är medvetna om storskaliga investeringar i olja och naturresursutvinning, och att detta kanske lett till utveckling i andra länder. Men de skulle också ställa frågan vad detta har att göra med bondefamiljer som lever i fattigdom och de skulle föreslå svaret mycket lite.

Det här är till dig som slänger dig med uttryck som att fattiga länders statsapparater är som svarta hål fulla av korrupta människor som inte har något intresse att förbättra situationen för sin egen befolkning. Utan att säga att korruption inte förekommer och har allvarliga effekter, skulle jag vilja grumla din bild med ett möte med på den lokala utbildningsmyndigheten här där du skulle få träffa de som ansvarar för vuxenutbildning och alfabetisering, skolhälsa och gymnastik. Du skulle också få träffa distriktsadministratören och hans administrative chef. Om du efter att ha lyssnat på deras passion och det som de åstadkommit utan att nyansera din uppfattning tänker jag att det inte är någon idé att diskutera med dig.

Strävsamhet

Igår var det moçambikiska kvinnodagen. Dagen firas med anledning av att Josina Machel dog den 7 april 1971. Josina gick i unga år med i befrielserörelsen Frelimo och grundade dess kvinnoavdelning. Hon var gift med Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten. Josina är en närvarande förebild för kampen för kvinnors rättigheter och deltagande i politiken i Moçambique. Under dagen igår fylldes Ribaues torg av kvinnor i capulanas med Josinas porträtt och olika slogans, bland annat: Moçambikiska kvinnor engagerade för fred! Moçambikiska kvinnor för fria, rättvisa och transparenta val!

Nedan några bilder från firandet där befolkningen uppmanades (av distriktsadministratören) att festa lugnt, inte dricka för mycket eftersom det är arbetsdag dagen efter, att registrera sig för det kommande valet i höst samt att komma på det offentliga mötet med presidenten på fredag. Lite blandad kompott kan man säga.

På eftermiddagen hade vi ett samtal med en grupp ungdomar som pratade om livet som ung i Ribaue. Mycket entreprenörskap blir det, något som jag återkommer till senare. Funderar mycket på vad som blir konsekvensen av att en avgörande del av lösningen på problematiken kring ungdomars sysselsättning är just att alla ska bli egna företagare… Grymt imponerad av ungdomarnas strävsamhet att försöka finna nya sätt att försörja sig (öppna en kvarn, reparera datorer och hushållsapparater) och att år efter år söka till högre utbildning.

Nedan även ett foto på vår grupp tillsammans med kommunala polisstyrkan. Känns tryggt.

Bilder som får tala för sig själva

Resa och ankomst till Ribaue där vi ska tillbringa de kommande tre veckorna. Jag låter bilderna tala för sig själva. Det ger hopp att vägarbetena har påbörjats med vägen mellan Nampula och Cuamba. Jag hoppas nu bara att det fortsätter hela vägen upp till Lichinga. (Annars blir det kanske ett nytt brev till presidenten, läs det första här!) Nästa vecka kommer vi återigen att vara i samma distrikt men jag betvivlar att våra vägar korsas mer än förra gången som var i Niassa i oktober. Hur som helst väldigt fint att vara framme.

Viagem e chegada a Ribaue onde vamos passar as próximas três semana. Vou deixar que as fotos falem por si. Dá esperança ver que as obras com a estrada que liga Nampula e Cuamba já estão num bom caminho. Agora só espero que vá até Lichinga. (Se não, pode haver necessidade de mais uma carta ao Presidente, leiam a primeira aqui!) Na próxima semana estaremos de novo no mesmo distrio mas duvido que os nossos caminhos se cruzem mais desta vez que a outra que era no Niassa e Outubro. De qualquer maneira é muito bom ter chegado aqui!