Att ta från biståndet handlar om värderingar, inte brist på resurser

Att vara så arg att en inte vet var en ska börja skriva. Så har jag känt under en ganska lång tid. Samhällsdebatten och –klimatet är så långt från det som jag skulle vilja vore rimligt, och samtalen hamnar så långt bort från det en egentligen skulle vilja prata om. En av de frågor som känts förlamande sned de senaste dagarna är den om avräkningarna inom biståndet för att bekosta mottagande av asylsökande. Efter en vänlig spark i baken av en vän och före detta kollega fick jag dock ändan ur vagnen och skrev en debattartikel om detta. Den publicerades på Biståndsdebatten i veckan (10 november) och finns även att läsa här nedan. Så nu ska jag bara försöka undvika att ändan faller tillbaka i vagnen.

Att ta från biståndet handlar om värderingar, inte brist på resurser

När jag gick i skolan fick jag lära mig att det bästa sättet att kritisera något (Världsbanken i det fallet) är att ifrågasätta varför de inte gör vad de själva sagt att de ska göra. Det blir då sekundärt huruvida jag tycker att det som Världsbanken säger att de ska göra är bra eller inte, jag vill bara vara säker på att de gör vad de säger att de ska göra. Och så är det ju med ansvarsutkrävande i politiken, vi förväntar oss att vi ska kunna kräva av politikerna att de gör vad de säger att de ska göra.

Biståndsbudgeten har hamnat i centrum för den politiska debatten på grund av regeringens besked om att över hälften av biståndsbudgeten skulle kunna tas till kostnader för flyktingmottagande i Sverige. Vi är många som tycker att det är en minst sagt märklig övning då det framstår som att Sveriges statsbudget endast består av en enda budgetlinje; biståndet. Och i ljuset av att det är den enda linjen, är det endast från denna som resurser kan komma för att garantera människors universella rätt att söka asyl.

Den springande punkten utgörs emellertid inte av en våg med befolkningen i de biståndsmottagande länderna i ena skålen, och människor som tvingats på flykt i den andra. Dilemmat handlar, precis som all annan politik, om prioriteringar grundade i värderingar. Värderingar om människovärde, om människors lika värde. För vad har egentligen de två, biståndet och asylrätten, gemensamt i detta sammanhang, förutom att de utgör verksamheter som inte berör svenska medborgare?

Mycket trams och osanningar cirkulerar på sociala medier men ibland dyker det upp några enkla rader som verkar ha kommit längre i tanken än självaste regeringens kunskap om sin egen budget. Prästen och satirtecknaren Kent Wisti publicerade för ett par dagar sedan två bilder med texterna:

”Om vi inte stänger gränserna omedelbart riskerar vi att julhandeln inte kommer att slå omsättningsrekord för 14:e året i rad. Vi kanske inte ens når 75 miljarder.”

”Om vi inte stänger gränserna nu kan vi hamna i ett läge där vi inte längre har råd att köpa Per Mobergs skärbräda för 4000 kr.”

Nu invänder kanske vän av ordning att detta är att jämföra äpplen och päron; utebliven julhandel generellt eller skärbrädor mer specifikt är inte direkt kopplade till tillgängliga resurser för asylsökanden. Men det är väl egentligen just det de är? För det handlar om vilket samhälle vi skapar och lever i; om prioriteringar grundade i värderingar. Om vad som anses rimligt i detta samhälle. I den pågående debatten har det på något sätt blivit helt rimligt att säga att den enda källan varifrån resurser till flyktingars asylrätt kan tas är biståndet. Medan det är helt orimligt att, exempelvis, ifrågasätta en julhandel för 75 miljarder.

Vi går tillbaka till frågan om vår regerings värderingar och sätter dem i ljuset av de första raderna i denna text. Det ger oss frågan: vad är det egentligen socialdemokraterna och miljöpartiet säger att de står för? På socialdemokraternas hemsida, under fliken ”Internationellt” möts vi av rubriken ”En rättvis värld är möjlig”, följd av raderna: ”Vi socialdemokrater vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet. Vi tror på alla människors lika rätt och värde. Och vi tror på möjligheterna att öka rättvisan och på att fördela jordens välstånd så att det kommer alla människor till del.”

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. En mening lyder kort och gott ”Ingen människa är illegal”, och det understryks att människors rättighet att få sina asylskäl prövade måste säkerställas. Vidare skriver partiet att det ”sätter folkrätten och de mänskliga rättigheterna i centrum. Inrikes- och utrikespolitik måste vila på samma värdegrund. De rättigheter som vi arbetar för i vår del av världen är universella. På en enda jord med begränsade resurser är vi beroende av varandra och har ett gemensamt ansvar. Det kräver en utjämning och en rättvis fördelning av jordens resurser. Fattiga människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska respekteras.”

Det är lite av en gåta hur de två regeringspartierna, med de ovan nämnda värderingarna och programmen i ryggen, tycker att avräkningarna från biståndet är rimliga. För de pratar om rättvisa, solidaritet, allas lika värde och, inte minst viktigt i detta sammanhang, att detta kräver en omfördelning av jordens resurser. Värderingen om omfördelning av jordens resurser verkar emellertid inte ges någon realpolitisk betydelse när nu skon klämmer. Om de med omfördelning inte menar från fattiga till flyktingar, vilket ju verkar orimligt (till och med i detta sammanhang).

Det är futtigt att grunda rimligheten i denna orimlighet (eller, som UNDPs vicechef Michael O’Neil kallade det under sitt nyliga Sverigebesök, ”falska ekonomi”) i att OECD tillåter avräkningarna. Varken miljöpartiet eller socialdemokraterna har en brasklapp i sina program att i de fall OECD (eller annan internationell sammanslutning av varierande sort) tillåter en annan linje är det denna, och inte partiets egna program och värderingar, som gäller. Är det så de tänker att ”Sverige ska göra skillnad i världen” – genom att gå under det som Pierre Schori kallade skammens gräns? Och vilken skillnad är det då vi tänkte oss att vi ska göra i världen?

Jag dristar mig till ännu en bildreferens, denna gång föreställande ett Monopolspelbräde med texten ”You can tell that Monopoly is an old game because there is luxury tax and rich people can go to jail”. Likt Wistis rader framstår detta som en mer avancerad tanke än pågående budgetdiskussion. Där tycks det snarare som att socialdemokraterna och miljöpartiet har köpt en agenda och inte har förmåga att ändra på den; att så att säga ändra spelplanen (i enlighet med det som de säger och skriver att de ska göra) och exempelvis diskutera de årliga skattesänkningar på 140 miljarder som Alliansen genomförde. Någonstans finns dessa pengar.

Jag skrev först ”någonstans i Sverige” finns dessa pengar, men så är det ju kanske inte. Hur vore det om det i stället var kostnaden för skatteflykt som diskuterades som en möjlig finansiär till flyktingmottagandet? Men det är ju så klart inte rimligt.

Inga fler lärare och inga löneökningar

Världsbanken tycker att Moçambique ska öka sina investeringar i folkhälsa, utbildning och infrastruktur. De menar att detta kommer att ge goda resultat för framtida generationer. Men Internationella Valutafonden, IMF, håller inte med. De tycker att regeringen spenderar för mycket, framför allt på utbildning. IMF argumenterar för att regeringen måste minska den andel av statsbudgeten som offentliganställdas löner utgör. Den största delen av offentliga löner går till utbildningsektorn. IMF säger att regeringen måste avstå från nya lärarrekryteringar samt från att höja befintliga lärarlöner.

Men så bra då.

Under de senaste tre veckorna har vi tillbringat en avsevärd del av vår tid på just skolor, tillsammans med lärare, elever, skolledningar och föräldrar. Det är många saker de inte är överens om kring vad som är de huvudsakliga problemen i skolan; föräldrarna tycker att lärarna borde vara mer engagerade och lärarna tycker att föräldrarna borde vara mer engagerade, och så vidare.

Men, en sak är de överens om och det är att det är svårt (för att inte säga omöjligt) att lyckas lära ut och lära sig något med 100 elever i ett klassrum. Lärarna är helt på det klara med att de inte kan se alla barnen, att de inte vet om barnens förutsättningar och behov, att barn med särskilda behov inte får någon uppmärksamhet, att det inte går att variera undervisningsformerna i en sådan grupp. De kan över huvudtaget inte praktisera det som de lärt sig på lärarutbildningen. Men, därmed inte sagt att lärarna inte tycker att politiken där skolgång till och med sjätte klass är gratis (vilket bidragit till de stora grupperna) är dålig, tvärtom. Som en av lärarna sa: ”Det är inte värt något att ha skolor med små klasser om vi vet att majoriteten av alla barn på landsbygden inte kan gå i skolan. Då är det trots allt bättre med 100 elever.”

I ljuset av detta verkar det ju som ett utmärkt krav att lärarrekryteringen måste stoppas.

En annan sak som har kommit upp i många av våra samtal handlar om vikten av att lärarna är närvarande i samhällena där människor bor. Att detta har en stark positiv effekt på föräldrarnas vilja att skicka sina barn till skolan. Men detta är inte alltid fallet eftersom lärarna inte upplever att de har rimliga villkor med exempelvis bostad och transport. De flesta lärarna flyttas runt med jämna mellanrum och bestämmer inte själva vilka platser de ska bo på. En lärares ingångslön i Moçambique är motsvarande 570 kronor.

Ännu ett ljus som kastas över den briljanta idén att inte bara stoppa lärarrekryteringarna utan även att stoppa höjning av lärarlönerna.

Lyckligtvis stod Moçambiques finansminister Manuel Chang emot delar av kraven från IMF men löneökningar uteblir likaså bidrag till de lärare som flyttar till avlägsna områden på landsbygden. Det är ju också Chang och de övriga i Moçambiques regering som kommer att ställas till svars kring uppfyllelsen av Millenniemålen. Jag betvivlar att det internationella samfundet, som ju utgör IMF, kommer att ta på sig delar av ansvaret för att målen inte har uppnåtts.

(Källa: Mozambique 251 News reports & clippings 15 April 2014)

Det här är till dig

Det här är till dig som tänker att människor i länder som Moçambique är fattiga för att de är lata, för att det inte kämpar. Det är få gånger i livet (om någon) som jag upplever en sådan strävsamhet som jag gör på landsbygden i Moçambiques. Fattigdomen har många dimensioner vilket gör att nästan allt blir en kamp för människor som lever i den. Att ta sig till skolan, att ta sig till hälsokliniken, att hämta vatten, att hämta ved, att odla på fältet, att försöka sälja lite överskott, att se till att alla barn får gå i skolan – även på högstadiet där det inte längre är gratis. Allt är en kamp. Men människor strävar, kanske på platser som denna mer än någon annanstans.

Det här är till dig som tror att det är tillräckligt att veta vad människor i städerna anser om människor på landsbygden. Som är som den chef för en organisation som vi träffade i provinshuvudstaden för ett par dagar sedan som med bestämdhet hävdade att människor på landsbygden inte är intresserade av utbildning, att de egentligen bara vill gifta sig och skaffa barn. Jag tänker att om chefen hade tillbringat om så bara en dag här skulle verkligheten ha överbevisat honom. Genom alla vittnesmål från barn, unga, vuxna och gamla om kampen för utbildning; för barn, unga, vuxna och gamla. Men att det finns många hinder; att barnen behövs hemma eller i jordbruket, att jordbruksmarkerna roterar, att hushållet behöver inkomster och att hushållet inte har råd att betala skolavgifter. Att giftermålen är en liten del i något som är mycket större och långt mer komplext.

Det här är till dig som tror att jordbruket, i ett land där minst sju av tio lever på jordbruk, inte är en nyckel för landets utveckling. Jag vet att du finns bland biståndsorganisationer, biståndsgivare, politiker och ekonomer. Men du skulle sitta ner en eftermiddag med de unga studenterna på jordbruksskolan här så skulle de med lätthet förklara för dig hur det är alldeles självklart att jordbruket måste vara utgångspunkten för landets utveckling. De skulle tala om för dig att de är medvetna om storskaliga investeringar i olja och naturresursutvinning, och att detta kanske lett till utveckling i andra länder. Men de skulle också ställa frågan vad detta har att göra med bondefamiljer som lever i fattigdom och de skulle föreslå svaret mycket lite.

Det här är till dig som slänger dig med uttryck som att fattiga länders statsapparater är som svarta hål fulla av korrupta människor som inte har något intresse att förbättra situationen för sin egen befolkning. Utan att säga att korruption inte förekommer och har allvarliga effekter, skulle jag vilja grumla din bild med ett möte med på den lokala utbildningsmyndigheten här där du skulle få träffa de som ansvarar för vuxenutbildning och alfabetisering, skolhälsa och gymnastik. Du skulle också få träffa distriktsadministratören och hans administrative chef. Om du efter att ha lyssnat på deras passion och det som de åstadkommit utan att nyansera din uppfattning tänker jag att det inte är någon idé att diskutera med dig.

Svar på tal om regeringens biståndsplattform

Förra veckan skrev jag tillsammans med några kollegor från Linnéuniversitetet en artikel om regeringens förslag på biståndspolitisk plattform. Artikeln publicerades 19 februari på www.bistandsdebatten.se men för den som inte läst den där kommer den nu även här!

Biståndspolitiska plattformen är starkt ideologiserad

Mycket klokt har skrivits av biståndskunniga debattörer angående den biståndspolitiska plattformen. Vi instämmer i kritiken och vill utveckla delar av den.

Det regeringen kallar omvärldsanalys saknar en djupare analys av den faktiska kontext som biståndet verkar inom. Ingen analys görs av de maktstrukturer och intressekonflikter som skapar och upprätthåller fattigdom, ojämlikhet – och förtryck. Detta innebär att frågor kring vilka utmaningar globaliseringen, nya aktörer och kortsiktig naturresursexploatering medför för omfördelningspolitik, skattefinansierad välfärd och en inkluderande hållbar utveckling lyser med sin frånvaro. Plattformen saknar perspektiv från ”mottagar-/samarbetsländer”, förståelse för vikten av ett lokalt ägarskap samt ställningstagande för att krav på transparens och ansvarsutkrävande gäller även det svenska biståndet, inte bara de biståndsmottagande länderna.

Plattformens analys av de bakomliggande orsakerna till de problem som biståndet ämnar bidra till lösningen på är svag. Den sätter symptomen i fokus vilket inte är konsistent med det rättighetsbaserade arbetssättet som plattformen utger sig vara baserad på. Ett av många exempel på detta är frågan om våldsamma konflikter, där brist på orsaksanalys omöjliggör konfliktförebyggande arbete.

Ett annat exempel där analysen kring orsakssamband är oklar är sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utveckling. Vi ifrågasätter formuleringen att människor ska få förbättrade möjligheter att delta i den ekonomiska tillväxten, som om tillväxten vore ett mål i sig och inte ett medel som under vissa omständigheter kan bidra till att människors sociala och ekonomiska rättigheter uppfylls. Plattformen analyserar inte det faktum att många av de länder där det svenska biståndet verkar redan nu uppvisar en hög ekonomisk tillväxt, bland den högsta i världen, men att denna inte kommer den fattigaste delen av befolkningen till del. Snarare ökar klyftorna drastiskt. Vi anser att plattformen, med sitt fokus på ekonomisk tillväxt och på fattiga människors intressen och rättigheter, bör vara tydlig med hur svenskt bistånd ämnar adressera den ökade ojämlikhet som ofta blir följden av snabb tillväxt. Detta innefattar frågan om institutioner och mekanismer som säkerställer en inhemsk skattebas och en transparent och effektiv förvaltning av denna. Erfarenheter från biståndet likväl som forskning visar att legitima, transparenta och väl fungerande skattesystem inte enkom bidrar till finansiering av statens utgifter, utan även har en positiv inverkan på det demokratiska kontraktet mellan stat och medborgare.

Frånvaron av ett institutionellt tankesätt är genomgående i plattformen. Vad som betonas är den förtryckande roll som staten har i många länder men det är oklart om regeringen menar att staten även kan ha en viktig roll att spela som utvecklingsaktör? Vi ställer oss frågan om det svenska biståndets strategi är att endast stödja de aktörer som utkräver ansvar av staten, så som exempelvis civilsamhällesorganisationer, men inte statens kapacitet att möta dessa krav och leverera en önskad service?

I målformuleringen önskar regeringen lägga fokus på både fattigdom och förtryck, vilket kan vara vällovligt. Men skrivelsen har ett ensidigt fokus på politiskt förtryck, i enlighet med diskussionen om staten ovan, vilket leder till förtryck av ekonomiska och politiska rättigheter som ekonomiska aktörer utövar negligeras.

När skrivelsen behandlar ekonomiska förhållanden tycks människors rättigheter inte längre stå i fokus och vara ett mål i sig, snarare förvandlas de till medel för att uppnå ekonomisk tillväxt. Ett exempel är beskrivningen av delmål 2: ”Att människor kan utbilda sig och arbeta för sin egen försörjning är inte enbart en förutsättning för tillväxt utan är också avgörande för känslan av egenmakt hos den enskilde.” Utifrån ett rättighetsperspektiv och regeringens individfokus, borde väl utbildning vara en mänsklig individuell rättighet som skall uppfyllas för alla oavsett vad detta eventuellt kan leda till? I enlighet med rättighetsperspektivet bör biståndet enligt samma logik stärka kvinnors ekonomiska rättigheter, i första hand för att de är viktiga i sin egen rätt, inte för sitt eventuella bidrag till den ekonomiska tillväxten? Vad får det annars för konsekvenser om vi kommer fram till att utbildning och jämställdhet inte skulle leda till ekonomisk tillväxt?

Samtidigt som plattformen argumenterar för stärkt individfokus berövar man paradoxalt nog dessa individer deras handlingskraft och sitt ägarskap i den föreslagna revideringen av målformuleringen, där människors egen handlingskraft har försvunnit. Det svenska biståndet ska alltså inte längre syfta till att skapa förutsättningar för människor att själva förändra sina liv, utan direkt tillhandahålla den förändrade situationen. Om vi lägger samman detta med att det råder total brist på ägarskap hos mottagarländerna i plattformen, så medför det en dramatisk förändring av målsättningarna om hur biståndet ska utforma och genomföras.

Plattformens relation till PGU:n är oklar, både när det gäller dokumentets status och dess innehåll. Skrivelsen fastslår inledningsvis att PGU:n är dess utgångspunkt. Detta avspeglas emellertid inte i innehållet i plattformen som helt saknar hänvisningar till PGU:n, trots att många av de tematiska områdena har uppenbara kopplingar till PGU. Vi ser inte hur det ens är möjligt att diskutera till exempel jordbruks- eller klimatfrågorna i biståndet utan att ta hänsyn till andra politikområden?

Ett av regeringens slagord har varit att biståndet generellt och biståndsorganet Sida mer specifikt har varit politiserat; att det har varit socialdemokratiskt. Vi anser att frånvaron av en omvärldsanalys och brist på koppling till forskning om utveckling medför att plattformen är ett långt mer ideologiserat dokument än de allra flesta andra biståndsdokument vi har sett under våra drygt trettio år i branschen.

Idén att skapa en plattform för biståndet är lovvärd. Vi stödjer plattformens förslag för en närmare koppling mellan forskning och bistånd. Det är också bra att plattformen börjat problematisera hur resultatstyrningens logik med enkelt kvantifierbara mål riskerar att biståndet inte bidrar till nödvändiga långsiktiga strukturella förändringar. Men för att plattformen ska bli ett användbart dokument, för styrning och vägledning, krävs både bättre förankring, omvärldsanalys och förståelse för orsakerna till dagens och morgondagens utvecklingsutmaningar.

Jonas Ewald, lektor i freds- och utvecklingsstudier

Kajsa Johansson, doktorand i sociologi

Anders Nilsson, lektor i freds- och utvecklingsstudier

Gunilla Åkesson, adjunkt i freds och utvecklingsstudier.

Läs gärna vårt Remissvar regeringens skrivelse 2013/14 biståndspolitisk plattform!