Den värsta av alla klimatkriser

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Vi stannar i Hyllie, poliser kommer på tåget och ser till att alla utan papper går av. Poliserna väntar ut en låst toalettdörr. Kvinnor, män och barn lämnar tåget. När en av barnfamiljerna passerar skrockar en av de svenska passagerarna, en herre i övre medelåldern, att de hade otur som kom lite för sent. Från djupet av mitt hjärta vänder sig hela mig mot honom och hans ironiska leende. Mot det Sverige som behöver ett andrum från medmänsklighet och solidaritet. Detta måste den vara den värsta av alla klimatkriser; när vi behöver andrum från världen.

Kanske anses familjen ha asylskäl med rätt att prövas för de nu införda tillfälliga uppehållstillstånden, kanske bedöms de ha synnerliga eller särskilt ömmande omständigheter, och därmed inte uppfyller kraven för flyktingstatus trots att de löper allvarlig risk att skadas i väpnad konflikt. Då är det inte längre tal om uppehållstillstånd. Att bara vara på flykt från ett krig räcker inte. Det räcker inte längre. Jag funderar på hur svenska människor som väljer att arbeta i exempelvis Afghanistan, Syrien och Irak betraktas; ofta med viss beundran, eftersom det är så farligt, och då kan vi när som helst åka hem till Sverige. På något sätt tror vi att krig är mindre farliga för människor som är därifrån, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Till slut är tåget rensat från människor utan papper. För det känns som en rensning. Och kvar blir vi som kommit till Köpenhamns flygplats, som nyttjat möjligheten till fri rörlighet och glidit igenom passkontrollen vid Schengengränsen med biometriska svenska pass. De svenska superpassen. Visste du att det svenska passet är bland de bästa i världen; de som ger bäst tillgång till flest länder enligt mätningar som görs varje år över alla världens pass? Med detta tycks vi tro att det också följer en rätt att stänga andra ute. Eller ja, det är väl så listan struktureras, så världen struktureras.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen där på tåget, inte bara för de beslut som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fattat, utan för den maktlöshet som sprider sig av att de är just de som har fattat dem. Den värsta av alla klimatkriser; det politiska klimat där politiker fattar beslut som de själva tycker är fruktansvärda.

Det som de säger är alltså att jag ska gå och rösta för en politisk agenda som de lovar att driva men som de sedan överger med något slags underton att det ändå inte var de som fattade beslutet. Att de inte hade något val. Men då börjar jag undra varför vi ska ha val – om de valda ändå inte har några val – varför ska jag då välja dem (eller inte)? Jag ska diska mina mjölkpaket, pilla ut veken ur värmeljusen och sitta fast i oändliga tågförseningar för att tillsammans med hela Sverige uppnå miljömål medan de politiker som vi valt inte ska behöva stå för sina val (eller eventuellt inte ens behöva göra dem).

För exakt tio år sedan i år, 2005, var vi tusentals personer som engagerade oss i kampanjen för amnesti för gömda flyktingar och reformer av asylprocessen för att göra den mer rättssäker. Ett av (fem) rikspartierna som deltog aktivt i arbetet var Miljöpartiet. Vi kampanjade tillsammans för en solidarisk asylpolitik, tillsammans delade vi ut flygblad där det stod att vi skulle förpassa den flyktingpolitik som Socialdemokraterna och Moderaterna stod för till historiens soptipp. Ett litet utdrag från en av alla våra texter:

”Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.”

I dag sitter Miljöpartiet i en regering som driver en politik där de skapar de problem som de för tio år sedan ville vara med och lösa. En regering som just beslutat om medicinsk åldersbestämning av asylsökande, att inga särskilda hänsyn ska tas till barn och att anhöriginvandring ska begränsas. Det är en pinsamt tafflig analys de presenterar; att de vidtar dessa åtgärder så att människor ska välja att söka asyl i andra länder, så att andra länder ska tvingas ändra sin politik och ta emot dem. För det första; tror verkligen S och MP att dessa människor hade riskerat livet på ett hav och sedan gått hela vägen igenom Europa upp till Sverige, om det hade funnits andra likvärdiga närmre alternativ? Har S och MP någon gång vandrat genom Europa?

För det andra så motiverar de beslutet utifrån att de själva, i egenskap av Sveriges regering, inte har kunnat påverka övriga EU-länder att ta ansvar, så hur tänkte de då att de kvinnor, män och barn som kommer från Syrien och Afghanistan ska klara av att påverka dessa motvilliga regeringar till en förändring? Hur ska människor på flykt bli mäktigare än en av EUs medlemsstater? Den värsta av klimatkriser; när vi tappat greppet om vad som är rimligt i världen.

Som skrivet kommer uppgivenheten inta bara från besluten utan även från vilka som har fattat dem. Att ett parti som jag över huvud taget inte identifierar mig med i den givna frågan driver en politik som jag inte heller kan identifiera mig gör mig arg men på ett sätt som fyller mig med energi att göra motstånd. Nu tillhör jag varken MP eller S men ser dem åtminstone i vissa frågor som lite likasinnade. Genom relativt nyliga händelser som Flyktingamnesti 2005, genom att komma från en släkt där flera varit aktiva i den socialdemokratiska rörelsen.

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. På Socialdemokraternas hemsida skriver de att de ”vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet.” Efter haveriet med biståndspolitiken följt av denna ursäkt till asylpolitik, är det svårt att se vad de båda regeringspartierna ska kunna säga att de står för internationellt.

Och samtidigt som de överger ideal och löften försöker de mobilisera oss att delta i aktioner för klimatet. För det (uppenbarligen till skillnad från rätten till asyl) är en livsavgörande fråga. Men det skaver. Tanken med att påverka politiker inom och utanför Sveriges gränser (just nu verkar MP vilja att vi ska kampanja med dem för att påverka utanför Sveriges gränser) är ju på något sätt att om vi påverkar politikerna, övertygar dem om en annan idé, så agerar de annorlunda, i enlighet eller åtminstone inspirerade av den idén. Samtidigt är ju regeringens asylpolitik ett exempel på att detta inte fungerar, för allt till trots agerar de ju ändå inte annorlunda, de fattar istället ”fruktansvärda beslut”.

Och om Sveriges regering i EU resignerar och helt öppet säger att de inte kan vara med och påverka utan som av en osynlig hand tvingas till en miniminivå, vad tror de då händer med oss andra? Vi står där med våra ursköljda mjölkpaket och urpillade värmeljus och med en regering som ålägger asylsökande syrier och afghaner att göra det som de själva inte klarade av. I den värsta av alla klimatkriser.

Annonser

One thought on “Den värsta av alla klimatkriser

  1. Jaa du Kajsa, alldeles rätt att vi har en politisk miljökris som är feg, livsfarlig och ahistorisk. Trodde aldrig att vi skulle få uppleva något sådant i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s