Framgång för oppositionen i kommunalval

Igår var det val i tre kommuner i Moçambique. Anledningen var att tre kommunordföranden blev avsatta mitt i mandatperioden för ett par månader sedan. I Cuamba, Quelimane och Pemba var det således valdag igår.

Mest uppmärksamhet riktades mot Quelimane som är provinshuvudstad i Zambeziprovinsen i centrala Moçambique. Anledningen var att där hade ett av oppositionsparterna – MDM (Movimento Democrático de Moçambique) en kandidat tillräckligt stark för att utmana regeringspartiet Frelimos kandidat. När de preliminära resultaten kom i förmiddags visade det sig mycket riktigt att MDMs kandidat Manuel de Araújo står som vinnare i Quelimane, medan Frelimos kandidater vann i Pemba och Cuamba.

Många positiva reaktioner hörs kring detta – från representater från civila samhället, från akademiker och andra. Och onekligen är det positivt, inte minst ur en demokratiaspekt, för ett på flera sätt ungt land som Moçambique (de första flerpartivalen hölls 1992) att oppositionen vinner. Det visar att de grundläggande demokratiska strukturerna fungerar.

Samtidigt måste det kritiska förhållningssättet, som många har i förhållande till sittande regering, behållas. Annars blir det bara vad som i Sverige skulle ses som missnöjesröster – att rösta på MDM för att inte rösta på Frelimo. Det är exempelvis svårt att se var MDM står ideologiskt och värderingsmässigt utöver yviga och storslagna löften om hur kommunen nu ska utvecklas.

Avvaktar med således med spänning resultaten av den förda politiken…

0,322 eller 0,325 – det är frågan…

Förra veckan släpptes FN:s utvecklingsorgan UNDP sin årliga rapport om utvecklingen i världen. Rapporten orsakade tämligen vilda diskussioner i Mocambique. Det tyder ju på ett ganska stort engagemang att en stor debatt blossar upp kring en statistikbilaga.

Anledningen till de arga rösterna var att Mocambique hamnade på 184 plats av 187 länder vilket var en sämre plats än förra året, då man befann sig på 165 plats. Då var dock antalet länder som ingick i undersökningen endast 169. Å andra sidan har Mocambique kraftigt ökat sitt Human Development Index (HDI) sedan förra året från 0,317 till 0,322. HDI mäter, förutom ekonomisk tillväxt, utbildningsnivå och förväntad livslängd.

Folk är förbannad för de tycker att det borde ha ökat mer, att andra studier visar att HDI är 0,325 och det råder en viss frustration kring att länder som under en lång tid legat under Mocambique nu har gått om, exempelvis Sierra Leone (plats 180). Ekonomen Carlos Castel-Branco kommenterade i en artikel i förra veckans Savana att han å ena sidan tycker att det är positivt att det finns en debatt men att vi samtidigt behöver lite perspektiv på saker: Om man drunknar i havet, spelar det ju inte så stor roll om man drunknar på 10 eller 15 meters djup. Vilket man ju kan hålla med om.

Mocambique ligger i absoluta tal sämre till än samtliga grannländer men har haft en procentuell ökning av HDI som är mycket större än de flesta, och långt högre än det regionala genomsnittet.

Sverige ligger ligger på tionde plats i listan (HDI 0,904) efter bland andra Nya Zeeland, Australien, USA  och Irland.

Att medelst kudde hålla sig flytande

Ologiska regler och instruktioner. Det är något som det finns gott. Ibland kan det vara lite lustigt, ibland blir det lite för mycket av det goda. Flög till Lichinga i morse. Oförklarad försening från Maputo. Mellanlandning i Nampula (att flyga i Moçambique är lite som att åka buss med stopp på vägen). På grund av förseningen fick vi inte gå av flyget under mellanlandningen. Jag behövde gå på toa och då jag satt på första raden efter första klass (som bara har tre rader i LAMs plan) och det var knökfullt av personer som grejade med sina väskor längre bak, frågade jag om jag kunde gå på den lediga och mitt framför mig varande förstaklasstoaletten. En snorkigt -Absolut inte, blev svaret, -Du får gå längst bak, sa flygvärdinnan och hänvisade mig således att gå emot en strid ström av människor som med bagage gick i motsatt riktning.

Jag satte mig och väntade på att alla människor och väskor skulle flytta på sig och reste mig sedan för att gå till utpekad toalett. –Nu kan du inte gå på toaletten, blev beskedet då. Jag frågade varför? –Vi ska tanka och då måste sitta ner, med säkerhetsbältet uppknäppt. Klart som korvspad. Kan inte låta bli att fundera på varför – för att vi om planet exploderar under tankningen ska hinna springa en sekund tidigare? Vi fick även reda på att under tankning får inga mobiltelefoner användas. Att de samtidigt som det var livsnödvändigt för oss att sitta ner, med säkerhetsbältet uppknäppt, och inte prata i telefon, släppte på en massa ny passagerare som uppenbarligen inte gick på planet sittandes (och många av dem pratandes i telefonen) var är en annan femma.

Och när jag ändå är igång med kommentarer om LAM (Mocambiques flygbolag). Vissa av LAMs flygplan har inga flytvästar (vilket har orsakat osämja med EU), planet idag var ett av dem. Den fiffiga lösningen på detta verkar vara en ditskriven rad mellan ickeröklampan och säkerhetsbältessignalen där det står ”Use your bottom cushion for floatation”. Inte för att jag längtar efter att vara med i en flygolycka men skulle onekligen vilja se hur det ser ut när 150 personer ska börja rycka loss halva flygplansstolen innan de i panik kastar sig ut ur ett plan som tvingats nödlanda alternativt har kraschlandat i vattnet.

Rött kort Guebuza!

Rött kort till president Guebuza, skriver tidningen Savana med anledning av att fem givare har bestämt att minska sina bidrag till Moçambiques statsbudget. Bland dessa givare återfinns Sverige tillsammans med Österrike, Danmark, Irland och Schweiz. Tre länder har ännu inte uttalat sig om budgetstödet: Tyskland, Holland och Norge. Totalt ämnar givarna bidra med USD 378 miljoner 2012 (jämför med USD 448 miljoner 2011) till Moçambiques statsbudget.

Ekonomen Carlos Nuno Castel-Branco kritiserar givarna såväl som regeringen eftersom budgetstödet hittills inte bidragit till att minska Moçambique ”multidimensionella beroende” av externa medel och att man trots detta väljer att kalla biståndet till Moçambique för en framgångssaga.

Givarna påpekar att även om de överlag är nöjda med Moçambiques utveckling är det viktigt att en lagstiftning mot korruption kommer till stånd så fort som möjligt.

Nedan en bild på givarna från Savana. Ser ju inte så kul ut, och inte verkar det som någon särskilt bra balans mellan män och kvinnor i givargruppen… 😉

Presidenten på 22 plats…

Tidningen ”The East African” har rankat Afrikas presidenter . Mocambiques president Armando Emílio Guebuza hamnade på 22 plats (av 52) med betyget D+. Topplatserna innehas av Mauritius, Cap Verde, Botswana, Ghana och Namibia. Libyens kontroversielle diktator Ghadaffi hamnar på 27 plats.

Presidenterna har bedömts utifrån Mo Ibrahim Index, korruption, pressfrihet, ekonomiska utvecklingsindikatorer med mera.

Och från det ena till det andra: I går på flyget ner från Niassa till Maputo satt jag bredvid en man som jag tror är en av Niassas rikaste. Han har en Porsche Cayenne, en Hummer och några andra bilar. Han har hus i Niassa, Maputo, Nampula och Portugal. Det är tvära kast i ett av världens fattigaste länder…

Tjyvlyssningens fördelar

Har skrivit förut här på bloggen om fördelarna med att tjyvlyssna. Har ännu ett exempel, från idag. Flög ner från Lichinga till Maputo idag. Hamnade bredvid en ung man och på andra sidan gången satt en vän till honom. Framför vännen satt Moçambiques vice utbildningsminister. De två unga herrarna pratade oavbrutet med varandra, jag snappade upp att de båda arbetade för statliga bolag, den ene för LAM (flygbolaget) och den andra för EDM (elverket).

Efter en stund vände sig ministern om och började prata med dem. Det visade sig att han haft den ene herrens mamma som lärare i grundskolan i Marroumeu i centrala Moçambique och att hon var den enda färgade läraren i skolan på den tiden (tidigt sjuttiotal). Inte helt oväntat kom de in på frågan om utbildning och utbildningens kvalitet i Moçambique. En av de unga sa: -Min dotter måste gå i amerikansk skola för att hon ska få kvalitetsundervisning. Undervisningen i Moçambique blir bara sämre och sämre.

Ministern lät inte vänta på sig: -Tror du att vi kommer att utveckla det här landet om du och jag endast pratar om våra barn? Hur vore det om vi istället pratade om Moçambiques barn? Han argumenterade vidare att det är så att kvalitén många gånger brister till förmån för antalet barn i klasserna men att utvecklingen i läs- och skrivkunnighet varit helt enorm i Moçambique sedan självständigheten, då endast några få procent kunde läsa och skriva. –Du kan inte jämföra det koloniala systemet som diskriminerade och valde ut ett fåtal elever med den politik vi har idag som har som mål att alla ska få utbildning.

Ministern berättade att han just besökt Ngauma, Cuamba, Sanga och Lago i Niassa och om de barn och föräldrar han träffat där. Om vikten av att skolan är öppen för de som inte har skor, för de som inte pratar portugisiska – kort sagt för moçambikier.

Det finns flera viktiga grundläggande utgångspunkter som skiljer den lite äldre från de yngre: ett kollektivt och inte ett individualistiskt tankesätt, ett perspektiv som ser på hela Moçambique och sätter de som inte har skor på fötterna i fokus och inte barn till den urbana eliten.

Efter en lång stunds tjyvlyssnande kunde jag naturligtvis inte hålla mig utan la mig i diskussionen. Droppen blev när en av ynglingarna sa att ”den som skapar kontinuitet och hållbarhet i detta land är sådana som vi” och pekade på sig själv och den andre. Då kunde jag inte låta bli att säga att det väl ändå är bönderna som är grunden för det moçambikiska samhället, och så var diskussionen igång… (Herrarna såg först lite förvånade ut över den nya diskussionsdeltagaren men som tur är, är Moçambique inte ett av de länder i världen där man anses galen om man pratar med någon man inte känner…)

Utan att vara romantisk i förhållande till Moçambiques historia (även om jag är det ibland) upplever jag att det finns ett antal grundläggande värderingar som delvis går förlorade i den nya generationen och det är just det kollektiva. Och jag tänker än en gång att jag absolut föddes 30 år för sent…

De rika går framåt på de fattigas bekostnad

Igår ordnade vi ett rundabordssamtal för att diskutera fattigdomsstatistik och vad som bidrar till ökad fattigdom och ökad rikedom med inbjudna deltagare från provinsregeringen, organisationer, skogsbolag, Malonda och forskningsinstitut.

Två forskare från Maputo, Rogério Ossemane och Thomas Selemane, från IESE respektive CIP var inbjudna att hålla en presentation om den nya statistiken som säger att Niassa numer är den minst fattigaste provinsen i landet och att fattigdomen sjönk med 30 procentenheter under den senaste femårsperioden. Om man tittar närmre på siffrorna ser man dock att skillnaderna mellan de fattigaste och de som har de lite bättre har ökat och att de som är fattiga har blivit ännu fattigare.

Diskussionerna kretsade kring om den minskade fattigdomen är något so vi ser och känner i provinsen. Representanterna från bondeorganistionerna menade att minskningen inte är kännbar så fort man lämnar städerna eller områdena längs vägarna. På lite mer avlägsna platser är bönderna precis lika fattiga som tidigare, om inte fattigare.

Provinsregeringen menade att stora framsteg har gjorts inom exempelvis infrastruktur; det finns fler skolor, sjukhus etcetera. Samtidigt höll de med om att många av de befintliga utvecklingsinsatserna inte kommer de allra fattigaste till gagn. Detta är ett problem för såväl regering som organisationer. Denna fråga diskuterades även i förhållande till de större privatinvesteringarna i provinsen – vad bidrar de till? En representant från ett av bolagen berättade att de själva konstaterat att den lön de betalar inte räcker till att täcka kostnaderna som en familj har om de inte har egen produktion. Detta berör den viktiga diskussionen om matsäkerhet v/s monetär inkomst.

Kopplat till investeringarna diskuterades även mer generellt vad som är vinsten för provinsen och exempel från andra provinser, så som Tete togs upp. Vad får Moçambique ut av investeringarna i förhållande till vad man förlorar. Halva Moçambiques statsbudget kommer från internationellt bistånd – samtidigt ger vi skattebefrielser till multinationella företag.

Pêssego från provinsen bondeorganisation menade att det är tydligt att de de rika går framåt på de fattigas bekostnad och att utvecklingen gynnar den som redan har. Thomas och Rogério höll med om att fattigdomsbekämpningsstrategierna inte verkar göra de fattiga mindre fattiga utan de redan rika ännu rikare.