Har skrivit förut här på bloggen om fördelarna med att tjyvlyssna. Har ännu ett exempel, från idag. Flög ner från Lichinga till Maputo idag. Hamnade bredvid en ung man och på andra sidan gången satt en vän till honom. Framför vännen satt Moçambiques vice utbildningsminister. De två unga herrarna pratade oavbrutet med varandra, jag snappade upp att de båda arbetade för statliga bolag, den ene för LAM (flygbolaget) och den andra för EDM (elverket).

Efter en stund vände sig ministern om och började prata med dem. Det visade sig att han haft den ene herrens mamma som lärare i grundskolan i Marroumeu i centrala Moçambique och att hon var den enda färgade läraren i skolan på den tiden (tidigt sjuttiotal). Inte helt oväntat kom de in på frågan om utbildning och utbildningens kvalitet i Moçambique. En av de unga sa: -Min dotter måste gå i amerikansk skola för att hon ska få kvalitetsundervisning. Undervisningen i Moçambique blir bara sämre och sämre.

Ministern lät inte vänta på sig: -Tror du att vi kommer att utveckla det här landet om du och jag endast pratar om våra barn? Hur vore det om vi istället pratade om Moçambiques barn? Han argumenterade vidare att det är så att kvalitén många gånger brister till förmån för antalet barn i klasserna men att utvecklingen i läs- och skrivkunnighet varit helt enorm i Moçambique sedan självständigheten, då endast några få procent kunde läsa och skriva. –Du kan inte jämföra det koloniala systemet som diskriminerade och valde ut ett fåtal elever med den politik vi har idag som har som mål att alla ska få utbildning.

Ministern berättade att han just besökt Ngauma, Cuamba, Sanga och Lago i Niassa och om de barn och föräldrar han träffat där. Om vikten av att skolan är öppen för de som inte har skor, för de som inte pratar portugisiska – kort sagt för moçambikier.

Det finns flera viktiga grundläggande utgångspunkter som skiljer den lite äldre från de yngre: ett kollektivt och inte ett individualistiskt tankesätt, ett perspektiv som ser på hela Moçambique och sätter de som inte har skor på fötterna i fokus och inte barn till den urbana eliten.

Efter en lång stunds tjyvlyssnande kunde jag naturligtvis inte hålla mig utan la mig i diskussionen. Droppen blev när en av ynglingarna sa att ”den som skapar kontinuitet och hållbarhet i detta land är sådana som vi” och pekade på sig själv och den andre. Då kunde jag inte låta bli att säga att det väl ändå är bönderna som är grunden för det moçambikiska samhället, och så var diskussionen igång… (Herrarna såg först lite förvånade ut över den nya diskussionsdeltagaren men som tur är, är Moçambique inte ett av de länder i världen där man anses galen om man pratar med någon man inte känner…)

Utan att vara romantisk i förhållande till Moçambiques historia (även om jag är det ibland) upplever jag att det finns ett antal grundläggande värderingar som delvis går förlorade i den nya generationen och det är just det kollektiva. Och jag tänker än en gång att jag absolut föddes 30 år för sent…