Stötte på ett nytt ord häromdagen: naparamas. Naparamas var soldater i destabiliseringskriget (1976-1992) i Moçambique och sades ha övernaturliga krafter. Bland annat studsade kulor mot dem och de gick alltså inte att döda i vanlig strid. Naparamas använde naturprodukter i sin krigföring. Under kriget samarbetade naparamas med regeringens styrkor mot Renamo.

Jag frågar några vänner om detta fenomen och de verkar ganska övertygade om att det faktiskt var så att de hade dessa krafter…

Till minne av Carlos Cardoso (3)

Imorgon invigs ett monument till minne av Carlos Cardoso på platsen är där Cardoso blev skjuten 22 november 2000. Platsen, som ligger ett par hundra meter från där jag bor, har hittills varit märkt av att någon skrivit ”Carlos Cardoso Vive” – ”Carlos Cardoso Lever” på muren.

Se inlägg nedan om mordet på Carlos Cardoso!

When the sun goes down more than 80 % of Mozambique enters into darkness

Diamantino Nhampossa, koordinatör för Mocambiques bondeorganisation UNAC, presenterade följande text om energi och biobränsle på ett seminarium i Norge förra veckan.

Mozambique is one of the major energy producers in Southern Africa. Mozambique’s output from the two gas fields in southern Inhambane province is 120 million GigaJoules (GJ) and is on the increase to 183 GJ per annum, with other gas reserves such as Pande, Temane and Buzi projected for exploration, to result in estimated gas reserves of 700×109 m3. The estimated hydropower potential for Mozambique is as high as 14000 MW, with the current hydropower production being 2 488 MW.

Mozambique also has major energy sovereignty challenges that need to be addressed, and jatropha has been projected as one of the solutions. Mozambique imported 750 million USD of fuel in 2008, over 300 million USD more than in 2004.

Petroleum products and natural gas constitutes only 8.03% of the total energy consumption in the country, which was about 7.9 million tons of oil equivalent (toe) – about 0.425 toe per capita in 2004. The main energy source is firewood and charcoal, accounting for 89.94%, while hydroelectricity and coal contribute only 2.03%.

However, the lack of access to more sustainable energy sources is due not to the country’s production or projected capacity, but its policies and priorities. The 2 075 MW produced from the Cahora Bassa dam alone is enough to meet the country’s entire energy needs, but only about 1% of the Mozambican rural population and 14% of the total population has access to electricity. 

In addition, not everyone who has access to electricity has the resources to pay for it. The bulk of both gas and hydropower produced in Mozambique is exported to neighbouring South Africa, with insignificant amounts allocated locally. Therefore, the country is still not able to meet its population’s energy needs, despite having the potential to do so.  This is due partly to the open free market approach imposed by the international financial agencies that fund more that 50% of the government annual budget.

The local market is considered to be weak and is out-competed by foreign markets with better prices. In addition, government revenues from these exports are mismanaged and not invested significantly into solving the food & energy sovereignty crisis. The result is that the country enjoys neither food nor energy sovereignty, for reasons related to the lack of conception, implementation and management of public policies oriented to the needs of the country.

Jatropha is expected to follow a similar pattern, with the majority of the production planned to feed foreign markets such as Europe. Biofuel can be a solution to fight poverty if understood as a solution salve the country’s problem of lack of sources of energy to promote local development if produced at local level.

Till minne av Carlos Cardoso (2)

Igår skrev jag om Carlos Cardoso och om hur tioårsdagen av hans dödsdag uppmärksammas här i Moçambique. En del i detta var en debatt i tv som spelades in igår. Har aldrig suttit i en studiopublik tidigare men tyckte att detta var ett bra första tillfälle.

I programmet medverkade ett antal av Cardosos kollegor, vänner och familj och det blev ett fint samtal kring journalisters roll att undersöka, gräva, aldrig ge upp och alltid kämpa för att ge röst till dem som inte hörs och syns, att försvara det offentliga och ett mer rättvist samhälle. Moçambique har en relativt fri och levande press – bland annat en långt mer diversifierad dagspress än Sverige. Det finns dagstidningar från regeringen, oppositionen, privatsektorn, tidningar som är kritiska mot både regeringen och oppostionen och tidningar från olika delar av landet. Samtidigt möter journalister många utmaningar vad gäller tillgång till information, anklagelser med mera.

En sak som jag funderade på under debatten igår var hur public service över huvud taget inte var en fråga. Cardoso kämpade för det offentliga men i denna debatt nämnde ingen någon vision om hur public service har en roll att spela för att säkra grävande, opartisk journalistik i folkets intresse. Snarare tvärtom: vikten av privata journalistskolor och privata tv-kanaler togs upp av ett antal medverkande.

Jag är medveten om att den befintliga statliga tv-kanalen TVM inte inger så mycket hopp om att vara en opartisk kanal eller forum för grävande journalistik. Men det vet jag inte om man kan säga om de privata kanalerna heller. Men som en vision för hur saker skulle kunna vara, skulle jag ändå vilja kunna hoppas på en roll för public service även i Moçambique.

CIP har gjort en sida tillägnad Cardoso där man kan ladda ner Metical;!

Till minne av Carlos Cardoso (1)

För snart tio år sedan, den 22 november, 2000 mördades den mocambikiske journalisten Carlos Cardoso. Cardoso arbetade då med ett mycket uppmärksammat fall av korruption och storskaliga stölder inom det mocambikiska bankväsendet. Denna och nästa vecka ordnas ett antal diskussioner, filmvisningar och cerimonier till minne av Cardoso och hans livsgärning. Joe Hanlon skriver i sitt nyhetsbrev (daterat 17 november):

Events over the next week will mark the assassination of Carlos Cardoso a decade ago, on 22 November 2000. Mozambique’s best investigative journalist was gunned down on the street to stop him reporting on high level thefts which were to nearly destroy the Mozambican banking system. Less than a year later, on 11 August 2001, the Bank of Mozambique’s head of banking supervision, Antonio Siba-Siba Macuacua, was also assassinated.

The low level people who actually shot Carlos were jailed. But those who looted the banks and orchestrated the murders remain untouched. They are too important in the party, and know too much. At first, there was some pressure from the international community – but then similar greed nearly destroyed the global banking system, and a few hundred million dollars in Mozambique seemed less important.

And so, a decade on, where are we?

Mozambique’s media remains freer and more outspoken than in many countries of the region. Carlos’ friends, colleagues and successors continue to be the only check on a predominant party which faces no serious opposition.

But at the same time, greed and impunity have become entrenched. To be sure, the Mozambique elite learned one key lesson – you cannot steal so much that the entire house comes tumbling down around you. But a different sense of “ethics” has become normalised. After more than a decade, it seems normal that profits of the heroin trade are used to construct grand new buildings in the capital and probably fund the party. And the elite now assumes that it has a right to a personal share of any money – aid, investments, and profits – and that this money should be spent on grand houses and fleets of cars. And a patronage system grows, in which loyal followers at lower levels are ensured their share.

Not, perhaps, unusual in the rest of the world. But Cardoso and many Mozambicans remembered an era, in the late 1970s, when it was not normal in Mozambique. A time in which the leadership seemed genuinely committed to a broadly based development and ending poverty, rather than personal enrichment.

All of the recent data points to a widening gap between rich and poor in Mozambique, and a deepening of poverty. The demonstrations of early September are reminders that the Maputo poor see fancy cars and ostentatious houses as symbols of greed, not development.

In our globalised era, the role models for the Frelimo elite are the wealthy of Cape Town and Washington, and the highly paid donors and consultants who flood Maputo. But, as Frelimo once said, “the struggle continues”. Not everyone in Frelimo, nor in the media, accepts the present attitudes of the elite that the priority is that they should eat well. Some still want a less distorted development model that promotes economic growth and a fairer distribution of wealth.

This struggle is becoming much more intense. The next decade will see Mozambique become a major mineral-energy exporter, with very large revenues. How will that money be shared? Some in the elite see wealth of a scale that will make the looting of the banks that Carlos was investigating seem tiny. But others see resource that can fuel real economic growth and make Mozambique less dependent on donors.

In the next decade, Frelimo will remain the predominant party and will continue to protect its greediest leaders. Thus the media remains main check on how the new wealth is shared out. Carlos Cardoso established a tradition of investigative journalism that will be even more essential in the coming decade.

A luta continua

Allt kan köpas

Om någon skulle behöva exempel på hur marknadsekonomi (inte) fungerar är det bara att komma till Maputo. Här finns nästan hur många exempel som helst på detta.

Moçambique är som bekant ett av världens fattigaste länder. I detta lands huvudstad ligger en normal lägenhetshyra på minst 1500 och 2000 dollar + moms. Om du kan hosta upp denna ”ringa” summa kan du emellertid få en lägenhet från en dag till en annan och dessutom välja mellan olika stadsdelar. Hur bra som helst, förutsatt att du har minst 2000 dollar att lägga på hyra i månaden. Majoriteten av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen.

I detta land tar alla som kan sina barn ur de offentliga skolorna och sätter dem i privatskolor som är helt finansierade av det som föräldrarna betalar. Och eftersom detta är föräldrar som kan prioritera sina barns skolgång och har gått om pengar kan de ge sina barn en god utbildning. I ett land där de flesta barn går i skolor under mycket prekära villkor, där det råder brist på utbildade lärare och där undervisning på sina håll fortfarande bedrivs under träd, trots att stora förbättringar gjorts inom denna sektor de senaste åren. Hur bra som helst, förutsatt att du kan betala.

Sjukvården i detta land är ännu en sektor som det satsats mycket på de senaste åren men det råder fortfarande stora brister. Medicinen kommer inte ut, det finns för få utbildade sjuksköterskor och läkare. Men, i Maputo blomstrar privatklinikerna – den ena med mer hotellika rum än den andra. Kan du betala flera hundra dollar per dag för en sjukhussäng kan du få förstaklassig vård och god mat – hur bra som helst helt enkelt.

Du kan få allt och dessutom med stor variation – det handlar bara om hur mycket du kan betala. Valda svenska riskdagspartier kan få komma på studiebesök för att se hur bra det blir!

Skriv under mot landgrabbing

Den norska ungdomsorganisationen Spire driver kampanj mot landgrabbing:

”Dear Minister of the Environment and International Development Erik Solheim,
Together with Spire, I demand that Norway stops import of commodities from grabbed land, takes initiativ to international cooperation to control investment deals in the agricultural sector, and make sure that Norwegian investments never happens at the expence of peoples food security or participation.”

Läs mer och skriv under på Spires hemsida!

Minister Solheim besökte Niassa i mars – läs blogginlägget om hans samtal med Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisation UPCN här!