Kol och kolsäckar

Läser artiklar om ekonomisk utveckling i Moçambique som förefaller vara ett skolboksexempel på marknadsekonomins tillkortakommande. Samtidigt beskrivs Moçambique som ett framgångsland vad gäller ekonomisk utveckling.

Nedan lite information hämtad från en publikation av Carlos Castel-Branco från organisationen IESE i Moçambique. Publikationen heter ”Economia Extractiva e Desafios de Industrialização em Moçambique” och kan laddas när här!

Mellan 2003 och 2008 ökade Moçambiques BNP med 55 procent. Under samma tid minskade antalet personer som lever under fattigdomslinjen med endast knappt 7 procent varav majoriteten i städerna. Det behövdes således en ökning i BNP med 7,9 procent per 1 procent i fattigdomsminskning. Detta förhållande 1:7,9 är mycket sämre än för ett lika långt intervall åren innan 2003 (1:3,6).

Detta är inte så konstigt när man ser vad den ekonomiska tillväxten består i. Två produkter, aluminium och naturgas, står för 75 procent av värdet av Moçambiques industriproduktion. De två produkterna representerar två multinationella företag, Mozal e Sasol, som sammanlagt ger arbete till 2000 personer. Alltså: 75 procent av industrin är två företag och 2000 personer. Båda företagen åtnjuter skattelättnader i Moçambique och deras bidrag till statskassan är således ytterst begränsat. Sasol gjorde 2007 en vinst på 17,7 miljarder USD.

Megaprojekten, som står för den allra största delen av Moçambiques ekonomiska tillväxt, har väldigt få kopplingar till den lokala, nationella ekonomin och deras påverkan på denna blir därför mycket begränsad. Under förra veckans intervjuer pratade jag med ett antal aktivister och forskare som alla, likt Castel-Branco, ställer sig frågor kring vikten av de storskaliga investeringarna.

Det finns inget som visar att investeringarna faktiskt har en positiv inverkan på lokal utveckling och samtidigt finns ingen information om investeringarnas långsiktiga inverkan på miljön. Många frågar sig varför Moçambique ska husera dessa investeringar och till vilken kostnad?

Hur ska man få enskilda individer som lever strax över fattigdomsgränsen att betala skatt när de köper en kolsäck när de vet att kolgruvan i Teteprovinsen, som drivs av världens näst största gruvföretag (Companhia Vale do Rio Doce) utvinner 26 miljon ton kol per år, inte betalar skatt?

Hur ska man motivera människor som nätt och jämt överlever på småskaligt jordbruk att de har ansvar för att ta miljöhänsyn när det multinationella företaget Kenmare utvinner  876 000 ton av olika mineraler i Nampulaprovinsen utan att någon egentligen kan säga vad detta kommer att ha för långsiktig påverkan på miljön?

Kring dessa frågor arbetar Kooperation Utan Gränser Moçambique på att ta fram ett program för att stärka lokalsamhällenas möjlighet att försvara sina rättigheter och för att stärka ansvarsutkrävande från stat, regering och privat sektor på nationell nivå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s