Har skrivit några gånger tidigare om måndagar i Niassa. Många gånger har de sin beskärda del av kaos, särskilt om man har varit borta några dagar som var fallet igår.

Det första som hände var att jag fick reda på att en av kollegorna försvunnit två dagar förra veckan och suttit i fängelse efter en olyckshändelse med bil under oklara omständigheter.  En kollega (inte samma) kom inte tillbaka till jobbet efter lunchen men dök upp på kontoret några timmar efter kontorstid med stort pratbehov om olycklig kärlek samt att han polisanmält sin ex-flickvän för att hon slagit sönder hans bil. Under eftermiddagen ringde en samarbetsorganisation och presenterade stora interna problem som är väldigt kritiska för organisationens framtid. Akut behov av insats från vår sida. Kvällen avslutades med ännu ett samtal med en vän i Lichinga som inte mår särskilt bra. Under denna måndag försökte jag samtidigt koncentrera mig på det naturresursprogram som vi just fått inbjudan från ambassaden att ta fram, läsa dokument, boka möten och tänka strategiskt.

Idag har fortsatt på ungefär samma sätt. Efter lunch gick jag på ett möte där jag träffade en kvinna med tjusig titel som arbetar på en europeisk ambassad (inte Sveriges) i Maputo. Hon berättade för mig att hon jobbar med Niassa på ambassaden och att hon besöker provinsen nästan en gång om året. När jag sa att jag bor här sedan två år tillbaka slog hon ut med armarna och sa att det måste vara så lugnt och skönt att bo här – inte så mycket jobb, lugnt tempo och inte så mycket stress.

Vanligtvis håller jag mig när sådana kommentarer framförs men inte idag. Jag svarade lugnt att det verkar vara en vanlig fördom bland många ambassadmänniskor i Maputo. Damen vände på klacken och kom inte åter till samtalet. På torsdag åker hon tillbaka till Maputo och har då klarat av sitt två dagar långa, nästan årliga besök, i Niassaprovinsen där allt är så lugnt, skönt och där ingen jobbar särskilt mycket…