Afghanistan ligger på 174 plats (delad sista plats i världen tillsammans med Nordkorea och Somalia) på Transparency Internationals lista över korruption, baserad på ”perceived corruption in public sector” – alltså upplevd korruption inom offentlig sektor. Danmark, Finland och Nya Zeeland ligger på delad första plats, följda av Sverige.

En afghansk kollega som uppenbarligen fått nog av de summariska beskrivningarna av korruptionen i hans land berättade följande för mig:

-Jag tänkte på det här med korruptionen i Afghanistan härom kvällen och det gjorde mig så upprörd att jag inte kunde sova. Det sägs att Afghanistan är världens mest korrupta nationer. Men det är ju vi som är nationen – det borde alltså innebära att vi alla är korrupta!? Förra veckan skulle jag ordna med ett pass till min son. När jag kommer in på passmyndigheten är det en kö som uppenbarligen kommer att ta flera timmar. Ett antal unga killar går runt bland människorna i kön och erbjuder dem som väntar att ta hand om deras passärende och lösa det direkt. Det är inte mycket pengar killarna begär. Men jag ser ingen som nappar på erbjudandet. Vi tillbringar alltså hellre vår lördagförmiddag i kön än betalar en väldigt liten summa pengar. Men samtidigt sägs det att vi är världens mest korrupta land!?

Och visst är det så att vi använder begreppet korrupt land fast det egentligen handlar om upplevelsen av korrupta statsapparater. Transparency Internationals lista över korruptionen säger inte något om hur korrupta afghanerna är.

För ett par veckor kom en nyhet om att president Karzai hade mottagit väskor med stora summor pengar i kontanter av CIA. Pengar som Karzai beskrev som “an easy source of petty cash” som använts för att betala personer ur den politiska eliten, en grupp som domineras av krigsherrar. Enligt media tycks inte presidenten se problemet med väskorna fyllda av pengar, snarare tvärtom. Efter medias kritiska rapportering (i Afghanistan, USA och Europa) om detta pratade Karzai med CIAs chef i Afghanistan: “I told him because of all these rumors in the media, please do not cut all this money, because we really need it.” Och för lägga ytterligare kol på vredeselden hos media och allmänhet förtydligar presidenten hur pengarna har använts: “But we have not spent it to strengthen a particular political movement. It’s not like that. It has been given to individuals.” Det var detta som föranledde sömnlösheten hos ovan nämnda kollega.

CIAs pengaväskor har upprört många, bland annat journalisten och författaren Qais Akbar Omar som i sin artikel ”Where’s My Ghost Money” (New York Times) undrar om han också skulle kunna få lite pengar av CIA, han har nämligen en hel del idéer om hur dessa skulle kunna spenderas: Vatten- och avloppssystem, elektrifiering och att motverka självmordsbombare.

”I will do the things we thought the Americans were going to help us do when they came to Afghanistan nearly 12 years ago. […] they spent millions on teaching farmers in Helmand Province how to grow hot red peppers that Afghans do not like to eat, and making cobblestone roads that our donkeys cannot walk on, and searching for water in the desert near Mazar-i-Sharif, where any camel driver could tell you there has never been any. I do not want to make Afghans sound like complainers or beggars, but since the United States has spent more than $100 billion in Afghanistan since Sept. 11 on development projects, and five times that on its military activities, we would have been very happy to have had sewers.”

Omar skriver att han även skulle ha använt sina “ghost money” för att förebygga självmordsbombare och berättar om en 17-åring som blev upptäckt just innan han skulle spränga sig. Pojken ska ha frågat poliserna som tog bomberna från hans kropp om han inte bara kunde få gå hem, nästa vecka hade han prov i skolan. I fattigdom och desperation har han sålt sin kropp för att sprängas i luften.

Regeringens och den politiska elitens flathet (eller snarare positiva inställning) till korruption har även direkt koppling till den väpnade konflikten i landet. Misslyckandet att ta itu med korruptionen utgör en grogrund för det missnöje mot regeringen som beväpnade motståndsgrupper använder i sin mobilisering av lokalsamhällena. Många ser dessa grupper som mer kompetenta att skipa rättvisa och garantera transparens än regeringen.