…då kan ledarna och bolaget sitta där!

Idag träffade vi en grupp bönder från byn Licole. I deras by har ett skogsbolag etablerat sig och relationen mellan invånarna och skogsbolaget har varit allt annat än problemfri. Förra veckan brändes en av skogsbolagets lagerlokaler ner och för ett par månader sedan blev bönderna så förbannade att de gick och drog upp en väldig massa tallplantor från bolagets plantage. Vid båda tillfällena hamnade en grupp bönder i fängelse men de är alla fria nu.

Samtalet idag var för att försöka förstå vad som hänt i Licole sedan skogsbolaget kom dig och vad som ligger bakom. Det blir tydligt under samtalet att situationen är komplicerad. Bolaget har förlitat sig till kontakten med byns traditionella ledare. Trots att byinvånarna sagt att de inte ville ha skogsbolaget där, skrev ledaren under och företaget kom. Bönderna säger: ”Ledaren och hans tre hustrur har fått arbete i bolaget, han har ett eget intresse i att bolaget ska finnas i byn.” Enligt bönderna vi träffade idag har bolaget inte hållit sig till den mark de fått tilldelat (i processen som bönderna även från början var emot). Konflikter uppstår således också kring vilken mark som är vems.

Dialogen med företaget är svår och bönderna upplever att det som lovas inte hålls. ”När vi hotade att förstöra deras maskiner slutade de. Vi hade ett samtal och kom överens om att de ska sluta plantera på vår mark och vi ska sluta bråka med dem. Men sedan fortsatte de ändå. Det var då vi drog upp plantorna.” Bönderna upplever att företaget har dragit nytta av att staten och byarna är oorganiserade.

 

Men det är också en konflikt med grund i olika generationers tänkande. Bönderna idag förklarar: -”Unga och gamla ser på saken på olika sätt. De gamla vill inte ha plantage – de vill ha land och säkra tillgång till mat. De vill inte riskera att de framtida generationerna inte har tillgång till mark på grund av ett beslut som fattas idag. De vet vad de har även om det är lite. De unga vill har arbete och pengar, fort! De ser vad föräldrarna har åstadkommit och tycker att det är lite för så mycket jobb.”

Skogsinvesteringarna i Niassa är ett ganska brutalt möte mellan en värld av lönearbete och vinstdrivande företag å ena sidan, och ett småskaligt jordbruk för egen konsumtion långt ifrån mycket av det som vi förknippar med ett modernt samhälle, å andra sidan. Sätt att prata om avstånd, tid och arbete skiljer sig något oerhört. ”Det verkar bara som att de vill ha mark mark mark, men vi förstår inte. Hur mycket har de planterat och hur mycket ska de ha egentligen!?” Skogsbolagen erbjuder säsongsarbete vilket har orsakat många konflikter. Först och främst för att människor upplever att de blir oschyst uppsagda när ”säsongen” är slut och det blir värre av att säsongen då människor är anställda är då de skulle ha planterat sina egna fält.

Bönderna menar att om det ska fortsätta så här, flyttar hela samhället. ”Då kan ledarna och bolaget sitta där, men vi tänker inte bo kvar.”

Och vad har Kooperation Utan Gränser med detta att göra? I Niassaprovinsen arbetar vi tillsammans med bondeorganisationer och ett miljönätverk för att stärka byarnas kapacitet att förhandla med företag och myndigheter och försvara sina intressen. Detta görs bland annat genom stöd till stärkande av demokratiska och representativa gräsrotsorganisationer, utbildningar i påverkansarbete samt genom att verka som en katalysator för kontakter mellan organisationer, myndigheter och skogsbolag.

Vi kommer att dokumentera samtalet som bland annat kommer att ligga till grund för en presentation på en konferens i juli. Samtalet kommer är också en del i en studie som Kooperation Utan Gränser genomför tillsammans med stiftelsen Malonda, som fokuserar på exempel på hur landkonflikter kan förebyggas och lösas och vilken roll samarbetsorganisationerna kan spela i detta. Studien kommer (förhoppningsvis) att användas av myndigheter, företag och organisationer.

Nampula-Cuamba (35 mil och 13 timmar)

Igår åkte vi tåg från Nampula till Cuamba. Det är ungefär 35 mil och tog ringa 13 timmar i en stundom väldigt varm tågkupé. Det ska ta ungefär 9 timmar men vid en så kallad uppförsbacke några mil utanför Nampula orkade inte loket dra upp tåget och vi började åka baklänges. Efter att vi backat en bra bit kopplades halva tåget bort och loket tog sats och drog de första vagnarna. Vår vagn blev kvar men loket kom lyckligtvis tillbaka och hämtade oss efter ett par timmar. (Foto nummer två visar när loket åkte iväg, med ett antal förvånade huvuden utstickandes från tågfönstren.)

Längs med rälsen pågår mycket handel främst med jordbruksprodukter. Nedan några foton från resan, handeln och landskapet. Fantastiskt fint (även om 13 timmar kanske är lite i längsta laget…)

Sista dagen på kontoret

 

Idag är sista arbetsdagen på Niassakontoret innan jul- och nyårsuppehållet. Det är också sista dagen för ett antal kollegor som avslutar sina kontrakt med Kooperation Utan Gränser idag.

Det är sorgligt att säga hej då men samtidigt är det en positiv stämning i gruppen vilket är glädjande. Vi hoppas att de kollegor som lämnar oss idag kommer att spendera lika mycket tid på vårt kontor i framtiden som de som har slutat tidigare år (det är ganska mycket). Ikväll är det avslutningsfest och imorgon bär det av till Maputo för min del för att sedan resa till Sverige på söndag.

Bekräftelse av fattigdomsminskning (Partnermöte 1)

Jag befinner mig i Cuamba i södra Niassa med en uppkoppling som pendlar mellan 0-0,29 kb/s. Karaktärsdanande kan man säga. Hade tänkt att inte uppdatera här ifrån men vill ändå skriva några rader, läser du detta betyder det att jag trotsat de 0-0,29. Foton försöker jag mig inte på, det får bli till helgen, se tudo correr bem em Lichinga…

Partnermöte

I onsdags började vårt partnermöte. Mötet samlar runt 25 organisationer som arbetat med oss under de senaste åren, regeringsrepresentanter från de distrikt där organisationerna arbetar, samt representanter från regeringen på provinsnivå.

Har fattigdomen minskat?

Diskussionerna och presentationerna på dessa möten har alltid varit givande men aldrig har stämningen varit så intensiv som under detta möte. Igår presenterade två forskare från Maputo, Rogério Ossemane från IESE och Thomas Selemane från CIP, senaste fattigdomsstatistiken för Moçambique generellt och för Niassa specifikt. Enligt statistiken har fattigdomen minskat med 30 procentenheter i Niassa de senaste fem åren – vilket är rekord i Moçambique.

Samarbetsorganisationerna tillsammans med regeringsrepresentanterna arbetade i grupper för att diskutera om detta känns av i för invånarna i provinsen – vad har blivit bättre och vad har bidragit till förändringarna.

Fattigdomslinje på 3 kronor

Ossemane och Selemane förklarade att samtidigt som andelen fattiga har minskat så har de som är allra fattigast fått de sämre. De förklarade fattigdomslinjen, som i Niassa ligger på 16 meticais per dag (motsvarande knappt tre svenska kronor), och att det är de som låg precis under som under de senaste åren har tagit sig över medan de som befann sig längre ifrån nu befinner sig ännu längre ifrån.

Det är viktigt att ta statistiken med viss försiktighet då den kan ses mer som en ögonblicksbild, eller ett foto, än som en säker information på hur saker ligger till. Niassas goda resultat förklaras främst med att jordbruksåret när statistiken togs fram (2008/2009) var mycket gott i Niassa (till skillnad från provinser i centrala delarna av landet där fattigdomen ökade med över 20 procentenheter i vissa provinser), vilket är något som varierar kraftigt år från år. Samtidigt vägs andra mer beständiga faktorer in, så som tillgång till skola, sjukvård etc.

Deltagarna på mötet visade stort intresse och engagemang i diskussionerna och vände och vred på tabeller och siffror för att förstå vad de egentligen betyder i praktiken. De flesta av deltagarna har endast några års formell skolgång men desto fler år av livserfarenhet och upplevelser av och deltagande i förändringsarbete. Det blev ett mycket lyckosamt möte mellan forskare, småbönder och regeringsrepresentanter. Den generella slutsatsen var att jo, förbättringarna är kännbara och deltagarna lyckades identifiera en rad tecken på detta.

Kritiken mot regeringens fattigdomsbekämpningsstrategi uteblev emellertid inte och debatten om att regeringen gör strategier för de som redan har gick höga.

Civilsamhällets roll

Vi diskuterade även vad för roll civilsamhället har i fattigdomsbekämpningen och den ekonomiska tillväxten och vi ställde frågan: Vi tänker oss att Kooperation Utan Gränser i en debatt i Sverige ska argumentera för fortsatt stöd till civilsamhället och att motståndarna argumenterar för ökat stöd till offentliga och privata sektorn. Detta satte fart på diskussionen och intressant nog var det ett par av regeringsrepresentanterna som starkast argumenterade för ett ökat stöd till civila samhället.

Ett antal exempel på konkreta förändringar lyftes fram. Ett av dem en ung kvinna från Mecanhelas som sa att tack vare organisationen kan hon nu ställa sig upp inför självaste presidenten och kritisera honom eller säga till guvernören att han kan ta distriktsadministratören med sig för han duger ingenting till. Innan hade hon inte ens ställt sig upp mot männen i distriktet.

Bondeorganisationerna och jordbruksmyndigheten

En av de första presentationerna idag handlade om provinsens bondeunions arbete med att följa upp och delta i regeringens jordbruksprogram. Å ena sidan finns en konstruktivt samarbete mellan bondeorganisationerna och regeringen, å andra sidan presenteras mycket kritik – från båda håll.

En bonde menade att det är dags att ta tillbaka Samora Machel i jordbruket, någon annan menade att det inte finns någon riktig jordbrukspolitik, regeringen menade att politik finns men medgav att implementeringen är svag. I vanlig ordning anklagade de bönderna för att vara lata och antydde att det är därför som produktionen inte ökar vilket, i vanlig ordning, gjorde att många av bönderna, framför allt kvinnorna, reagerade väldigt starkt. Diskussionerna fortsatte på fikarasten och vidare under lunchen.

Fler uppdateringar från mötet kommer de kommande dagarna, på återhörande!

Ibland blir det riktigt bra…

Ibland blir det riktigt bra och när det blir det ger det kraft att kämpa med alla de saker som inte alltid blir så väldigt bra. I Niassaprovinsen arbetar Kooperation Utan Gränser med bondeorganisationer från gräsrotsnivå upp till den union som representerar bönderna på provinsnivå, UPCN. Denna union representerar Niassa i den nationella bondeunionen UNAC.

Ett utav målen med vårt arbete i Niassa är att organiserade bönder ska vara mer delaktiga i lokal utveckling, ha kapacitet att följa upp och vara delaktiga i regeringens jordbruksprogram och att bondeorganisationerna ska ha styrka att försvara den lilla bondens intressen i förhållande till regeringen och privata sektorn. Målet är även att Niassas bönder ska ha en röst nationellt inom och utanför rörelsen.

Detta är minst sagt lättare sagt en gjort men inte omöjligt. I början av året inbjöds Kooperation Utan Gränser att hålla en presentation för provinsregeringen under ämnet: Utmaningar i samarbetet mellan regeringen och det civila samhället. Efter presentationen följde en livlig debatt och sedan ett antal samtal med jordbruksmyndigheten. Samtal och diskussioner ledde till ett avtal mellan Kooperation Utan Gränser, UPCN och jordbruksmyndigheten där service till bönderna står i fokus. Ett antal samarbetsområden identifierades för att nå dit så som studiecirklar, ”byjordbruksrådgivare” som ska fungera som kontaktpersoner mellan myndighetens rådgivare och bönderna samt ökad delaktighet för bondeorganisationerna i regeringens program.

Avtalet har redan givit resultat exempelvis under lanseringen av årets jordbrukskampanj som för första gången blev ett gemensamt arrangemang. För några veckor sedan bjöd provinsregeringen på nytt in Kooperation Utan Gränser till sitt sammanträde, denna gång tillsammans med bondeunionen. Avtalet och det gemensamma arbetet presenterades och fick enorm uppskattning. Ett antal synpunkter lyftes fram på hur arbetet ytterligare kan förbättras, bland annat genom att de två organisationerna även bör samarbeta med den myndighet som är ansvarig för jordbrukskommersialisering och böndernas tillgång till marknader. Som ett led i detta pågår just nu här på kontoret en utbildning i hur man skapar en liten affärsrörelse där bondeorganisationerna deltar tillsammans med de två myndigheterna. (Se fotot till höger.)

Det är emellertid inte bara i provinsen som resultaten syns. Förra veckan hade den nationella bondeunionen UNAC årsmöte. Delegationen från Niassa var väldigt aktiv i debatterna (foto intill: Niassa koordinatör under årsmötet), vann nästan ordförandeposten för hela UNAC och kan stoltsera med att ha flest medlemmar av alla provinsunioner i hela landet. Det är inte fy skam det!

Grön öken

På vägen till sjön i helgen åkte vi igenom tre distrikt; Lichinga, Sanga och Lago. Under stora delar av resan består landskapet numera av… tall! De mjuka kullarna och dalarna är täckta av tallplantage tillhörande ett företag med huvudsakligen svensk finansiering från ett av Svenska kyrkans stift.

Landfrågan har berörts många gånger här på bloggen och när man färdas genom landskapet blir det väldigt påtagligt hur omfattande påverkan av skogsinvesteringarna är på lokalsamhället.

Den mark där det nu endast växer tall och inget annat, har tidigare använts inte bara för ”machambas” (de små fälten som varje familj har för sitt småskaliga familjejordbruk och tillika ofta enda inkomstkälla) utan även för jakt, ved, kol, byggmaterial, medicinalväxter, bete, vatten med mera. Var bönderna ska hämta dessa livsnödvändiga resurser i framtiden är ännu oklart och högst bekymmersamt.

Det sägs att skogsbolagen inte skövlar skog för att plantera skog men hur kommer det sig då att många av de platser där tallarna växer är fulla av stubbar från nedhuggna träd? Och hur kan det komma sig att det kan vara möjligt för dessa företag att få ”carbon credits” för planterade träd när de huggt ner naturskog för att plantera dem?

Det är något ödsligt över landskapet och vetskapen om att endast en väldigt liten del av all mark som är lovad till skogsplantage är planterad skapar många frågetecken som har med själva människors överlevnad att göra. Den biologiska mångfalden och planteringarnas inverkan på miljön är en annan ödesfråga där ingen kan ge klara svar.

Kooperation Utan Gränser arbetar tillsammans med bonde- och miljöorganisationer i Niassa för att lyfta frågan om land och planteringarnas effekter till en högre politisk nivå och göra byarnas röster hörda. Premiärministerns besök i provinsen i juli visade att de har lyckats – ministern begärde omgående utredning av skogsbolagens framfart och hur den påverkat de småskaliga bönderna.

Fisk, deltagande och politik…

Det är några dagar sedan jag skrev, ibland infinner sig inte skrivlusten och/eller koncentrationen, men det är inte för att ingenting händer (det är sällan fallet här…). Igår fick jag besked från kollegorna i Maputo att flyttlasset har kommit fram, emellertid lite oklart i vilket skick, det får konstateras när jag kommer dit till helgen.

Diskussionerna går som vanligt högt och lågt på kontoret. Igår var en av de diskussioner med mest engagemang och med flest deltagara en om fisk, mannen som säljer fisk och skaldjur kom nämligen till kontoret. Storlekar diskuterades hej vilt och när förhandlingarna var klara låg det enorma fiskar och räkor i kylen och på vissa andra ställen, något som orsakade en föga trevlig lukt…

Idag har vi börjat dagen med att diskutera tendensen inom utländska organisationer som arbetar med program med fokus på ”medborgarrättskunskap” (cidadania på portugisiska) och deltagande: Pengar läggs på aktiviteter som förmodligen ser bra ut på pappret (och som konsumerar en ansenlig del av budgeten) men som inte kommer ha något resultat, särskilt inte för vanligt folk ute i byarna.

Vi fortsatte sedan med en diskussion om de kommittéer som ska hantera de pengar som företag (i detta fall skogsföretag) som investerar i en by har skyldighet att ge till byn. Under veckan har Kooperation Utan Gränser tillsammans med Fundacão Malonda hållt en utbildning för just en sådan kommitté i Muembedistriktet.

Nu på väg till möte med provinsregeringen för att diskutera metoder för utvecklingsobservatoriet. Vi misstänker att de är lite arga.

Fortsättning följer…