Bekräftelse av fattigdomsminskning (Partnermöte 1)

Jag befinner mig i Cuamba i södra Niassa med en uppkoppling som pendlar mellan 0-0,29 kb/s. Karaktärsdanande kan man säga. Hade tänkt att inte uppdatera här ifrån men vill ändå skriva några rader, läser du detta betyder det att jag trotsat de 0-0,29. Foton försöker jag mig inte på, det får bli till helgen, se tudo correr bem em Lichinga…

Partnermöte

I onsdags började vårt partnermöte. Mötet samlar runt 25 organisationer som arbetat med oss under de senaste åren, regeringsrepresentanter från de distrikt där organisationerna arbetar, samt representanter från regeringen på provinsnivå.

Har fattigdomen minskat?

Diskussionerna och presentationerna på dessa möten har alltid varit givande men aldrig har stämningen varit så intensiv som under detta möte. Igår presenterade två forskare från Maputo, Rogério Ossemane från IESE och Thomas Selemane från CIP, senaste fattigdomsstatistiken för Moçambique generellt och för Niassa specifikt. Enligt statistiken har fattigdomen minskat med 30 procentenheter i Niassa de senaste fem åren – vilket är rekord i Moçambique.

Samarbetsorganisationerna tillsammans med regeringsrepresentanterna arbetade i grupper för att diskutera om detta känns av i för invånarna i provinsen – vad har blivit bättre och vad har bidragit till förändringarna.

Fattigdomslinje på 3 kronor

Ossemane och Selemane förklarade att samtidigt som andelen fattiga har minskat så har de som är allra fattigast fått de sämre. De förklarade fattigdomslinjen, som i Niassa ligger på 16 meticais per dag (motsvarande knappt tre svenska kronor), och att det är de som låg precis under som under de senaste åren har tagit sig över medan de som befann sig längre ifrån nu befinner sig ännu längre ifrån.

Det är viktigt att ta statistiken med viss försiktighet då den kan ses mer som en ögonblicksbild, eller ett foto, än som en säker information på hur saker ligger till. Niassas goda resultat förklaras främst med att jordbruksåret när statistiken togs fram (2008/2009) var mycket gott i Niassa (till skillnad från provinser i centrala delarna av landet där fattigdomen ökade med över 20 procentenheter i vissa provinser), vilket är något som varierar kraftigt år från år. Samtidigt vägs andra mer beständiga faktorer in, så som tillgång till skola, sjukvård etc.

Deltagarna på mötet visade stort intresse och engagemang i diskussionerna och vände och vred på tabeller och siffror för att förstå vad de egentligen betyder i praktiken. De flesta av deltagarna har endast några års formell skolgång men desto fler år av livserfarenhet och upplevelser av och deltagande i förändringsarbete. Det blev ett mycket lyckosamt möte mellan forskare, småbönder och regeringsrepresentanter. Den generella slutsatsen var att jo, förbättringarna är kännbara och deltagarna lyckades identifiera en rad tecken på detta.

Kritiken mot regeringens fattigdomsbekämpningsstrategi uteblev emellertid inte och debatten om att regeringen gör strategier för de som redan har gick höga.

Civilsamhällets roll

Vi diskuterade även vad för roll civilsamhället har i fattigdomsbekämpningen och den ekonomiska tillväxten och vi ställde frågan: Vi tänker oss att Kooperation Utan Gränser i en debatt i Sverige ska argumentera för fortsatt stöd till civilsamhället och att motståndarna argumenterar för ökat stöd till offentliga och privata sektorn. Detta satte fart på diskussionen och intressant nog var det ett par av regeringsrepresentanterna som starkast argumenterade för ett ökat stöd till civila samhället.

Ett antal exempel på konkreta förändringar lyftes fram. Ett av dem en ung kvinna från Mecanhelas som sa att tack vare organisationen kan hon nu ställa sig upp inför självaste presidenten och kritisera honom eller säga till guvernören att han kan ta distriktsadministratören med sig för han duger ingenting till. Innan hade hon inte ens ställt sig upp mot männen i distriktet.

Bondeorganisationerna och jordbruksmyndigheten

En av de första presentationerna idag handlade om provinsens bondeunions arbete med att följa upp och delta i regeringens jordbruksprogram. Å ena sidan finns en konstruktivt samarbete mellan bondeorganisationerna och regeringen, å andra sidan presenteras mycket kritik – från båda håll.

En bonde menade att det är dags att ta tillbaka Samora Machel i jordbruket, någon annan menade att det inte finns någon riktig jordbrukspolitik, regeringen menade att politik finns men medgav att implementeringen är svag. I vanlig ordning anklagade de bönderna för att vara lata och antydde att det är därför som produktionen inte ökar vilket, i vanlig ordning, gjorde att många av bönderna, framför allt kvinnorna, reagerade väldigt starkt. Diskussionerna fortsatte på fikarasten och vidare under lunchen.

Fler uppdateringar från mötet kommer de kommande dagarna, på återhörande!

Ibland blir det riktigt bra…

Ibland blir det riktigt bra och när det blir det ger det kraft att kämpa med alla de saker som inte alltid blir så väldigt bra. I Niassaprovinsen arbetar Kooperation Utan Gränser med bondeorganisationer från gräsrotsnivå upp till den union som representerar bönderna på provinsnivå, UPCN. Denna union representerar Niassa i den nationella bondeunionen UNAC.

Ett utav målen med vårt arbete i Niassa är att organiserade bönder ska vara mer delaktiga i lokal utveckling, ha kapacitet att följa upp och vara delaktiga i regeringens jordbruksprogram och att bondeorganisationerna ska ha styrka att försvara den lilla bondens intressen i förhållande till regeringen och privata sektorn. Målet är även att Niassas bönder ska ha en röst nationellt inom och utanför rörelsen.

Detta är minst sagt lättare sagt en gjort men inte omöjligt. I början av året inbjöds Kooperation Utan Gränser att hålla en presentation för provinsregeringen under ämnet: Utmaningar i samarbetet mellan regeringen och det civila samhället. Efter presentationen följde en livlig debatt och sedan ett antal samtal med jordbruksmyndigheten. Samtal och diskussioner ledde till ett avtal mellan Kooperation Utan Gränser, UPCN och jordbruksmyndigheten där service till bönderna står i fokus. Ett antal samarbetsområden identifierades för att nå dit så som studiecirklar, ”byjordbruksrådgivare” som ska fungera som kontaktpersoner mellan myndighetens rådgivare och bönderna samt ökad delaktighet för bondeorganisationerna i regeringens program.

Avtalet har redan givit resultat exempelvis under lanseringen av årets jordbrukskampanj som för första gången blev ett gemensamt arrangemang. För några veckor sedan bjöd provinsregeringen på nytt in Kooperation Utan Gränser till sitt sammanträde, denna gång tillsammans med bondeunionen. Avtalet och det gemensamma arbetet presenterades och fick enorm uppskattning. Ett antal synpunkter lyftes fram på hur arbetet ytterligare kan förbättras, bland annat genom att de två organisationerna även bör samarbeta med den myndighet som är ansvarig för jordbrukskommersialisering och böndernas tillgång till marknader. Som ett led i detta pågår just nu här på kontoret en utbildning i hur man skapar en liten affärsrörelse där bondeorganisationerna deltar tillsammans med de två myndigheterna. (Se fotot till höger.)

Det är emellertid inte bara i provinsen som resultaten syns. Förra veckan hade den nationella bondeunionen UNAC årsmöte. Delegationen från Niassa var väldigt aktiv i debatterna (foto intill: Niassa koordinatör under årsmötet), vann nästan ordförandeposten för hela UNAC och kan stoltsera med att ha flest medlemmar av alla provinsunioner i hela landet. Det är inte fy skam det!

Grön öken

På vägen till sjön i helgen åkte vi igenom tre distrikt; Lichinga, Sanga och Lago. Under stora delar av resan består landskapet numera av… tall! De mjuka kullarna och dalarna är täckta av tallplantage tillhörande ett företag med huvudsakligen svensk finansiering från ett av Svenska kyrkans stift.

Landfrågan har berörts många gånger här på bloggen och när man färdas genom landskapet blir det väldigt påtagligt hur omfattande påverkan av skogsinvesteringarna är på lokalsamhället.

Den mark där det nu endast växer tall och inget annat, har tidigare använts inte bara för ”machambas” (de små fälten som varje familj har för sitt småskaliga familjejordbruk och tillika ofta enda inkomstkälla) utan även för jakt, ved, kol, byggmaterial, medicinalväxter, bete, vatten med mera. Var bönderna ska hämta dessa livsnödvändiga resurser i framtiden är ännu oklart och högst bekymmersamt.

Det sägs att skogsbolagen inte skövlar skog för att plantera skog men hur kommer det sig då att många av de platser där tallarna växer är fulla av stubbar från nedhuggna träd? Och hur kan det komma sig att det kan vara möjligt för dessa företag att få ”carbon credits” för planterade träd när de huggt ner naturskog för att plantera dem?

Det är något ödsligt över landskapet och vetskapen om att endast en väldigt liten del av all mark som är lovad till skogsplantage är planterad skapar många frågetecken som har med själva människors överlevnad att göra. Den biologiska mångfalden och planteringarnas inverkan på miljön är en annan ödesfråga där ingen kan ge klara svar.

Kooperation Utan Gränser arbetar tillsammans med bonde- och miljöorganisationer i Niassa för att lyfta frågan om land och planteringarnas effekter till en högre politisk nivå och göra byarnas röster hörda. Premiärministerns besök i provinsen i juli visade att de har lyckats – ministern begärde omgående utredning av skogsbolagens framfart och hur den påverkat de småskaliga bönderna.

Fisk, deltagande och politik…

Det är några dagar sedan jag skrev, ibland infinner sig inte skrivlusten och/eller koncentrationen, men det är inte för att ingenting händer (det är sällan fallet här…). Igår fick jag besked från kollegorna i Maputo att flyttlasset har kommit fram, emellertid lite oklart i vilket skick, det får konstateras när jag kommer dit till helgen.

Diskussionerna går som vanligt högt och lågt på kontoret. Igår var en av de diskussioner med mest engagemang och med flest deltagara en om fisk, mannen som säljer fisk och skaldjur kom nämligen till kontoret. Storlekar diskuterades hej vilt och när förhandlingarna var klara låg det enorma fiskar och räkor i kylen och på vissa andra ställen, något som orsakade en föga trevlig lukt…

Idag har vi börjat dagen med att diskutera tendensen inom utländska organisationer som arbetar med program med fokus på ”medborgarrättskunskap” (cidadania på portugisiska) och deltagande: Pengar läggs på aktiviteter som förmodligen ser bra ut på pappret (och som konsumerar en ansenlig del av budgeten) men som inte kommer ha något resultat, särskilt inte för vanligt folk ute i byarna.

Vi fortsatte sedan med en diskussion om de kommittéer som ska hantera de pengar som företag (i detta fall skogsföretag) som investerar i en by har skyldighet att ge till byn. Under veckan har Kooperation Utan Gränser tillsammans med Fundacão Malonda hållt en utbildning för just en sådan kommitté i Muembedistriktet.

Nu på väg till möte med provinsregeringen för att diskutera metoder för utvecklingsobservatoriet. Vi misstänker att de är lite arga.

Fortsättning följer…

Funderingar kring kooperativ, statens roll och tomater

Någon gång när jag får massor med tid över (när det nu ska hända) skulle jag vilja ägna mig åt att bara åka runt och lyssna på människor här i Moçambique, helst människor som levt i flera generationer. Häromdagen bad jag bondeorganisationen UCA att berätta lite om vad de ser som de största utmaningarna för jordbrukets utveckling och statens roll i detta. Koordinatören Paulino ler stort och börjar berätta.

-För familjejordbrukarna är jordbruket en aktivitet med många risker, det ger låg avkastning, vi är sårbara i förhållande till klimat och har inte tillgång till teknik eller kunskap. För att göra en vinst behövs stora arealer men småbönderna med endast en kortskaftig hacka klarar inte av mer än ett, max två hektar per familj, berättar Paulino.

-Rådgivningen når inte ut, det skapas inga modellbönder som andra kan följa. På kooperativens tid var det annorlunda – självaste jordbruksdirektören kom till kooperativen varje morgon för att följa upp hur arbetet gick med fälten. Utöver det fanns tillgång till maskiner som kooperativen gick samman och hyrde från ett statligt företag. Summan vi betalade var symbolisk och vi kunde låna pengar från en statlig bank. Det fanns också tillgång till gödningsmedel. Då kunde vi producera så att tåget från Lichinga tog med sig tomater och andra jordbruksprodukter här ifrån, förklarar Paulino engagerat och tar av sig kavajen.

Statens och kooperativens roll i jordbruket
Jag frågar hur de ser på statens och regeringens roll i jordbruket idag? -Regeringen måste stimulera produktiviteten – det lyckades man med genom kooperativen. I vårt kooperativ var vi 350 medlemmar varav över 200 var kvinnor. Det var tydligt för bönderna vilka fördelarna var med att vara medlem i kooperativet. Nu jobbar vi många tillsammans men utan samma resultat och utan samma assistans, säger Paulino och fortsätter med att berätta att jordbruket förr i tiden var subventionerat men att den politiken inte finns längre. -Vi kunde få fördelaktiga lån på banken och regeringen satte upp mål för produktionen, hur mycket respektive kooperativ skulle producera och följde sedan upp detta. När det var skördetid mobiliserades militärerna för att hjälpa till ute på fälten. Detta var på Samoras tid, säger Paulino lite drömmande.

Han berättar vidare om hur det var i kooperativen, att alla tjänade efter sitt arbete på fälten – att ordföranden inte fick mer än någon annan. -Jorden var vår ägare kan man säga. Det är politiken och systemen som är hemligheten – det är de som måste till för att saker ska förändras. Inom kooperativen producerade vi bara för försäljning och vi hade separata fält för grönsaker, majs, bönor etcetera. Alla medlemmar hade tillräckligt med tid för att samtidigt odla på sitt eget individuella fält för egen konsumtion. Allt var noggrant bokfört inom kooperativet; hur mycket som var producerat, sålt etcetera. Vid dåliga år diskuterade kooperativmedlemmarna om allt skulle säljas eller om en del skulle sparas för egen konsumtion, berättar Paulino och fortsätter:

-Priserna var fastställda av staten och största delen av uppköpen gjordes av det statliga bolaget Agricom. Jordbruksmyndigheten publicerade priserna  vilket innebar att vi kunde räkna på vad som var lönsamt att odla och hur mycket avkastning olika grödor skulle ge. Sakerna var mycket bättre då, säger han och dröjer sig kvar litegrann. -Vi hade en pump och lyckades förse hela Lichinga med tomater. Vi hade inga pengar men massor av tomater.

Vad fattas för tomatproduktion?
Men vad är det som gör att alla dessa tomater inte kan produceras på liknande sätt idag? Paulino funderar och börjar sedan berätta: -Katastrofåren förstörde mycket, de förstörde människornas tankesätt.  I tider av liberalisering och när staten inte längre vill ta ansvar för kooperativen sa bondeorganisationen att om inte staten vill ta ansvar, vill vi vara autonoma. Samtidigt kom katastrofåren med kriget. Innan dem hade det funnits en anda av tillhörighet, motivation och deltagande. Det fanns incentiv för att delta och man blev erkänd som medlem i kooperativet, och vi såg att kooperativet löste våra problem. Medlemmarna träffades kontinuerligt varje dag på fältet, det fanns en känsla av ”ajuda mutua” samtidigt som var och en var sin egen kontrollant hur mycket man hade bidragit med i produktionen. Vår lön var allas, slår Paulino fast och fortsätter:

-Det är mycket som bidrar till att familjejordbruket har så svårt att lyfta människor ur extrem fattigdom, utöver de interna faktorerna så som människornas tankesätt. Kunskap och frågan om jordbruksrådgivning är en av faktorerna, en annan handlar om att marknaden är så osäker. Om marknaden hade varit mer pålitlig hade detta varit ett incitament för att öka produktionen men nu finns inga uppköpare och inga försäljare, säger Paulino. –Nu tycker jag att du ska lägga ifrån dig pennan och bara lyssna, säger han sedan och funderar vidare kring landet landlagstiftning. -När den nya landlagen gjordes var detta ett stort steg för att försäkra sig om att jorden tillhör den som arbetar med den. Tanken var att vi skulle äga jorden men vi klarar inte av det. Bara för att vi har tillgång till den betyder inte att vi kommer ur situationen där vi bara kan producera ett-två hektar per familj. Istället ser vi hur storskaliga investerare är de som klarar av att bruka stora områden och jorden blir deras.

Statens bidrag till mikrokrediter, de så kallade 7 miljonerna, skulle kunna vara ett svar på detta men så som det implementeras idag har de inte den effekten. Men är det kanske ändå det som regeringen behöver satsa på för att familjerna ska klara av att lyfta sig ur situationer, säger Paulino och fortsätter: -Kooperativen redovisade dels för sina egna medlemmar och dels för regeringen. Alla hade information om produktionen. Problemet nu är att pengarna inte kommer till bönderna, till folket, de kommer inte till de allra fattigaste men till de som redan har lite mer. De 7 miljonerna kommer inte till den som i princip inte har någonting utan till den som redan har något. Det hjälper inte att lyfta de allra fattigaste. De skulle kunna hjälpa till att öka produktionen för dem men det ger mer incitament till den som redan har.

Åter till tomater och vikten av majs
Paulino blir tyst och tittar på mig och säger: -Din fråga om tomaterna ger mig ont i magen. Det är klart att vi borde kunna producera tomater för hela Lichinga även idag… -Vi måste ha tillgång till maskiner, vi kommer aldrig att klara det med en kortskaftig hacka. Distrikten har fått traktorer men de håller mest till på administrationshusets veranda. På det sättet kommer det aldrig att bli någon förändring. Jordbruket måste få vara subventionerat och det måste finnas tillgång till fördelaktiga lån. Vi måste klara av att förvara och förädla utsäde. Katastrofåren förstör fortfarande så mycket, i huvudet på människor. Det måste till reflektion och att attityden förändras, menar Paulino.

-Det är svårt att diskutera statens roll i detta. Förut fanns så mycket; lån, rådgivning och uppköp. Men staten måste även nu vara den som sätter priser och strukturer. Vi förstår att det måste vara den privata sektorn som köper men de har ju inget intresse mer än att köpa och sedan sälja till bästa pris och så fort som möjligt. Men vi får inte glömma att den majs som säljs på en plats kan rädda liv på samma plats på en annan tid på året. Men det är ju inget som företagen bryr sig om. Det som gör att saker fungerar är att det finns system och struktur och det måste finnas känsla av ansvar – det är så människor utvecklas.

Så ser tobak ut

I Niassaprovinsen är tobak en av de största inkomstgenererande grödorna (så kallade cash crops – som man odlar för försäljning och inte för egen konsumtion). Igår var jag i Muembe- och Sangadistriktet och körde förbi många tobaksfält, nedan ett par bilder som visar hur tobak odlas  och sedan hängs upp på tork innan det tas till försäljning.

Tobaksbolagen förser bönderna med utsäde och produkter för att kunna odla och garanterar sedan uppköpet. Det låter bra i teorin men tämligen konfliktfyllt och problematiskt i praktiken. Det finns bara en uppköpare av tobaken vilket gör bönderna sårbara och utan möjlighet till förhandling av priser. Att majoriteten av bönderna har låg formell utbildning och ofta inte kan läsa och skriva gör dem än mer sårbara.

Niassas bönder möter norske biståndsministern

I eftermiddag har jag tolkat på ett fantastiskt möte mellan Norges biståndsminister, Erik Solheim, och Niassaprovinsens bondeorganisation. Det var ett sådant där tillfälle som gör att alla problem, utamningar och vardagliga kamper blir värt det! Skrev en sida om det, det blir långt som blogginlägg men läs gärna!

Olika berättelser om skogsplanteringar
Norges bistånds- och miljöiminister, Erik Solheim besökte Niassaprovinsen den 3 mars. I fokus för ministerns besök stod de storskaliga skogsplanteringarna som görs av investerare bland annat från Norge och Sverige.  Efter en heldag i plantagen tillsammans med skogsbolagen avsatte ministern en stund för att träffa Njassaprovinsen bondeorganisationen, UPCN. UPCN har under flera år fått stöd av Kooperation Utan Gränser. En viktig komponent i stödet är att stärka organisationens kapacitet att påverka i lokal politik och utveckling – en uppgift som inte alltid är så enkel.

Endast 15 minuter var reserverade för samtalet med bondeorganisationen men ministern blev klar tidigare med andra besök så i all hast blev bönderna inringda för att komma tidigare. Innan mötet med ministern gjorde de intervjuer med tre olika norska dagstidningar. Journalisterna var mest nyfikna på vad bönderna egentligen tyckte om skogsinvesteringarna, som alla verkade prata så gott om.

Inte om investeringarna ska göras utan hur
Pêssego, Abdul och Christina från UPCN förklarade att de inte på något sätt är emot investeringarna som sådana men att de är väldigt kritiska till de metoder som företagen använder. –De kommer hit och lyssnar inte på lokalbefolkningen. Istället för att ta den mark som inte används av någon tar företagen den mark där bönderna har sina machambas (fält för småskalig odling), menade Pêssego. Christina vittnade om vad som hänt i hennes egen by: -Företagen respekterar inte byarna och de platser som de har rätt till. Jag har eukalyptus som växer fyra meter bakom mitt hus. Eukalyptus är dessutom ett träd som dricker mycket vatten vilket försvårar för våra befintliga odlingar.

Efter tre snabba intervjuer och fotograferingar var det dags för mötet med minister Solheim. Vi trodde att det bara skulle vara ministern själv men ett antal personer från norska ambassaden, norska utrikesministeriet och provinsregeringen i Niassa var också närvarande.

Bönders rättigheter och regeringens politik
Abdul började med att kort berätta unionens historia och syfte: -Vi finns här för att stärka bondeorganisationerna på distriktsnivå, för att skapa en bonderörelse som kan försvara böndernas intressen, förklarade han och fortsatte sedan med de huvudsakliga aktiviteterna. –2009 inledde vi ett arbete med att informera om och följa upp regeringens jordbruksprogram. Vi har konstaterat att det finns många svagheter i kontakten mellan bönderna och lokala myndigheter och att bönderna många gånger inte får tillgång till den offentliga service som de har rätt till, menade Abdul. –Vi har dock sett att de möten och utbildningar som vi ordnar, där myndigheter och bondeorganisationer kommer samman, gör att dialogen och samarbetet stärks på distriktsnivå.

Många dimensioner av landkonflikten
Ministern och hans sällskap var naturligtvis intresserade av att höra bönderna syn på de storskaliga skogsinvesteringarna och de tre representanterna hjälptes åt att förklara problematiken, delvis beskriven ovan. –Det är flera konflikter på samma gång, förklarade Pêssego. -En är att företagen faktiskt använder den mark som borde användas för matproduktion. En är att företagen inte lyssnar på bönderna och att de konsultationer som borde förekomma inte görs på rätt sätt. En tredje är att företagen hugger ner ursprungsskogen för att plantera tall och eukalyptus. Förutom den negativa miljö- och vattenpåverkan som detta innebär, för det också med sig att befolkningen inte längre har tillgång till exempelvis ved, byggmaterial och medicinalväxter, fortsatte Pêssego bestämt.

UPCN menade att företagen ofta säger att de inte tagit mark från någon eller kört bort någon från sin mark men att detta ju även kan ske indirekt. –Om jag har min machamba på ett ställe och ett företag kommer och planterar träd som kommer dricka upp allt vatten runtomkring den, och att den blir helt isolerad så är det klart att jag känner mig tvungen att flytta, även om ingen direkt har stulit min mark, menade Abdul.

Utrymme för alla – bara det finns samarbete
Representanterna från ambassaden och norska utrikesdepartement var nyfikna på om UPCN tror att konflikterna kommer att lösas. Svaret blev positivt. –Niassa är en stor provins med enorma landtillgångar. Vi är övertygade om att det finns utrymme för både skogsplantage och småskaligt jordbruk. Men företagen måste lyssna på oss, och samarbeta med lokalsamhället och lokala myndigheter. Annars kommer det aldrig att fungera, menade Pêssego.

Många frågor och lite tid
När klockslaget för ministerns avresa till Malawi hade passerats med råge fanns det fortfarande många frågor kvar: Hur ser bondeorganisationen på svedjebruk, hur märker de av klimatförändringar, finns det någon skillnad i samarbetsvilja mellan olika företag? Korta svar på stora frågor men med en mycket positiv slutsats: De synpunkter och den information som UPCN framförde väckte helt klart många funderingar hos sällskapet, och ett stort intresse. Avslutningsvis sa både ministern och representanterna från bondeorganisationen att de hoppades att dessa konflikter skulle vara lösta till ministerns nästa besök. –Vi är väldigt stolta över att få tillfället att träffa delegationen, det är ett stort ögonblick för vår organisation, sa Abdul.

En av journalisterna nämnde på vägen ut till flygplanet att detta var det bästa och enda ärliga möte de haft under dagen i Niassa.

I sin avslutningsintervju i moçambikisk tv underströk Solheim vikten av att alla investeringar görs i samarbete med lokalbefolkningen och att det måste finnas en ständig dialog mellan företag och det samhälle som företagen verkar i.

Ett mycket bra exempel på påverkansarbete i praktiken – inte minst som även provinsregeringen var närvarande.

Planeringsmyndighet utan planering

Som en del i decentraliseringsprocessen i Mocambique hålls i varje provins, minst två gånger per år, något som kallas för ”Utvecklingsobservatorium”. Detta är tänkt som ett forum där regering, offentlig sektor, föreningar och privat sektor träffas och diskuterar och utvärderar utvecklingen. Myndigheten som ansvarar för organiseringen av observatoriet är ”Planerings- och finansdepartmentet” på provinsnivå. Observatoriet beskrivs av många som deltagandets höjdpunkt.

Igår pratade jag med guvernören för Niassaprovinsen som berättade, med ironi på rösten, att observatoriet (som skulle ha hållits i augusti), arrangerades den 30 december. Nästan ingen hade varit där, berättade han. Han var inte särskilt imponerad av det hela och var tydlig med att detta hade myndigheten gjort endast för att uppfylla målen för året.

Det är flera saker som är väldigt ironiska och tråkiga med detta. Att en myndighet vars huvudsakliga uppgift är att planera, av olika orsaker inte klarar av att planera ett av årets viktigaste arrangemang. Att det för många handlar om att ”fylla mål” som egentligen inte har något med några som helst mål att göra. I deras rapport kommer det att se bra ut: Observatorium genomfört. Att det inte hade något som helst resultat eller effekt behöver inte stå med i rapporten.

En viss tendens finns sedan att kritisera oss (från givarhåll och utvärderingar) för att civilsamhället inte deltar tillräckligt. Det är inte så väldigt lätt att delta när det är som det är ibland…

I mars skrev jag ett inlägg om årets första observatorium, läs gärna på https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/03/08/att-observera-utvecklingen/. Tyvärr blir det ingen rapport från det andra men har skrivit ett argt brev till myndigheten. Inväntar, med spänning, svaret.

Det här med planering är inte så lätt, det är helt klart en av de större frustrationerna inom programmet – att planera, göra klart och hålla ordning. Just nu pågår febril aktivitet för att uppdatera och få ordning på alla projektpärmarna. Någon slags entusiasm kring detta har skapats och till och med chaufförerna deltar i pappersexercisen…

Opposition med sex platser (mot 64)

Igår valdes Valente Milagre Salvador Farahane till förste presidenten för Niassas provinsriksdag (vet inte om det är så det heter på svenska, ”Assembleia Provincial”). Han vann omröstningen med 64 röster. Närmaste konkurent vad Fazal Lacá med 61 röster. (Vet inte så mycket om Sr Farahane men vet att Lacá är en riktig tok så det var nog bra att utfallet blev som det blev i toppstriden…)

Anmärkningsvärt var att en av Renamos (oppositionen) ledamöter fanns på plats när provinsriksdagen bildades. Han gick därmed emot Renamos linje att bojkotta processe då man hävdar att valet (som genomfördes 28 oktober 2009) inte är legitimt.

Frelimo har 64 platser av provinsriksdagens 70. Renamo och MDM har tre var. Utsikterna för en livlig debatt med en stark opposition ser inte så goda ut, särskilt inte som Renamo och MDM i många fall verkar vara mer osams mellan sig än med Frelimo…

Källa: Notícias, 2010-01-07

Tillbaka på jobbet, och i staden som började det nya året utan ström…

Ville nästan inte skriva ett inlägg, det gör att fotografierna från julen på Nkwichi försvinner från bloggens förstasida, som varit full av fotografier från vackra platser. Hur som helst, det går ju alltid att klicka sig vidare, längst ned på sidan, för att komma tillbaka till fotona. (Kolla gärna på https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/12/27/julhalsning-fran-niassasjon-en-vit-jul/ .)

Är tillbaka i Lichinga och på jobbet. Första arbetsdagen idag och det känns toppen! Skönt med semester men det räckte nu. Nedan några foton tagna från flygplanet när jag kom till Lichinga i lördags – ganska vackert här också måste jag säga! (Lite konsitga färger/kontraster på fotona, flygplansfönstret var ganska skitigt…)

Här i Lichinga var det tydligen strömavbrott i hela stan den 25 december (jul firas den 25 här), samt 29 december fram till 00.15 den 1 januari. Pratade med en ingenjör från mocambikiska elverket som sa att detta årsslut varit värre än vanligt. De jobbade tre dygn i sträck för att lösa problemen men först efter midnatt, under de första minutrarna på den nya året, lyckades de.

Ingenjören berättade att det är samma sak varje år i Lichinga. Därför får inga elektriker ledigt över jul-nyår – alla resurser behövs när alla sätter på alla kylar, frysar och stereoanläggningar. Fick även reda på att elverket ordnar en stor fest för alla anställda varje år en dryg vecka efter nyår för att fira att det är över…