Funderingar kring kooperativ, statens roll och tomater

Någon gång när jag får massor med tid över (när det nu ska hända) skulle jag vilja ägna mig åt att bara åka runt och lyssna på människor här i Moçambique, helst människor som levt i flera generationer. Häromdagen bad jag bondeorganisationen UCA att berätta lite om vad de ser som de största utmaningarna för jordbrukets utveckling och statens roll i detta. Koordinatören Paulino ler stort och börjar berätta.

-För familjejordbrukarna är jordbruket en aktivitet med många risker, det ger låg avkastning, vi är sårbara i förhållande till klimat och har inte tillgång till teknik eller kunskap. För att göra en vinst behövs stora arealer men småbönderna med endast en kortskaftig hacka klarar inte av mer än ett, max två hektar per familj, berättar Paulino.

-Rådgivningen når inte ut, det skapas inga modellbönder som andra kan följa. På kooperativens tid var det annorlunda – självaste jordbruksdirektören kom till kooperativen varje morgon för att följa upp hur arbetet gick med fälten. Utöver det fanns tillgång till maskiner som kooperativen gick samman och hyrde från ett statligt företag. Summan vi betalade var symbolisk och vi kunde låna pengar från en statlig bank. Det fanns också tillgång till gödningsmedel. Då kunde vi producera så att tåget från Lichinga tog med sig tomater och andra jordbruksprodukter här ifrån, förklarar Paulino engagerat och tar av sig kavajen.

Statens och kooperativens roll i jordbruket
Jag frågar hur de ser på statens och regeringens roll i jordbruket idag? -Regeringen måste stimulera produktiviteten – det lyckades man med genom kooperativen. I vårt kooperativ var vi 350 medlemmar varav över 200 var kvinnor. Det var tydligt för bönderna vilka fördelarna var med att vara medlem i kooperativet. Nu jobbar vi många tillsammans men utan samma resultat och utan samma assistans, säger Paulino och fortsätter med att berätta att jordbruket förr i tiden var subventionerat men att den politiken inte finns längre. -Vi kunde få fördelaktiga lån på banken och regeringen satte upp mål för produktionen, hur mycket respektive kooperativ skulle producera och följde sedan upp detta. När det var skördetid mobiliserades militärerna för att hjälpa till ute på fälten. Detta var på Samoras tid, säger Paulino lite drömmande.

Han berättar vidare om hur det var i kooperativen, att alla tjänade efter sitt arbete på fälten – att ordföranden inte fick mer än någon annan. -Jorden var vår ägare kan man säga. Det är politiken och systemen som är hemligheten – det är de som måste till för att saker ska förändras. Inom kooperativen producerade vi bara för försäljning och vi hade separata fält för grönsaker, majs, bönor etcetera. Alla medlemmar hade tillräckligt med tid för att samtidigt odla på sitt eget individuella fält för egen konsumtion. Allt var noggrant bokfört inom kooperativet; hur mycket som var producerat, sålt etcetera. Vid dåliga år diskuterade kooperativmedlemmarna om allt skulle säljas eller om en del skulle sparas för egen konsumtion, berättar Paulino och fortsätter:

-Priserna var fastställda av staten och största delen av uppköpen gjordes av det statliga bolaget Agricom. Jordbruksmyndigheten publicerade priserna  vilket innebar att vi kunde räkna på vad som var lönsamt att odla och hur mycket avkastning olika grödor skulle ge. Sakerna var mycket bättre då, säger han och dröjer sig kvar litegrann. -Vi hade en pump och lyckades förse hela Lichinga med tomater. Vi hade inga pengar men massor av tomater.

Vad fattas för tomatproduktion?
Men vad är det som gör att alla dessa tomater inte kan produceras på liknande sätt idag? Paulino funderar och börjar sedan berätta: -Katastrofåren förstörde mycket, de förstörde människornas tankesätt.  I tider av liberalisering och när staten inte längre vill ta ansvar för kooperativen sa bondeorganisationen att om inte staten vill ta ansvar, vill vi vara autonoma. Samtidigt kom katastrofåren med kriget. Innan dem hade det funnits en anda av tillhörighet, motivation och deltagande. Det fanns incentiv för att delta och man blev erkänd som medlem i kooperativet, och vi såg att kooperativet löste våra problem. Medlemmarna träffades kontinuerligt varje dag på fältet, det fanns en känsla av ”ajuda mutua” samtidigt som var och en var sin egen kontrollant hur mycket man hade bidragit med i produktionen. Vår lön var allas, slår Paulino fast och fortsätter:

-Det är mycket som bidrar till att familjejordbruket har så svårt att lyfta människor ur extrem fattigdom, utöver de interna faktorerna så som människornas tankesätt. Kunskap och frågan om jordbruksrådgivning är en av faktorerna, en annan handlar om att marknaden är så osäker. Om marknaden hade varit mer pålitlig hade detta varit ett incitament för att öka produktionen men nu finns inga uppköpare och inga försäljare, säger Paulino. –Nu tycker jag att du ska lägga ifrån dig pennan och bara lyssna, säger han sedan och funderar vidare kring landet landlagstiftning. -När den nya landlagen gjordes var detta ett stort steg för att försäkra sig om att jorden tillhör den som arbetar med den. Tanken var att vi skulle äga jorden men vi klarar inte av det. Bara för att vi har tillgång till den betyder inte att vi kommer ur situationen där vi bara kan producera ett-två hektar per familj. Istället ser vi hur storskaliga investerare är de som klarar av att bruka stora områden och jorden blir deras.

Statens bidrag till mikrokrediter, de så kallade 7 miljonerna, skulle kunna vara ett svar på detta men så som det implementeras idag har de inte den effekten. Men är det kanske ändå det som regeringen behöver satsa på för att familjerna ska klara av att lyfta sig ur situationer, säger Paulino och fortsätter: -Kooperativen redovisade dels för sina egna medlemmar och dels för regeringen. Alla hade information om produktionen. Problemet nu är att pengarna inte kommer till bönderna, till folket, de kommer inte till de allra fattigaste men till de som redan har lite mer. De 7 miljonerna kommer inte till den som i princip inte har någonting utan till den som redan har något. Det hjälper inte att lyfta de allra fattigaste. De skulle kunna hjälpa till att öka produktionen för dem men det ger mer incitament till den som redan har.

Åter till tomater och vikten av majs
Paulino blir tyst och tittar på mig och säger: -Din fråga om tomaterna ger mig ont i magen. Det är klart att vi borde kunna producera tomater för hela Lichinga även idag… -Vi måste ha tillgång till maskiner, vi kommer aldrig att klara det med en kortskaftig hacka. Distrikten har fått traktorer men de håller mest till på administrationshusets veranda. På det sättet kommer det aldrig att bli någon förändring. Jordbruket måste få vara subventionerat och det måste finnas tillgång till fördelaktiga lån. Vi måste klara av att förvara och förädla utsäde. Katastrofåren förstör fortfarande så mycket, i huvudet på människor. Det måste till reflektion och att attityden förändras, menar Paulino.

-Det är svårt att diskutera statens roll i detta. Förut fanns så mycket; lån, rådgivning och uppköp. Men staten måste även nu vara den som sätter priser och strukturer. Vi förstår att det måste vara den privata sektorn som köper men de har ju inget intresse mer än att köpa och sedan sälja till bästa pris och så fort som möjligt. Men vi får inte glömma att den majs som säljs på en plats kan rädda liv på samma plats på en annan tid på året. Men det är ju inget som företagen bryr sig om. Det som gör att saker fungerar är att det finns system och struktur och det måste finnas känsla av ansvar – det är så människor utvecklas.

Så ser tobak ut

I Niassaprovinsen är tobak en av de största inkomstgenererande grödorna (så kallade cash crops – som man odlar för försäljning och inte för egen konsumtion). Igår var jag i Muembe- och Sangadistriktet och körde förbi många tobaksfält, nedan ett par bilder som visar hur tobak odlas  och sedan hängs upp på tork innan det tas till försäljning.

Tobaksbolagen förser bönderna med utsäde och produkter för att kunna odla och garanterar sedan uppköpet. Det låter bra i teorin men tämligen konfliktfyllt och problematiskt i praktiken. Det finns bara en uppköpare av tobaken vilket gör bönderna sårbara och utan möjlighet till förhandling av priser. Att majoriteten av bönderna har låg formell utbildning och ofta inte kan läsa och skriva gör dem än mer sårbara.

Niassas bönder möter norske biståndsministern

I eftermiddag har jag tolkat på ett fantastiskt möte mellan Norges biståndsminister, Erik Solheim, och Niassaprovinsens bondeorganisation. Det var ett sådant där tillfälle som gör att alla problem, utamningar och vardagliga kamper blir värt det! Skrev en sida om det, det blir långt som blogginlägg men läs gärna!

Olika berättelser om skogsplanteringar
Norges bistånds- och miljöiminister, Erik Solheim besökte Niassaprovinsen den 3 mars. I fokus för ministerns besök stod de storskaliga skogsplanteringarna som görs av investerare bland annat från Norge och Sverige.  Efter en heldag i plantagen tillsammans med skogsbolagen avsatte ministern en stund för att träffa Njassaprovinsen bondeorganisationen, UPCN. UPCN har under flera år fått stöd av Kooperation Utan Gränser. En viktig komponent i stödet är att stärka organisationens kapacitet att påverka i lokal politik och utveckling – en uppgift som inte alltid är så enkel.

Endast 15 minuter var reserverade för samtalet med bondeorganisationen men ministern blev klar tidigare med andra besök så i all hast blev bönderna inringda för att komma tidigare. Innan mötet med ministern gjorde de intervjuer med tre olika norska dagstidningar. Journalisterna var mest nyfikna på vad bönderna egentligen tyckte om skogsinvesteringarna, som alla verkade prata så gott om.

Inte om investeringarna ska göras utan hur
Pêssego, Abdul och Christina från UPCN förklarade att de inte på något sätt är emot investeringarna som sådana men att de är väldigt kritiska till de metoder som företagen använder. –De kommer hit och lyssnar inte på lokalbefolkningen. Istället för att ta den mark som inte används av någon tar företagen den mark där bönderna har sina machambas (fält för småskalig odling), menade Pêssego. Christina vittnade om vad som hänt i hennes egen by: -Företagen respekterar inte byarna och de platser som de har rätt till. Jag har eukalyptus som växer fyra meter bakom mitt hus. Eukalyptus är dessutom ett träd som dricker mycket vatten vilket försvårar för våra befintliga odlingar.

Efter tre snabba intervjuer och fotograferingar var det dags för mötet med minister Solheim. Vi trodde att det bara skulle vara ministern själv men ett antal personer från norska ambassaden, norska utrikesministeriet och provinsregeringen i Niassa var också närvarande.

Bönders rättigheter och regeringens politik
Abdul började med att kort berätta unionens historia och syfte: -Vi finns här för att stärka bondeorganisationerna på distriktsnivå, för att skapa en bonderörelse som kan försvara böndernas intressen, förklarade han och fortsatte sedan med de huvudsakliga aktiviteterna. –2009 inledde vi ett arbete med att informera om och följa upp regeringens jordbruksprogram. Vi har konstaterat att det finns många svagheter i kontakten mellan bönderna och lokala myndigheter och att bönderna många gånger inte får tillgång till den offentliga service som de har rätt till, menade Abdul. –Vi har dock sett att de möten och utbildningar som vi ordnar, där myndigheter och bondeorganisationer kommer samman, gör att dialogen och samarbetet stärks på distriktsnivå.

Många dimensioner av landkonflikten
Ministern och hans sällskap var naturligtvis intresserade av att höra bönderna syn på de storskaliga skogsinvesteringarna och de tre representanterna hjälptes åt att förklara problematiken, delvis beskriven ovan. –Det är flera konflikter på samma gång, förklarade Pêssego. -En är att företagen faktiskt använder den mark som borde användas för matproduktion. En är att företagen inte lyssnar på bönderna och att de konsultationer som borde förekomma inte görs på rätt sätt. En tredje är att företagen hugger ner ursprungsskogen för att plantera tall och eukalyptus. Förutom den negativa miljö- och vattenpåverkan som detta innebär, för det också med sig att befolkningen inte längre har tillgång till exempelvis ved, byggmaterial och medicinalväxter, fortsatte Pêssego bestämt.

UPCN menade att företagen ofta säger att de inte tagit mark från någon eller kört bort någon från sin mark men att detta ju även kan ske indirekt. –Om jag har min machamba på ett ställe och ett företag kommer och planterar träd som kommer dricka upp allt vatten runtomkring den, och att den blir helt isolerad så är det klart att jag känner mig tvungen att flytta, även om ingen direkt har stulit min mark, menade Abdul.

Utrymme för alla – bara det finns samarbete
Representanterna från ambassaden och norska utrikesdepartement var nyfikna på om UPCN tror att konflikterna kommer att lösas. Svaret blev positivt. –Niassa är en stor provins med enorma landtillgångar. Vi är övertygade om att det finns utrymme för både skogsplantage och småskaligt jordbruk. Men företagen måste lyssna på oss, och samarbeta med lokalsamhället och lokala myndigheter. Annars kommer det aldrig att fungera, menade Pêssego.

Många frågor och lite tid
När klockslaget för ministerns avresa till Malawi hade passerats med råge fanns det fortfarande många frågor kvar: Hur ser bondeorganisationen på svedjebruk, hur märker de av klimatförändringar, finns det någon skillnad i samarbetsvilja mellan olika företag? Korta svar på stora frågor men med en mycket positiv slutsats: De synpunkter och den information som UPCN framförde väckte helt klart många funderingar hos sällskapet, och ett stort intresse. Avslutningsvis sa både ministern och representanterna från bondeorganisationen att de hoppades att dessa konflikter skulle vara lösta till ministerns nästa besök. –Vi är väldigt stolta över att få tillfället att träffa delegationen, det är ett stort ögonblick för vår organisation, sa Abdul.

En av journalisterna nämnde på vägen ut till flygplanet att detta var det bästa och enda ärliga möte de haft under dagen i Niassa.

I sin avslutningsintervju i moçambikisk tv underströk Solheim vikten av att alla investeringar görs i samarbete med lokalbefolkningen och att det måste finnas en ständig dialog mellan företag och det samhälle som företagen verkar i.

Ett mycket bra exempel på påverkansarbete i praktiken – inte minst som även provinsregeringen var närvarande.

Planeringsmyndighet utan planering

Som en del i decentraliseringsprocessen i Mocambique hålls i varje provins, minst två gånger per år, något som kallas för ”Utvecklingsobservatorium”. Detta är tänkt som ett forum där regering, offentlig sektor, föreningar och privat sektor träffas och diskuterar och utvärderar utvecklingen. Myndigheten som ansvarar för organiseringen av observatoriet är ”Planerings- och finansdepartmentet” på provinsnivå. Observatoriet beskrivs av många som deltagandets höjdpunkt.

Igår pratade jag med guvernören för Niassaprovinsen som berättade, med ironi på rösten, att observatoriet (som skulle ha hållits i augusti), arrangerades den 30 december. Nästan ingen hade varit där, berättade han. Han var inte särskilt imponerad av det hela och var tydlig med att detta hade myndigheten gjort endast för att uppfylla målen för året.

Det är flera saker som är väldigt ironiska och tråkiga med detta. Att en myndighet vars huvudsakliga uppgift är att planera, av olika orsaker inte klarar av att planera ett av årets viktigaste arrangemang. Att det för många handlar om att ”fylla mål” som egentligen inte har något med några som helst mål att göra. I deras rapport kommer det att se bra ut: Observatorium genomfört. Att det inte hade något som helst resultat eller effekt behöver inte stå med i rapporten.

En viss tendens finns sedan att kritisera oss (från givarhåll och utvärderingar) för att civilsamhället inte deltar tillräckligt. Det är inte så väldigt lätt att delta när det är som det är ibland…

I mars skrev jag ett inlägg om årets första observatorium, läs gärna på https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/03/08/att-observera-utvecklingen/. Tyvärr blir det ingen rapport från det andra men har skrivit ett argt brev till myndigheten. Inväntar, med spänning, svaret.

Det här med planering är inte så lätt, det är helt klart en av de större frustrationerna inom programmet – att planera, göra klart och hålla ordning. Just nu pågår febril aktivitet för att uppdatera och få ordning på alla projektpärmarna. Någon slags entusiasm kring detta har skapats och till och med chaufförerna deltar i pappersexercisen…

Opposition med sex platser (mot 64)

Igår valdes Valente Milagre Salvador Farahane till förste presidenten för Niassas provinsriksdag (vet inte om det är så det heter på svenska, ”Assembleia Provincial”). Han vann omröstningen med 64 röster. Närmaste konkurent vad Fazal Lacá med 61 röster. (Vet inte så mycket om Sr Farahane men vet att Lacá är en riktig tok så det var nog bra att utfallet blev som det blev i toppstriden…)

Anmärkningsvärt var att en av Renamos (oppositionen) ledamöter fanns på plats när provinsriksdagen bildades. Han gick därmed emot Renamos linje att bojkotta processe då man hävdar att valet (som genomfördes 28 oktober 2009) inte är legitimt.

Frelimo har 64 platser av provinsriksdagens 70. Renamo och MDM har tre var. Utsikterna för en livlig debatt med en stark opposition ser inte så goda ut, särskilt inte som Renamo och MDM i många fall verkar vara mer osams mellan sig än med Frelimo…

Källa: Notícias, 2010-01-07

Tillbaka på jobbet, och i staden som började det nya året utan ström…

Ville nästan inte skriva ett inlägg, det gör att fotografierna från julen på Nkwichi försvinner från bloggens förstasida, som varit full av fotografier från vackra platser. Hur som helst, det går ju alltid att klicka sig vidare, längst ned på sidan, för att komma tillbaka till fotona. (Kolla gärna på https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/12/27/julhalsning-fran-niassasjon-en-vit-jul/ .)

Är tillbaka i Lichinga och på jobbet. Första arbetsdagen idag och det känns toppen! Skönt med semester men det räckte nu. Nedan några foton tagna från flygplanet när jag kom till Lichinga i lördags – ganska vackert här också måste jag säga! (Lite konsitga färger/kontraster på fotona, flygplansfönstret var ganska skitigt…)

Här i Lichinga var det tydligen strömavbrott i hela stan den 25 december (jul firas den 25 här), samt 29 december fram till 00.15 den 1 januari. Pratade med en ingenjör från mocambikiska elverket som sa att detta årsslut varit värre än vanligt. De jobbade tre dygn i sträck för att lösa problemen men först efter midnatt, under de första minutrarna på den nya året, lyckades de.

Ingenjören berättade att det är samma sak varje år i Lichinga. Därför får inga elektriker ledigt över jul-nyår – alla resurser behövs när alla sätter på alla kylar, frysar och stereoanläggningar. Fick även reda på att elverket ordnar en stor fest för alla anställda varje år en dryg vecka efter nyår för att fira att det är över…

Allt är möjligt på vägen…

Kom just till Lichinga från Cuamba. Följande två foton är tagna på vägen: 1. en sanslöst packad bil med ett ganska stort antal människor, oljedunkar, ett antal burar med kycklingar, säckar, cyklar och lite annan bråte. 2. Trafiksäkerhet – en man ligger och sover ovanpå lasset på lastbilen (se i ringen) som inte direkt höll låg hastigt på den katastrofala vägen…