På vägen till sjön i helgen åkte vi igenom tre distrikt; Lichinga, Sanga och Lago. Under stora delar av resan består landskapet numera av… tall! De mjuka kullarna och dalarna är täckta av tallplantage tillhörande ett företag med huvudsakligen svensk finansiering från ett av Svenska kyrkans stift.

Landfrågan har berörts många gånger här på bloggen och när man färdas genom landskapet blir det väldigt påtagligt hur omfattande påverkan av skogsinvesteringarna är på lokalsamhället.

Den mark där det nu endast växer tall och inget annat, har tidigare använts inte bara för ”machambas” (de små fälten som varje familj har för sitt småskaliga familjejordbruk och tillika ofta enda inkomstkälla) utan även för jakt, ved, kol, byggmaterial, medicinalväxter, bete, vatten med mera. Var bönderna ska hämta dessa livsnödvändiga resurser i framtiden är ännu oklart och högst bekymmersamt.

Det sägs att skogsbolagen inte skövlar skog för att plantera skog men hur kommer det sig då att många av de platser där tallarna växer är fulla av stubbar från nedhuggna träd? Och hur kan det komma sig att det kan vara möjligt för dessa företag att få ”carbon credits” för planterade träd när de huggt ner naturskog för att plantera dem?

Det är något ödsligt över landskapet och vetskapen om att endast en väldigt liten del av all mark som är lovad till skogsplantage är planterad skapar många frågetecken som har med själva människors överlevnad att göra. Den biologiska mångfalden och planteringarnas inverkan på miljön är en annan ödesfråga där ingen kan ge klara svar.

Kooperation Utan Gränser arbetar tillsammans med bonde- och miljöorganisationer i Niassa för att lyfta frågan om land och planteringarnas effekter till en högre politisk nivå och göra byarnas röster hörda. Premiärministerns besök i provinsen i juli visade att de har lyckats – ministern begärde omgående utredning av skogsbolagens framfart och hur den påverkat de småskaliga bönderna.