I eftermiddag har jag tolkat på ett fantastiskt möte mellan Norges biståndsminister, Erik Solheim, och Niassaprovinsens bondeorganisation. Det var ett sådant där tillfälle som gör att alla problem, utamningar och vardagliga kamper blir värt det! Skrev en sida om det, det blir långt som blogginlägg men läs gärna!
Olika berättelser om skogsplanteringar
Norges bistånds- och miljöiminister, Erik Solheim besökte Niassaprovinsen den 3 mars. I fokus för ministerns besök stod de storskaliga skogsplanteringarna som görs av investerare bland annat från Norge och Sverige. Efter en heldag i plantagen tillsammans med skogsbolagen avsatte ministern en stund för att träffa Njassaprovinsen bondeorganisationen, UPCN. UPCN har under flera år fått stöd av Kooperation Utan Gränser. En viktig komponent i stödet är att stärka organisationens kapacitet att påverka i lokal politik och utveckling – en uppgift som inte alltid är så enkel.
Endast 15 minuter var reserverade för samtalet med bondeorganisationen men ministern blev klar tidigare med andra besök så i all hast blev bönderna inringda för att komma tidigare. Innan mötet med ministern gjorde de intervjuer med tre olika norska dagstidningar. Journalisterna var mest nyfikna på vad bönderna egentligen tyckte om skogsinvesteringarna, som alla verkade prata så gott om.
Inte om investeringarna ska göras utan hur
Pêssego, Abdul och Christina från UPCN förklarade att de inte på något sätt är emot investeringarna som sådana men att de är väldigt kritiska till de metoder som företagen använder. –De kommer hit och lyssnar inte på lokalbefolkningen. Istället för att ta den mark som inte används av någon tar företagen den mark där bönderna har sina machambas (fält för småskalig odling), menade Pêssego. Christina vittnade om vad som hänt i hennes egen by: -Företagen respekterar inte byarna och de platser som de har rätt till. Jag har eukalyptus som växer fyra meter bakom mitt hus. Eukalyptus är dessutom ett träd som dricker mycket vatten vilket försvårar för våra befintliga odlingar.
Efter tre snabba intervjuer och fotograferingar var det dags för mötet med minister Solheim. Vi trodde att det bara skulle vara ministern själv men ett antal personer från norska ambassaden, norska utrikesministeriet och provinsregeringen i Niassa var också närvarande.
Bönders rättigheter och regeringens politik
Abdul började med att kort berätta unionens historia och syfte: -Vi finns här för att stärka bondeorganisationerna på distriktsnivå, för att skapa en bonderörelse som kan försvara böndernas intressen, förklarade han och fortsatte sedan med de huvudsakliga aktiviteterna. –2009 inledde vi ett arbete med att informera om och följa upp regeringens jordbruksprogram. Vi har konstaterat att det finns många svagheter i kontakten mellan bönderna och lokala myndigheter och att bönderna många gånger inte får tillgång till den offentliga service som de har rätt till, menade Abdul. –Vi har dock sett att de möten och utbildningar som vi ordnar, där myndigheter och bondeorganisationer kommer samman, gör att dialogen och samarbetet stärks på distriktsnivå.
Många dimensioner av landkonflikten
Ministern och hans sällskap var naturligtvis intresserade av att höra bönderna syn på de storskaliga skogsinvesteringarna och de tre representanterna hjälptes åt att förklara problematiken, delvis beskriven ovan. –Det är flera konflikter på samma gång, förklarade Pêssego. -En är att företagen faktiskt använder den mark som borde användas för matproduktion. En är att företagen inte lyssnar på bönderna och att de konsultationer som borde förekomma inte görs på rätt sätt. En tredje är att företagen hugger ner ursprungsskogen för att plantera tall och eukalyptus. Förutom den negativa miljö- och vattenpåverkan som detta innebär, för det också med sig att befolkningen inte längre har tillgång till exempelvis ved, byggmaterial och medicinalväxter, fortsatte Pêssego bestämt.
UPCN menade att företagen ofta säger att de inte tagit mark från någon eller kört bort någon från sin mark men att detta ju även kan ske indirekt. –Om jag har min machamba på ett ställe och ett företag kommer och planterar träd som kommer dricka upp allt vatten runtomkring den, och att den blir helt isolerad så är det klart att jag känner mig tvungen att flytta, även om ingen direkt har stulit min mark, menade Abdul.
Utrymme för alla – bara det finns samarbete
Representanterna från ambassaden och norska utrikesdepartement var nyfikna på om UPCN tror att konflikterna kommer att lösas. Svaret blev positivt. –Niassa är en stor provins med enorma landtillgångar. Vi är övertygade om att det finns utrymme för både skogsplantage och småskaligt jordbruk. Men företagen måste lyssna på oss, och samarbeta med lokalsamhället och lokala myndigheter. Annars kommer det aldrig att fungera, menade Pêssego.
Många frågor och lite tid
När klockslaget för ministerns avresa till Malawi hade passerats med råge fanns det fortfarande många frågor kvar: Hur ser bondeorganisationen på svedjebruk, hur märker de av klimatförändringar, finns det någon skillnad i samarbetsvilja mellan olika företag? Korta svar på stora frågor men med en mycket positiv slutsats: De synpunkter och den information som UPCN framförde väckte helt klart många funderingar hos sällskapet, och ett stort intresse. Avslutningsvis sa både ministern och representanterna från bondeorganisationen att de hoppades att dessa konflikter skulle vara lösta till ministerns nästa besök. –Vi är väldigt stolta över att få tillfället att träffa delegationen, det är ett stort ögonblick för vår organisation, sa Abdul.
En av journalisterna nämnde på vägen ut till flygplanet att detta var det bästa och enda ärliga möte de haft under dagen i Niassa.
I sin avslutningsintervju i moçambikisk tv underströk Solheim vikten av att alla investeringar görs i samarbete med lokalbefolkningen och att det måste finnas en ständig dialog mellan företag och det samhälle som företagen verkar i.
Ett mycket bra exempel på påverkansarbete i praktiken – inte minst som även provinsregeringen var närvarande.
Väldigt upplyftande läsning!
Pingback: Norwegian minister and Swedish ambassador « Kajsas blogg från Moçambique
Pingback: Skriv under mot landgrabbing « Kajsas blogg från Moçambique