Igår befann jag mig i byn OUA. Jag hade fått hjälp av koordinatören på UCA i Lichinga, Paulino, som kontaktat presidenten i bondeunionen i OUA som i sin tur skulle kontakta familjer som kunde tänka sig att bli intervjuade.  Dagen  innan informerade Paulino att intervjuerna helst borde skjutas upp, från förmiddagen till eftermiddagen, eftersom regnet just kommit och familjerna är på machamban hela förmiddagen.

Igår förmiddag försvann mobilnätet så jag kunde inte prata med Paulino för att fråga var vi skulle träffa ordföranden i OUA. Väl där frågar vi ett par personer på marknaden och de säger att han ”har gått ut”. Vi blir hänvisade till vicepresidenten Elisa och det visar sig att hon har fått information om att vi ska komma. Men hon har tänkt att vi ska träffa medlemmar i bondeunionen i ett stormöte. Medlemmar trillar och slår sig ner på verandan där vi sitter. Omorganisering. Jag stannar med de arton medlemmar som kommit (se foto nedan), de två kollegorna som är med går till två familjer.

Även om Elisa verkar vara bra på portugisiska tycker hon att vi ska ha en översättare eftersom de andra kvinnorna pratar yao (när vi småpratar på marknaden efter mötet visar det sig att flera av dem, särskilt de unga, pratar alldeles utmärkt portugisiska, men det är skillnad på språk och språk, situation och situation). En man dyker lägligt upp med en gästbok och ber mig skriva in mig, som en gäst i byn. Jag skriver, lämnar tillbaka boken och frågar om han kan tänka sig att hjälpa till med översättning. Det kan han. Under presentationsrundan visar det sig att han är Régulo men att de glömt att säga det. Jag ber tusen gånger om ursäkt, han bara skrattar.

Det blir en väldigt fin eftermiddag i OUA, fylld av kvinnor. Till skillnad från många andra intervjuer med bondeorganisationer är det bara kvinnor med på mötet här. Två av de tre medlemsföreningarna har bara kvinnliga medlemmar. Det var inte så från början men de kom fram till att var bättre med bara kvinnor.

När vi ska köpa fika får jag information om att det finns två små affärer, båda drivs av kvinnor. När vi går till marknaden (byn är känd för att ha fina tomater, lök och vitlök, se foto ovan) är där också fullt av kvinnor som förhandlar, säljer och tjoar. De familjer som intervjuas representeras av kvinnor.

Jag frågar kvinnorna varför de tror att de har blivit så här men de tycker bara att det är ”normalt” och något som inte behöver diskuteras så mycket. De berättar om sina föreningar, de flesta med ursprung i de statliga kooperativen på sjuttio- och åttiotalet. De berättar att kooperativen avslutades 1985. Jag frågar varför. ”Det var tiden.” Jag frågar vad tiden är. ”Tiden är regeringen. Regeringen brukar bestämma hur människor ska arbeta. När regeringen förändras, förändras saker.” De berättar att på kooperativens tid fanns traktor, utsäde, marknad och rådgivare. Inget av det finns nu.

Vi sitter där på verandan och ser hur bilar dundrar förbi i hög fart (det finns både för- och nackdelar med bra vägar). Precis bakom huset går kraftledningen men el har inte dragits fram till byn. Samtidigt som det finns en väldig kraft i föreningarna, hos människorna, är det lite vemodigt att tänka på allt det hopp som fanns här; att människor här vid självständigheten upplevde att de var utvecklingens centrum. Nu passerar det mesta förbi, även om många stannar för de fina grönsakerna.

Byns namn, OUA, står för Organização da Unidade Africana; Organisationen för Afrikas Enighet (en föregångare till Afrikanska Unionen). Namnet gavs av Samora Machel när byn bildades 1975 med de statliga kooperativen. En av de närvarande föreningarna heter Josina Machel, efter Samoras första fru, en annan heter Unidade.

Så mycket historia inrymd i allt.

Ett par illustrerade metodreflektioner från de senaste dagarnas arbete.

Det är kanske inte alldeles uppenbart men bilden till vänster nedan föreställer en intervju med en person (och bilden till höger ett foto på en annan intervjuperson), Régulo Licole tillsammans med en översättare. Som så ofta här blir intervjuer en kollektiv händelse där många deltar, kommer och går, såväl från intervjupersonens familj som från samhället generellt. När det, som i detta fall, handlar om en lokal ledare (en Régulo) är det också en fråga om transparens; att han/hon inte ska prata med någon utifrån utan att människor byn vet om vad som sägs. Förutom ett intressant innehåll var det också fint att se en yngre kvinna tolka en äldre man, som dessutom är Régulo.

En bit in under samtalet blir översättaren mycket upprörd över ämnet vi pratar om (markrättigheter), eldar upp sig och lyckas även elda upp Régulo Licole (som är den alltså ”egentligen” intervjuas). Översättarens engagemang gör att Régulons fru (en av dem, visar det sig) som hittills hållit sig i bakgrunden, kastar sig in i intervjun.

För de senaste två dagarnas intervjuer använde jag ett formulär (i kontrast till de tämligen ostrukturerade intervjuerna jag hittills gjort). Inledningsvis finns en matris med grundläggande information, exempelvis ålder, år i skolan, sysselsättning och ursprung, om dem som bor i hushållet. Jag gjorde elva kolumner, således plats för elva familje- och/eller hushållsmedlemmar. Vid intervjun med paret Rachid Bonamar och Ayes Wadari (se foton nedan, inklusive deras barnbarn med byns finaste leende) sprack matrisen eftersom det fanns arton personer i hushållet. Konstaterade att det blev rörigt i matrisen och att den bör revideras, en tanke som blev än starkare efter intervjun med Régulo Licole ovan. Där fanns nitton personer i hushållet, och då hade vi inte räknat med ”ungefär” tio barnbarn. Å andra sidan hade régulon fyra fruar, men de är ändå i någon mening en del av ett hushåll, som en ekonomisk enhet.

Mitt i en av intervjuerna kommer en upprörd granne (som just intervjuats av min kollega Jhon) som upplyser mig om att det finns en regeringsförordning om att när en forskare eller organisation gör en intervju, är de skyldiga att ge dem som intervjuas en Fanta. Orimligheten i påståendet till trots meddelar jag att jag fixar Fanta till imorgon vilket gör grannen nöjd. (Passerade dagen efter med fika.)

I en intervju med en kvinnlig bonde, Kristina, pratade vi om markrättigheter om de konflikter som tidigare funnits i byn mellan invånare å ena sidan, och Régulo Licole och internationella företag å den andra, och allt verkade bra. Även när vi gick igenom hennes machambas (fält) verkade det som att rätten till mark var garanterad och tämligen oproblematisk. När vi kommer till frågan om vilka fruktträd hon har (en till synes ”oproblematisk” fråga) blir bilden emellertid en helt annan. Hon säger att hon tidigare hade bananträd men att hon inte längre har det. Jag frågar varför och hon berättar att de har blivit tillsagda (av régulon) att de inte får plantera bananträd eller andra mer permanenta växter på machamban eftersom företaget som var där för drygt tjugo år sedan kanske kommer tillbaka och då måste de snabbt kunna ta bort allt som växer. Lite förundrad över att detta inte kom upp i frågorna om markrättigheterna men glad över fruktträdsfrågan.

Lider för övrigt av majsromantik. Blir lika tagen varje gång jag kommer ut på ett stort majsfält (vilket lyckligtvis är ganska ofta under fältarbetet). Ovan Kristinas fantastiska fält (utan bananträd), nedan på väg därifrån.

På vägen till Kristinas fält passerar vi två byggnader, hon berättar att den ena var Agricoms (statligt jordbrukskommersialiseringsföretag verksamt under kriget och mycket saknat av bönderna idag) lager men att det nu finns varken lager eller närvarande uppköpare. Byggnaden finns kvar, inte Agricom, men väl minnet av det. Hon pekar på huset bredvid och berättar att där bodde jordbruksrådgivaren. Men nu är huset tomt för någon jordbruksrådgivare finns det inte heller. Funderar mycket på hur mycket man kan lära sig av att ”bara” gå runt med människor i deras hemtrakter, genom att höra deras berättelser. (Nedan en person som murat in mobiloperatören movitels namn över sin dörr, Kristina med en av sina döttrar, samt byns moské.)

Likt tidigare intervjuer visar sig frågan om ”ajuda mútua”; kollektivt arbete bönder emellan, vara en som sätter fart på reflektionerna. I enlighet med formuläret är frågan kort och gott: Praktiserar ni ajuda mútua? I samtalet med Rachid och Ayes leder denna fråga till en lång utläggning om förändringarna i samhället över längre tid, om relationer mellan olika generationer och om hur demokrati förstås. Rachid kommenterar att demokratin (som i praktiken trädde i kraft efter kriget 1992 och i och med första flerpartivalet 1994) innebar att ”alla förstod det som att i mitt hus får ingen annan bestämma. Jag har demokrati i mitt hus.”. Det som var kollektivt blev individuellt och individualiserat. Detta är en förändring som få andra frågor fångar, men första gången jag ställde den var intentionen inte alls denna. Ett litet guldkorn (som dock inte är alldeles lätt att förstå).

Och just det där när man lite oväntat och till synes slumpmässigt får tillgång till guldkorn i informationen. Först blir man glatt överraskad men sedan infinner sig den överväldigande känslan av allt det man alltså inte kommer att få reda på, men som man inte vet att man kunde få veta. Ingen systematik i världen kan sannolikt råda bot på detta. När vi var på väg tillbaka till Lichinga i går stannade vi vid Régulo Calanjes hus i Miala för att lämna över foton som vi tagit när vi var där och gjorde en intervju i maj. Calanje var inte hemma. Två män väntade på hans veranda och en av dem visade sig vara en bonde som jag intervjuade i en fokusgrupp (på en annan plats) i maj. Han hade kommit till Régulo Calanje för att få ett kilo frön och säger att han har hört att jag var i Licole igår. Efter ett kort samtal visar det sig att personen som är med honom enligt dem är den ”riktige” och legitime Régulo Licole; att personen vi pratade med igår inte alls är det, att befolkningen avsatte honom för en tid sedan (i ilska över att han hade försnillat pengar och inte försvarat deras intressen vis-a-vis företag och regering) men att den ”riktige” Régulo Licole (som alltså står där på Régulo Calanjes veranda) inte har blivit officiellt erkänd av regeringen. Denna information sätter stora delar av gårdagens intervjuer i en annan dager. Spännande. Men detta hade jag ju inte vetat om jag inte kommit till Régulo Calanjes hus precis då, och de inte kommit för att hämta fröer, just då. Och jag tänker på alla platser som jag inte var vid just då, och all information och perspektiv som jag alltså inte fick.

Avslutningsvis en av Rachids och Ayes fina katter.

Sedan femsnåret i morse finns ingen ström i norra Moçambique. Det är lite snålt med information om vad det är som egentligen händer men det tros vara på grund av arbeten på nätet i centrala Moçambique.

Även i detta märks att det är en bit kvar till norra delen av landet likställs med den södra; när det är strömlöst där, om så bara för några timmar, blir det direkt en nyhet. Efter en hel dag och kväll står inget om avbrottet (eller när strömmen förväntas tillbaka) på någon av de större dagstidningarnas sidor.

En av vakterna kommenterade att ”de är svaga de där maputekerna (personer i Maputo), så fort något händer klagar de, eller går ut i strejk”.

Det är således ganska mörkt. Har just varit hos vakterna och fått låna lite eld till tevatten. En av dem kom från sin machamba och gav mig mandioka (cassava) som räcker i en månad för mig, ungefär motsvarande mängd bananer av två sorter och två mangos. Det må vara mörkt men det finns många ljus i mörkret.

Jag är just hemkommen från Cabo Verde där jag deltagit i en konferens om Afrikas historia organiserad av Universidade de Santiago. Intressant och vackert på så många sätt.

Nedan några foton från Praia och Cidade Velha.

Foton från eftermiddagens demonstration i London mot BBCs skruvade rapportering från Palestina. Mer information på Stop the War Coalitions hemsida!

Några bilder från dagens demonstration i London mot nedskärningar i offentlig sektor. Fackföreningarna Unite, National Union of Teachers, Public and Commercial Services Union, Fire Brigades Union, Unison och GMB står bakom demonstrationen och samtliga fackföreningar deltar idag i en 24-timmars strejk. Mer info om rörelsen mot nedskärningar på People’s Assemblys hemsida.