Den värsta av alla klimatkriser

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Vi stannar i Hyllie, poliser kommer på tåget och ser till att alla utan papper går av. Poliserna väntar ut en låst toalettdörr. Kvinnor, män och barn lämnar tåget. När en av barnfamiljerna passerar skrockar en av de svenska passagerarna, en herre i övre medelåldern, att de hade otur som kom lite för sent. Från djupet av mitt hjärta vänder sig hela mig mot honom och hans ironiska leende. Mot det Sverige som behöver ett andrum från medmänsklighet och solidaritet. Detta måste den vara den värsta av alla klimatkriser; när vi behöver andrum från världen.

Kanske anses familjen ha asylskäl med rätt att prövas för de nu införda tillfälliga uppehållstillstånden, kanske bedöms de ha synnerliga eller särskilt ömmande omständigheter, och därmed inte uppfyller kraven för flyktingstatus trots att de löper allvarlig risk att skadas i väpnad konflikt. Då är det inte längre tal om uppehållstillstånd. Att bara vara på flykt från ett krig räcker inte. Det räcker inte längre. Jag funderar på hur svenska människor som väljer att arbeta i exempelvis Afghanistan, Syrien och Irak betraktas; ofta med viss beundran, eftersom det är så farligt, och då kan vi när som helst åka hem till Sverige. På något sätt tror vi att krig är mindre farliga för människor som är därifrån, när det i själva verket snarare är tvärtom.

Till slut är tåget rensat från människor utan papper. För det känns som en rensning. Och kvar blir vi som kommit till Köpenhamns flygplats, som nyttjat möjligheten till fri rörlighet och glidit igenom passkontrollen vid Schengengränsen med biometriska svenska pass. De svenska superpassen. Visste du att det svenska passet är bland de bästa i världen; de som ger bäst tillgång till flest länder enligt mätningar som görs varje år över alla världens pass? Med detta tycks vi tro att det också följer en rätt att stänga andra ute. Eller ja, det är väl så listan struktureras, så världen struktureras.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen där på tåget, inte bara för de beslut som Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fattat, utan för den maktlöshet som sprider sig av att de är just de som har fattat dem. Den värsta av alla klimatkriser; det politiska klimat där politiker fattar beslut som de själva tycker är fruktansvärda.

Det som de säger är alltså att jag ska gå och rösta för en politisk agenda som de lovar att driva men som de sedan överger med något slags underton att det ändå inte var de som fattade beslutet. Att de inte hade något val. Men då börjar jag undra varför vi ska ha val – om de valda ändå inte har några val – varför ska jag då välja dem (eller inte)? Jag ska diska mina mjölkpaket, pilla ut veken ur värmeljusen och sitta fast i oändliga tågförseningar för att tillsammans med hela Sverige uppnå miljömål medan de politiker som vi valt inte ska behöva stå för sina val (eller eventuellt inte ens behöva göra dem).

För exakt tio år sedan i år, 2005, var vi tusentals personer som engagerade oss i kampanjen för amnesti för gömda flyktingar och reformer av asylprocessen för att göra den mer rättssäker. Ett av (fem) rikspartierna som deltog aktivt i arbetet var Miljöpartiet. Vi kampanjade tillsammans för en solidarisk asylpolitik, tillsammans delade vi ut flygblad där det stod att vi skulle förpassa den flyktingpolitik som Socialdemokraterna och Moderaterna stod för till historiens soptipp. Ett litet utdrag från en av alla våra texter:

”Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.”

I dag sitter Miljöpartiet i en regering som driver en politik där de skapar de problem som de för tio år sedan ville vara med och lösa. En regering som just beslutat om medicinsk åldersbestämning av asylsökande, att inga särskilda hänsyn ska tas till barn och att anhöriginvandring ska begränsas. Det är en pinsamt tafflig analys de presenterar; att de vidtar dessa åtgärder så att människor ska välja att söka asyl i andra länder, så att andra länder ska tvingas ändra sin politik och ta emot dem. För det första; tror verkligen S och MP att dessa människor hade riskerat livet på ett hav och sedan gått hela vägen igenom Europa upp till Sverige, om det hade funnits andra likvärdiga närmre alternativ? Har S och MP någon gång vandrat genom Europa?

För det andra så motiverar de beslutet utifrån att de själva, i egenskap av Sveriges regering, inte har kunnat påverka övriga EU-länder att ta ansvar, så hur tänkte de då att de kvinnor, män och barn som kommer från Syrien och Afghanistan ska klara av att påverka dessa motvilliga regeringar till en förändring? Hur ska människor på flykt bli mäktigare än en av EUs medlemsstater? Den värsta av klimatkriser; när vi tappat greppet om vad som är rimligt i världen.

Som skrivet kommer uppgivenheten inta bara från besluten utan även från vilka som har fattat dem. Att ett parti som jag över huvud taget inte identifierar mig med i den givna frågan driver en politik som jag inte heller kan identifiera mig gör mig arg men på ett sätt som fyller mig med energi att göra motstånd. Nu tillhör jag varken MP eller S men ser dem åtminstone i vissa frågor som lite likasinnade. Genom relativt nyliga händelser som Flyktingamnesti 2005, genom att komma från en släkt där flera varit aktiva i den socialdemokratiska rörelsen.

Miljöpartiet skriver i sitt partiprogram att EU:s flyktingpolitik med dess murar mot världen måste förändras. På Socialdemokraternas hemsida skriver de att de ”vill att Sverige ska göra skillnad i världen. Vi vet att en rättvis värld är möjlig. Det som behövs är mer internationellt samarbete och mer solidaritet.” Efter haveriet med biståndspolitiken följt av denna ursäkt till asylpolitik, är det svårt att se vad de båda regeringspartierna ska kunna säga att de står för internationellt.

Och samtidigt som de överger ideal och löften försöker de mobilisera oss att delta i aktioner för klimatet. För det (uppenbarligen till skillnad från rätten till asyl) är en livsavgörande fråga. Men det skaver. Tanken med att påverka politiker inom och utanför Sveriges gränser (just nu verkar MP vilja att vi ska kampanja med dem för att påverka utanför Sveriges gränser) är ju på något sätt att om vi påverkar politikerna, övertygar dem om en annan idé, så agerar de annorlunda, i enlighet eller åtminstone inspirerade av den idén. Samtidigt är ju regeringens asylpolitik ett exempel på att detta inte fungerar, för allt till trots agerar de ju ändå inte annorlunda, de fattar istället ”fruktansvärda beslut”.

Och om Sveriges regering i EU resignerar och helt öppet säger att de inte kan vara med och påverka utan som av en osynlig hand tvingas till en miniminivå, vad tror de då händer med oss andra? Vi står där med våra ursköljda mjölkpaket och urpillade värmeljus och med en regering som ålägger asylsökande syrier och afghaner att göra det som de själva inte klarade av. I den värsta av alla klimatkriser.

Kollektivtrafikångest, eller nya härliga saker i bistron

Kollektivtrafiksångest. Det är när en står i regnet på Hässleholms busstation natten mellan fredag och lördag, efter att ha hamnat på ett senare tåg till Växjö eftersom det en hade biljett till blev inställt, och har blivit tillsagd av tågpersonalen att ”det är klart att vi ser till att ni kommer hem”, att ”en ersättningsbuss väntar när ni går av tåget”, men det inte alls finns någon ersättningsbuss och inte heller någon information om när den skulle kunna dyka upp.

sydresaOch där står en i regnet och alla tänkbara kundtjänster har stängt för dagen (men deras telefonsvarare informerar uppmuntrande om att det går bra att hitta information på webben, vilket det ju så klart inte gör vad gäller ersättningsbussar mitt i natten i Hässleholm). Efter en timma dyker en buss upp som, visar det sig, har fått instruktionen att inte köra till Växjö utan bara till Älmhult. Men chauffören är snäll och förstår att det inte är läge att 01.52 ställa oss utanför “Sydresor” i Älmhult så vi kommer fram till Växjö, strax innan tre på morgonen. Kollektivtrafiksångesten byggs på under resan av att jag vet att jag ska åka tåg med tre byten klockan åtta dagen efter. På tågen finnas glada tillrop om hur hållbart och på alla sätt bra det är att åka tåg. Denna typ av meddelande då med Naturskyddsföreningen (ja, jag är medlem) som avsändare, brukar också finnas uppklistrade på stolsryggarna på tågen.

Men för en som tillbringar lite för mycket tid ofrivilligt på helt fel platser utan någon som helst information (och aldrig får pengarna tillbaka eftersom det är extremt svårt att bevisa att det var SJs fel att en inte kom hem som planerat) får dessa käcka meddelanden om hur bra det är med tåg nästan motsatt effekt. För det första så vet vi redan att det är bra för miljön (det är en av anledningarna till att vi trots allt härdar ut på tåget, så det behöver ni inte tala om för oss), och för det andra så brukar ordet hållbar ges en bredare betydelse och i denna är tåget just nu inte en hållbar lösning.

Jag skulle tycka att det vore trevligt (och sannolikt gott för den mentala folkhälsan) om såväl Naturskyddsföreningen som SJ slutande moralisera över det som i praktiken innebär att du måste åka dagen innan du ska vara någonstans, förlora arbetstid, fritid och andra sorters tid, och istället ägnade sig helt åt att påverka för ökade investeringar i kollektivtrafiken. För när klockan är efter två på natten, och jag just har lämnat Älmhult i en ersättningsbuss, så är det enda jag vill att hyra en bil så att jag kan köra själv nästa dag och slippa tänka på tåg. När det är som det är blir det snarare lite von oben att tala om för människor hur bra det är med tåg, för det är det, handen på hjärtat, faktiskt inte alls (och som sagt, många av de som sitter på tågen har ju sannolikt redan fattat att det är bra för miljön).

Härliga smaker i bistron

Skärmdump från http://www.sj.se (14 november).

När jag köper min nästa biljett från SJs hemsida finns där en annons som informerar mig om att de har “nya härliga smaker i bistron”. Men jag skulle föredra gamla tråkiga grejer i bistron, om bara tågen gick och kom fram någorlunda som de skulle.

Tipsar (med det inte sagt att jag nödvändigtvis håller med alltihop) om en artikel, Taking Shorter Showers Doesn’t Cut It: Why Personal Change Does Not Equal Political Change, som handlar om individualisering av lösningar på samhällsproblem; att det precis som i exemplet med tågen läggs på individen att lösa problem vilket gör att vi riskerar att tappa fokus på nödvändiga strukturella förändringar, som också kräver politiska beslut. Artikeln är inte ny men känns fortfarande angelägen, i förhållande till miljön inte minst i relation till stundande klimattoppmöte.

”Would any sane person think dumpster diving would have stopped Hitler, or that composting would have ended slavery or brought about the eight-hour workday, or that chopping wood and carrying water would have gotten people out of Tsarist prisons, or that dancing naked around a fire would have helped put in place the Voting Rights Act of 1957 or the Civil Rights Act of 1964? Then why now, with all the world at stake, do so many people retreat into these entirely personal “solutions”?”

Var försiktig med var du skär…

Några bilder från dagens demonstration i London mot nedskärningar i offentlig sektor. Fackföreningarna Unite, National Union of Teachers, Public and Commercial Services Union, Fire Brigades Union, Unison och GMB står bakom demonstrationen och samtliga fackföreningar deltar idag i en 24-timmars strejk. Mer info om rörelsen mot nedskärningar på People’s Assemblys hemsida.