Under en diskussion om barns rättigheter på gårdagens seminarium viskar en manliga afghansk kollegorna till mig: Jag har full respekt för barns rätt att välja men hur långt ska det få gå? Min son funderar på att gifta sig med en amerikanska som alltså skulle bo hemma hos mig. Går mitt barns rätt att välja verkligen så långt att jag ska tvingas ha en amerikan boende hemma hos mig? Bra fråga…

Under seminariet hade vi även djupgående diskussioner om utvecklingsmål i förhållande till olika målgrupper. Och ja, jag inser att det inte låter överdrivet inspirerande men skenet bedrar. I en grupp bestående av två afghaner, en amerikanska, en ugandier, en kanadensiska, en tysk (som kanske höll med skenet) och två svenskor fördes livliga diskussioner om varför och hur Afghanistankommittén bör arbeta med interflyktingar och ”återvändare” (returnees). Mellan 2010 och 2014 beräknas upp till 6 miljoner ”återvändare” komma tillbaka till sina hem (som i de flesta fall inte längre är deras hem). En ofattbar siffra (som skulle kunna sätta lite proportion på den svenska debatten om vårt gemensamma ansvar för flyktingmottagning…).

Är medveten om att miljön inom SAK troligen är ganska unik i Afghanistan men icke desto mindre imponeras och inspireras jag av höjden och djupet i diskussionerna, inte minst om jämställdhet och mäns ansvar för ett mer jämställt samhälle.