7.30 avgår bilen till kontoret genom ett disigt och snöigt Kabul. Fridfullt skulle jag nästan säga. Chauffören Abdul Karim spelar indisk musik, höjer volymen och sjunger med och knäpper takten med fingrarna. Jag fotar omgivningarna vilket är lättare denna tid på dygnet eftersom det inte är så mycket militärer ute (som inte får hamna på bild). Abdul frågar lite förnärmat om jag inte tänker fota honom också, så jag gör det. En vräkig inglasad byggnad, Wedding Palace, ligger granne med små marknadsstånd som säljer all möjlig bråte, efter det kommer en lyftkransuthyrning (jag har en viss förkärlek för just kranar). Män insvepta i filtar cyklar med dödsförakt i rondellernas kaos. Kvinnor går längs vägkanten i tyg som fladdrar. Vid ett stånd som säljer bröd sitter två små pojkar mittemot varandra och värmer varandras fötter. Det är som sagt ganska fridfullt just denna korta stund, bokstavligen trots allt.