Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

[Kommentar i efterhand. En längre version av denna text som även svarar på SvDs ledare Lappkast om biståndet finns publicerad på http://www.bistandsdebatten.se/debattartiklar/dns-och-svds-godtyckliga-pahopp-ar-daligt-underbyggda/]

Igår skrev Carl Johan von Seth på DNs ledarsida: ”Men tiotusenkronorsfrågan är: Vill regeringen och oppositionen verkligen veta vad biståndet leder till?” Detta med anledning av den påstådda oviljan att veta detta utifrån kostnader för och organisering av biståndets utvärderingar.

Så, Carl Johan, gör dig beredd att göra ett antal utbetalningar om denna ringa summa för vi är många som har svaret. (Och dessutom har vi redan svarat men det verkar du inte lagt märke till.) Svaret (som verkar ha hamnat på fel vinstnivå) är att naturligtvis vill regeringen, oppositionen och ganska många andra av oss därtill veta vad biståndet leder till. Min fråga (utan prispengar) till von Seth är, varför skulle vi inte vilja veta det?

von Seth kritiserar UDs och Sidas sida openaid.se eftersom han menar att den viktigaste tårtbiten saknas; den om biståndets resultat. Det är emellertid ingen som har påstått att denna information ska finnas här (däremot finns det många andra källor där man kan läsa om detta såsom Sidas årsrapport, utvärderingsrapporter för specifika projekt, FNs utvärderingsnätverk UN Wider etc.). Kommentaren är ungefär samma sak som att säga att Skatteverkets hemsida är ju jättebra (vilket jag verkligen tycker att den är) – men ”tårtbiten” (när nu hela länders utveckling blev tårtbitar) om vad de svenska skatterna leder till saknas!? Hur många av oss, inklusive von Seth, har avkrävt Skatteverket den informationen? Openaid.se är ett verktyg för att se den ekonomiska fördelningen av biståndet tematiskt, geografiskt och per stödform.

Finns det några belägg för att säga att vi är många, inklusive regering och oppostion, som vill veta vad biståndet lett till? Eller är jag blott en biståndskofta som förirrat mig i resonemangen?

För det första så verkar det ju märkligt att ”mäta” utvärderingarna i hur stor del av budgeten de utgör, vilket är ett av von Seths argument för utvärderingarnas otillräcklighet. Det är väl rimligen inte kostnaderna för utvärderingarna som avgör om vi vet eller vill veta vad biståndet leder till? (Det, von Seth, skulle inte hålla som en indikator i en biståndsresultatmatris.)

För det andra så är inte kostnaderna för utvärderingarna enkom de kostnader som direkt kan härledas till själva utvärderingsaktiviteten, exempelvis för utvärderingskonsulter. Den stora (för att inte säga bombastiska) kostnaden är all den tid som läggs i mottagarländerna, hos insitutioner, lokala myndigheter, biståndsarbetare, ambassader, byinvånare i fokusgrupper med flera för att hantera dessa utvärderingar. (Kostnaden för detta betvivlar jag dock att vi vill veta…)

För det tredje så är inte utvärderingar den enda metoden för att ta reda på vad biståndet lett till. Medan utvärderingar oftast görs i halvtid samt efter avslutat biståndsprojekt (naturligtvis beroende på hur länge det håller på), sker uppföljning kontinuerligt, likaså rapportering av denna uppföljning. De vanligaste är att projekten rapporteras årsvis och i många fall även halvårsvis. Lägg till detta årsvisa finansiella revisioner och ytterligare systemrevisioner. Det är således minst sagt felaktigt att sätta likhetstecken mellan att vilja veta vad biståndet har lett till och de utvärderingar som görs.

För det fjärde så är det naturligtvis viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur förändringar i ett samhälle kan härledas till en specifik biståndsinsats eftersom det i de biståndsmottagande länderna (precis som i alla andra länder på klotet) är ett komplicerat nät av faktorer som påverkar utvecklingen. För att göra det enkelt för oss kan vi ta något så konkret som biståndsfinansierade infrastruktursatsningar. Vi avkräver av biståndet att vi ska kunna mäta hur det har bidragit till social och ekonomisk (och gärna också kulturell) utveckling i närområdet och är det en större väg förväntar vi oss resultat på nationell och regional nivå. Alltsammans ska ha ett genus- och rättighetsperspektiv och ligger vägen i Södra Afrika ska vi kunna säga vilken inverkan den, på lång och kort sikt, har haft på spridningen av hiv. Ligger vägen här i Afghanistan ska vi kunna härleda dess inverkan, negativ och positiv, på kriget och eventuella motsättningar. Vi ska kunna säga att det är just den här vägen (och inte exempelvis investeringar i landsbygdselektrifiering, utbyggnad av telefonnätet, effektivisering av jordbruk och utbyggnad av utbildningssystemet) som har lett till just denna förändring. Så, von Seth, ta dessa resultatkrav till Sverige och försök ta reda på denna information för bygget av Götatunneln vid operan i Göteborg. När du hittat utvärderingar som svarar på ovanstående frågor (som alltså är helt normala i biståndssammanhang) för tunneln, gå då vidare till den nu pågående upprustningen av E6 i Tanum. När du nu har klart för dig vad dessa slut- respektive halvtidsutvärderingar drar för slutsatser om resultaten av dessa två investeringar, gå vidare till en socioekonomisk förstudie för eventuell upprustning av Älvsborgsbron. Och glöm för guds skull inte genusperspektivet!

Det finns många andra punkter men jag slutar här för nu. Och märk väl att inget av ovanstående resonemang handlar om att försvara biståndets positiva effekter – endast om att det faktiskt finns ett genuint intresse av att ta reda på biståndets resultat, positiva och negativa.

Godtyckliga och dåligt underbygda påhopp på biståndet är tyvärr inte ovanliga på DNs ledarsida. (Läs kommentar på ett av Eric Helmerssons alster från förra året som ett exempel.)

Så, tiotusenkronorsfrågan från min sida lyder: Finns det någon på DNs ledarredaktion som verkligen vill veta vad biståndet leder till? I så fall rekommenderar jag exempelvis de källor som refererats ovan eller varför inte ett besök där biståndet verkar – ni är alla hjärtligt välkomna!

Rikta hjälpen rätt i Afghanistan

Nedanstående debattartikel om det framtida svenska biståndet till Afghanistan publicerades på SVT Debatt:

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd, skriver Lotta Hedström och Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén, med anledning av att regeringen beslutat inleda arbetet med att ta fram en ny strategi för det svenska biståndet till Afghanistan.

På torsdagen fattade regeringen beslut om inriktningen för det framtida svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan. Sverige har utlovat ett generöst och långsiktigt stöd till Afghanistan fram till 2025 och det är ett löfte som förpliktigar.

Nästa år hålls ett avgörande presidentval. De internationella säkerhetsstyrkorna lämnar nu successivt landet och ISAF har tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna genomfört en formell ceremoni för att markera överlämnandet av säkerhetsansvaret.

Det är ingen överdrift att hävda att Afghanistan är inne i ett mycket känsligt skede. Ingen vet hur utfallet blir efter presidentvalet i april 2014 eller huruvida den afghanska staten är fullt ut kapabel att ta över säkerhetsansvaret.

Trots framsteg de senaste åren är Afghanistan fortfarande ett av världens fattigaste länder. Situationen i de olika provinserna ser dock mycket olika ut och därför är det viktigt att givarländer inte ensidigt ser till enbart de regioner där de antingen redan haft, eller fortfarande har, ett militärt engagemang.

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd.

Det finns inga snabba och enkla lösningar för att skapa ett fredligt och stabilt Afghanistan. 30 års krig har slitit sönder landet. Det svenska utvecklingssamarbetet måste inrikta sig på att bidra till att bygga de afghanska institutionerna. Detta är ett långsiktigt arbete som inte låter sig beskrivas i enkla, kvantifierbara resultat. Det är i stället ett idogt arbete som kräver kunskap om det afghanska samhället och kulturen. Svenska Afghanistankommittén hoppas att den svenska regeringen ser att ett sådant långsiktigt och tålmodigt byggande är en förutsättning för ett självständigt och starkt Afghanistan.

I detta ingår att aktivt och tydligt bekämpa den korruption som breder ut sig i landet. Mutor krävs idag ofta för att få tillgång till grundläggande samhällstjänster som utbildning och sjukvård. För människor i Afghanistan innebär detta att vardagen är oförutsägbar och att förtroendet för myndigheter och stat saknas. Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan måste utformas på ett sätt så att korruption undviks och bekämpas. Samtidigt är det viktigt att inte låta existensen av korruption hindra ett fortsatt engagemang i landet – korruptionen är ett tecken på de svårigheter Afghanistan står inför.

Likaså behöver människor ha tillgång till och möjlighet att hävda sina egna rättigheter för att Afghanistan ska bli självständigt, ha möjlighet att bygga en varaktig fred och förebygga fortsatt konflikt. Det måste skapas en mer demokratisk struktur där medborgare ges egen delaktighet i beslutsfattande, har närhet till politiker och möjlighet att ställa makthavare till svars för deras beslut och handlingar. Det är därför mycket viktigt att fokus i lika hög grad finns på befolkningen i provinserna och distrikten som på huvudstaden Kabul. Civilsamhället, byråd och myndigheter på provins- och distriktsnivå behöver fortsatt stöd för att tillgodose medborgares rättigheter och intressen.

Inte minst behöver kvinnor involveras i beslut om Afghanistans framtid och deras situation stärkas. Detta är en förutsättning för fred och utveckling. Över huvud taget måste det svenska utvecklingssamarbetet rikta in sig på de mest utsatta människorna i Afghanistan – kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar och människor på landsbygden.

Dessutom behöver hela det internationella stödet samordnas och struktureras bättre, så att de mest behövande verkligen får rätt och relevant hjälp. Utgångspunkten för det svenska och internationella biståndet behöver gå i linje med den afghanska statens egna program när det gäller fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbete. Endast då kan Afghanistan i framtiden ta det fulla ansvaret för sin utveckling. Här kan Sverige ta en ledande roll utifrån sitt långsiktiga åtagande.

Svenska Afghanistankommittén med över trettio års verksamhet på lokal nivå inom skola, hälsovård, landsbygdsutveckling och funktionshinder ser fram emot att få bidra med kunskap och erfarenhet i framtagandet av en långsiktig strategi för en god utveckling av Afghanistan. Vi hoppas att de principer vi nämnt kommer att vara ledande när Sida arbetar fram den nya resultatstrategin.

Lotta Hedström, ordförande Svenska Afghanistankommittén
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Positivt att (s) för öppen diskussion om biståndsagenda

Mina blogginlägg om biståndspolitik brukar för det mesta handla om att jag är mer eller mindre arg över något. Över allt för snävt fokus på tillväxt, borttappat rättighetsperspektiv, tidshets som gör att någon riktig förändring inte hinns med, bakvänt antikorruptionsarbete eller över brist på delaktighet i processer som rör utformningen av biståndet. Här kommer ett inlägg som är vänt åt andra hållet.

Socialdemokraterna håller just nu på att ta fram en ny Agenda för global utveckling. I denna process har man valt att inkludera folkrörelser, forskare och andra biståndsintresserade: ”Det är viktigt för oss att framtidens socialdemokratiska internationella utvecklingspolitik formas genom en aktiv diskussion i vårt parti, med folkrörelser och med andra aktörer inom utvecklingssamarbetet både ute i världen och på hemmaplan. Vi vill därför gärna få del av dina/era synpunkter på detta utkast till socialdemokratisk agenda för global utveckling. […] Vi hoppas att detta underlag kan bidra till en bra diskussion om prioriteringarna och utmaningarna för framtidens utvecklingspolitik.”

Ett utmärkt sätt att ta tillvara på kunskap, erfarenhet och engagemang! (Man skulle önska att den sittande regeringen hade lärt sig av detta då det står i direkt motsats till det sätt på vilket man tar fram den nya biståndspolitiska plattformen.) Det visade sig även (inte helt överraskande) vara ett bra sätt att få igång biståndsarbetare som jag. Hade massvis med kommentarer, bland annat om de mest grundläggande perspektiven som bör höra hemma i ett socialdemokratiskt i utvecklingssamarbetet:*

IMG_6631_litenOmfördelningspolitik: Vilken utvecklingsmodell kan Sverige bidra till, inte minst i de många länder där vi ser en stark ekonomisk tillväxt som dessvärre inte avspeglar sig i motsvarande minskning av fattigdomen? Detta gäller både de länder där biståndet har/är på väg att fasas ut, i exempelvis Latinamerika, men även i flera av de länder som är bland de största mottagarna av svenskt bistånd, exempelvis i Södra och Östra Afrika. Nuvarande regering understryker vikten av att biståndet bidrar till ekonomisk tillväxt – men är detta verkligen en riktig prioritering när flera av de fattigaste biståndsmottagande länderna samtidigt är de länder där vi finner den högsta procentuella ekonomiska tillväxten? Ett av biståndets huvudsakliga bidrag bör således vara att säkra att tillväxten kommer alla till gagn och att mekanismer för omfördelning finns och fungerar.

P1030750_litenSkattesystem och skattefinansierad välfärd: Detta hänger naturligtvis nära samman med frågan omfördelningspolitik. Fungerande, transparenta och legitima skattesystem är inte bara en avgörande faktor för att skapa finansiell hållbarhet och långsiktighet för utvecklingssamarbetets resultat och därmed bidra till minskat biståndsberoende. Det är också avgörande för att skapa en tydligare relation byggd på ansvarsutkrävande mellan stat och medborgare, vilket är en av de viktigaste byggstenarna för demokrati och kampen mot korruption – för att dessa ska byggas underifrån av människor själva, och inte som en produkt av krav från det internationella samfundet.

IMG_2279_litenStatens roll i utvecklingen: Biståndspolitiken bör vara tydlig i frågan om statens roll i utvecklingen. Detta är naturligtvis relevant för många frågor där biståndet är verksamt. Ett exempel är frågan om livsmedelstryggheten och jordbruket. Historia och erfarenheter från länder på flera kontinenter visar att de fria marknadskrafterna har varit otillräckliga för att skapa förutsättningar för det småskaliga jordbruket att växa och därigenom säkra livsmedelstrygghet och fattigdomsbekämpning på landsbygden, och att statliga interventioner (många gånger kontroversiella och mot givarsamfundets råd) varit nödvändiga på flera plan; alltifrån reglering av import av vissa produkter till att säkra utsäde och uppköp i liten skala av småskaliga bönder.

Nu återstår bara att vänta och se hur Agendan ser ut när den är klar.

*Att jag kommenterat betyder inte nödvändigtvis att dessa frågor inte fanns med i Agendan utan snarare att jag tycker att det är perspektiv som förtjänar att lyftas fram och förstärkas ytterligare.

Vibrerande mattor?

När man i biståndssammanhang pratar om att stödja civilsamhället beskriver man ofta detta i termer av ansvarsutkrävande från staten, fördjupad demokrati och människor som genom ökad kunskap om lagar kräver sina rättigheter. Ett ”vibrerande civilsamhälle” skriver vi våra resultatmatriser. ”Livskraftiga aktörer i det civila samhället samt oberoende och fria medier som bidrar till ökat ansvarsutkrävande och en mer transparent förvaltning.” står det i Sveriges samarbetsstrategi för Afghanistan.

Det som det i själva verket ofta handlar om, på riktigt, är korgar, getter, tvålar, kvarnar och mattor.

För nog är det så att ganska få människor som lever i fattigdom vaknar på morgonen, tar sig igenom de mödosama bestyren att hämta vatten och ved, i bästa fall äta lite frukost och kanske få iväg något av barnen till skolan, och därefter tänkar att nu jäklar ska jag ta tag i det här med demokrati och utkräva ansvar av regeringen!

Istället är prioriteringarna, helt förståeligt, många gånger kortsiktiga och mer materiella förbättringar i livet. Som att få mer betalt för de jordbruksprodukter man producerar eller få tillgång till någon annan inkomstgenererande syssla. Denna syssla kan vara till exempel att tillverka mattor vilket verkar gångbart här i Afghanistan (i Södra Afrika, där jag arbetade tidigare, var det korgar istället). Således är det ofta det som projektförslagen som kommer från lokala organisationer handlar om.

Men blir det då något ansvarsutkrävande och vibrerande civilsamhälle av detta? Svaret är nog att det beror på. Kanske främst på tiden. För det finns många erfarenheter som visar att människor som kommer tillsammans för att förbättra sina liv – utifrån sina egna prioriteringar – så småning om även kommer att vilja förändra det som finns runtom kring dem i allt större cirklar. Och allt eftersom man ser att detta låter sig göras om man är flera, stärks också medvetenheten om behovet av demokratiska organisationer. Men detta tar tid, vägen är långt ifrån spikrak och det kommer att gå åt skogen ibland (eller ganska ofta).

Inom biståndet upplever jag ibland att just det här med tid är den resurs som vi underligt nog har allra minst av. Att vi inte låter saker ta den tid de behöver för att växa av egen kraft. Istället för att vänta på att korgar, getter eller mattor leder till just det där som vi ville uppnå; ett vibrerande civilsamhälle, är det lättare att direkt vända sig till de organisationer och ibland till och med personligheter som direkt levererar krav på transparens och rättigheter – men som sannolikt inte är eller representerar de människor som lever i fattigdom… Och det var visst de som skulle stå i centrum för allt vårt bistånd.

Jämställt bistånd – inte mer än rätt!?

meponda1Kooperation Utan Gränser driver just nu en kampanj för ett jämställt bistånd. Vi tycker att det är rimligt att ett land som säger att det är mest jämställt i världen också har världens mest jämställda bistånd. Vi utmanar Sveriges regering att säkra att minst hälften av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor och att allt bistånd ska genomsyras av jämställdhet.

Så, hur ser det då ut i dagsläget? Svaret är att vi tyvärr är ganska långt därifrån. Med risk för att tråka ut dig kommer här några siffror:

Andelen svenska biståndsinsatser som inte har något jämställdhetsfokus över huvud taget har ökat de senaste tre åren. Från 15,4 % 2009, till 20,4 % 2010 och sedan skandalösa 33,2 % 2011. Vi har alltså gått bakåt trots att vi har en regering som understryker vikten av jämställdhet och anger det som en av tre tematiska prioriteringar för svenskt bistånd.

Går vi sedan vidare och tittar på EUs bistånd, som ju även till viss del även är Sveriges bistånd, ser det ännu värre ut; 80 procent av biståndet har över huvud taget inget jämställdhetsfokus.

Kollar vi sedan på olika sektorer inom biståndet blir bilden ännu mer förbryllande. Det är allmänt känt att jordbruk sysselsätter majoriteten av världens fattiga och att majoriteten av dessa i sin tur är kvinnor. Om vi vill förbättra livskvalitet, minska hunger och öka inkomsterna för världens kvinnor som lever i fattigdom borde således investeringar i småskaligt jordbruk vara en viktig del av biståndet. Tyvärr är det inte så. Enligt Sidas www.openaid.se går endast 3 procent av Sveriges bistånd till jordbruk.

Vi tycker att det är rimligt att allt bistånd finansierat av svenska skattepengar ska vara jämställt – oavsett genomförandekanal (alltså om det går genom Sida, EU eller någon internationell organisation) eller sektor. Därför borde Sverige förbättra vårt eget bistånd i denna riktning samt aktivt påverka EU för att allt EU-bistånd ska ha jämställdhetsfokus. Vi tycker vidare att biståndet rimligen borde  prioritera jordbruk som en avgörande sektor för att lyfta kvinnor ur fattigdom.

Vi tycker också att Sverige, i linje med jämställdhetstanken, ska ”följa pengarna” och garantera att minst hälften av biståndets resurser ska gå till kvinnor – det är väl inte mer än rätt!?

För att driva dessa frågor kommer vi bland annat att söka allmänhetens stöd på kampanjsidan www.jämställtbistånd.se. Vi har även skrivit till politiker från samtliga riksdagspartier (förutom SD) och bett om möten för att diskutera frågan om ett jämställt bistånd. Jag kommer att hålla er uppdaterade genom bloggen om vilka partier som är öppna för denna dialog. Hittills har vi fått svar från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt från Landsbygdsdepartmentet. Vi väntar fortfarande på C, Kd, M och MP…

Getterna och resultaten…

Igår höll jag en presentation för den enhet på UD som arbetar med styrning av biståndet. Med utgångspunkt i erfarenheterna och lärdomarna från Niassa i norra Moçambique pratade jag bland annat om vikten av folklig mobilisering, att ha fattiga människors perspektiv och rättigheter i fokus och om uppriktighet när vi arbetar mot korruption i praktiken. Väldigt roligt att få möjlighet att prata inför denna grupp!

Nedan tar jag upp några av de frågeställningar jag lyfte utifrån den pågående diskussionen om förändringar i det svenska biståndet. Jag inledde med ett citat från en person som deltog i ”brödupploppen” i Maputo för nu snart två år sedan.

Vi kommer alltid att vara fattiga och de kommer att fortsätta att bli rikare. Hur mycket fattigare kan vi bli? Måste det alltid vara framtiden som är bättre – kommer det aldrig vara nutiden?

Detta illustrerar den groende frustration som finns i Moçambique bland människor som ser hur rikedom skapas men inte kommer befolkningen till gagn. Denna tillväxt med begränsad påverkan på fattigdomen är tydlig såväl i städerna som på landet – en viktig fråga är just vilken roll biståndets bör spela i en situation som denna?

Getter och fiskdammar blir rättigheter och fördjupad demokrati (för den tålmodiga)

Med utgångspunkt i det program som Kooperation Utan Gränser arbetade med i Niassa lyfte jag frågan om resultat och tid. Under de första åren i programmet stöttade vi små bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter var inte helt lätt (det var de resultat som vi förväntades producera). Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem i det. Hade programmet avslutats efter två år och då avkrävts sina resultat hade det bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

Men den som hade tid att fortsätta arbetet och ha tålamod med resultatet (vilket vi lyckligtvis hade) fick se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation på provinsnivå med 16 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras. (Detta samtidigt som de fortsätter att utveckla verksamheten med getterna, dammarna och en och annan oxe.) Det vi kan lära oss av detta är att ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet – det vill säga att människor som lever i fattigdom får möjlighet att organisera sig och själva förändra sin situation i det lilla och det stora.

Nolltolerans och revision – trubbiga verktyg…

Jag lyfte även upp frågan om korruption och om risken med att den svenska hållningen med ”nolltolerans” riskerar att bidra till att locket läggs på korruptionen istället för att vi lyfter på det och gräver, ifrågasätter och aktivt arbetar mot korruption. Jag tog upp ett exempel, som vi även presenterade i en antikorruptionspresentation på svenska ambassaden i Maputo förra året, om att Sverige å ena sidan skriver i de flesta dokument att korruption är ett av de verkligt stora utvecklingshindren i Moçambique. Å andra sidan, visar en sammanställning av inrapporterade misstänkta korruptionsärenden (2007-2008) att det under två år endast hade förekommit ett korruptionsärende (på runt en miljon) – i ett stöd om omfattar nästan 600 miljoner per år. Om detta är sant – att det endast fanns ett fall – förefaller Moçambique mindre korrupt än Göteborg…

I frågan om korruption visar vår erfarenhet, och även forskning på området, att finansiella revisioner är ett mycket trubbigt verktyg – endast fem procent av korruptionsfall upptäcks på detta vis. Inte heller andra formella krav, såsom artiklar i kontrakt, verkar vara de bästa metoderna. Det handlar istället, i fallet med föreningar, om medlemmarnas möjlighet att kräva insyn i verksamheten, att de har rätt till information om planer och budgetar. Det är detta som gör det omöjligt att fiffla med resurserna – inte utifrån och uppifrån kommande krav. Är ganska övertygad om att det samma gäller på högre nivåer – det vill säga att det är krav, kunskap och rättigheter hos Moçambiques befolkning som kommer att få korruptionen i landet att minska – inte i första hand givarkrav och granskningar.

Kan inte låta bli marken…

Kunde ju naturligtvis inte låta bli att ta frågan om de storskaliga investeringarna men den har jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen så det besparar jag er (inlägget har redan blivit långt), för den som vill läsa är det bara att klicka på Kategorin markrättigheter. I förhållande till investeringarna diskuterade jag det svenska biståndets mervärde; är det att bidra till ökad tillväxt eller är det att bidra till att rikedomen som skapas faktiskt kommer fattiga människor till gagn (vilket ju som bekant ska vara utgångspunkten för allt bistånd)? Om vi är seriösa med vår ansats med privatsektorn som bidragande till fattigdomsminskningn, är det ju rimligt att biståndet satsar på den privatsektor som sysselsätter majoriteten av världens fattiga, nämligen den småskaliga jordbruket (som just nu endast får 3 procent av biståndet).

Är vi beredda?

Jag avslutade med ett par reflektioner kring hur vi ser på effektivitet i biståndet och vad det får kosta. Om vi menar allvar med att sätta fattiga människor i centrum för biståndet bör vi också vara beredda på det kommer att bli ”dyrare” att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor med högre utbildning, tillgång till infrastruktur etc. Så är de som bestämmer över det svenska biståndet beredda att se bortom de snabbaste och billigaste resultaten och sträva framåt på den långt ifrån spikraka vägen, utan el (och naturligtvis utan internet), utan alfabet, utan fungerande marknader och med svaga institutioner? Jag hoppas det (men är långt ifrån säker).

Inspel till FPs biståndspolitik…

I veckan hade jag tillfälle att delta i ett seminarium hos Folkpartiet om partiets framtida utrikes- och biståndspolitik.

I min presentation utgick jag ifrån en berättelse om utvecklingen i Niassa där vi tydligt kan se att ekonomisk tillväxt inte automatiskt leder till minskad fattigdom. Denna berättelse som har sin spegelbild i Mocambique i stort.

Landet uppvisar en hög ekonomisk tillväxt (8-10 % årligen) men en i princip stagnerad fattigdomsminskning bland majoriteten av landets befolkning som till stor del är småskaliga bönder. Moçambique delar denna verklighet med många andra länder i regionen; ”världens tillväxtcentrum”.

Samtidigt menar många att svenskt bistånds mervärde borde vara just tillväxt och bistånd till jordbruk är mycket marginellt. Utifrån denna verklighet ställde jag några frågor till seminariet:

Vilket är svenskt bistånds mervärde?
Hur förhåller det sig till ekonomisk tillväxt v/s fattigdomsminskning? Ska vi bidra till något som redan sker men som har begränsad positiv påverkan på fattiga människor på grund av brist på fördelning av rikedomen?

Vilka prioriteringar?
Är det rimligt att 3 % av biståndet går till jordbruk när majoriteten av världen fattiga är småbönder? Det finns en viktig jämställdhetsaspekt på detta eftersom kvinnor är överrepresenterade bland fattiga på landsbygden och ofta bär den tyngsta bördan i jordbruket.

Vikten av samstämmighet och ”ärlighet”
Kan vi förväntas lösa det afrikanska småskaliga jordbrukets problem med storskaliga lösningar vars huvudsyften är att möta våra behov (av mat, bränsle, timmer etc.)? Många gånger motiverar vi storskaliga investeringar med att de skulle vara bra för det småskaliga jordbruket – finns det belägg för det?

Vikten av fungerande institutioner
Är det rimligt att stimulera storskaliga markinvesteringar i länder som inte har ett fungerande lantmäteri, där myndigheterna är svaga och ibland även korrupta? Vad har exempelvis Sverige för ansvar i detta när det är svenska företag som investerar? Eller investeringar som sker med statliga bidrag genom investeringsfonder?

Ser fram emot att ta del av slutprodukten…

Aldrig till punkt och rättigheter som effektivisering?

Som jag skrev för ett tag sedan upptas dagarna av möten, möten och idel möten. (Själva produktionen sker därför till stor del nattetid.) Veckan som gått har inte varit ett undantag.

I tisdags var jag på Sida och lyssnade på presentationer av tre utvärderingar av stöd till civila samhällets deltagande i policydialog (medger att det låter lite torrt). På nästan alla seminarier jag går på konstateras att det inte finns tillräckligt med tid för att riktigt tala ut om ämnet. Ändå tillbringar vi så mycket tid just på seminarier. Några funderingar dyker upp i huvudet: Kommer vi någonsin att få tillräckligt med tid för att tala till punkt? Och vad får det för konsekvenser ”i verkligheten” att vi aldrig gör det? Och är det månne något fel i vår planering när vi lägger så mycket tid på att inte hinna?

Presentationerna av utvärderingarna var intressanta och ett par vattendelare blir tydliga i hur vi ser på deltagande och politisk påverkan. Kan detta göras av en mindre grupp/elit i samhället utan förankring och någon typ representation av en störra grupp? Jag hävdar bestämt nej (och ja, inser att jag är tjurskallig på denna punkt). I Moçambique blev vi kända som organisationen som på alla seminarier om deltagande, påverkan, naturresurser och politik i Maputo pratade om bönder. Många gjorde sig lite lustiga över detta – men hur kul är det egentligen när 80 procent av befolkningen är just bönder? Kan man då verkligen prata om deltagande och påverkan utan dem?

Men i biståndets iver, och ibland stress, att hitta de där momenten av politisk påverkan (så som vi känner igen den) är det som att vi är beredda att tulla just på människorna. Att vi pratar om gräsrötternas deltagande i termer av effektivitet; är det mer effektivt att inkludera dem? Jag tänker att det är då märkligt hur en mänsklig rättighet kan förhandlas i termer av effektivitet?

Dagen efter, i onsdags, deltog jag på Kooperativa Framtidsdagar med anledning av att 2012 är Kooperationens år (utlyst av FN). Margot Wallström var där och gjorde ett alldeles fantastiskt framträdande där hon berättade om sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i konflikt. Om att vara den minst oönskade middagsgästen och lika obekväm i FNs säkerhetsråd sa hon: ”Om inte vi berättar – vem ska då berätta?” Ett annat fint uttalande med anledning av republikanska politikers uttalande om abort och våldtäkt i USA: ”Man önskar att det var biologiskt möjligt att stänga truten på korkade kongressmän.”

Framtidsdagarna bjöd emellertid på lite mer bekymmersamma framträdanden som när den moderate riksdagsledamoten tillika medlemmen i utrikesutskottet, Mats Johansson, säger att han inte ”tror på PGU som idé” och inte kan svara på hur regeringen lyckats leva upp till samstämmighetsmålen i densamma. Blir också minst sagt förbannad när Eric Helmersson från DN säger att svenskt bistånd innan 1989 inte hade några särskilda demokratimål. Hur ser Helmersson på exempelvis Sverige avgörande bidrag till otaliga befrielserörelser runtom i världen under 60-70-talen? Tydligen inte som förutsättningar för demokrati i alla fall.

Summan av kardemumman är att kampen fortsätter, som alltid.

Vart tar sedelbuntarna och debatten vägen?

Idag skriver Erik Helmersson på DN om att demokratipengar är bättre än budgetstöd. Det framstår för mig som en irrelevant jämförelse. En förutsättning för en fungerande demokrati är att ett lands institutioner fungerar, är transparenta och levererar det som landets medborgare har rätt till. Det kan gälla grundläggande service så som hälsovård och skola men också exempelvis en oberoende statistikmyndighet. En annan förutsättning för demokrati är medborgarnas aktiva inflytande och påverkansmöjlighet.

Det mytomspunna budgetstödet

Budgetstödet är mytomspunnet och används ofta, som i Helmerssons artikel idag, som ett slags slagdänga i debatten. Sällan diskuteras vad det egentligen är och hur det fungerar. Budgetstödet finansierar i många länder reformer och effektivisering av den offentliga sektorn. Om detta skrev forskarna Arne Bigsten och Jörgen Levin om i SvD i mars i år under rubriken Behåll budgetstödet, Carlsson. (Bigsten och Levin är inte knutna till någon biståndsorganisation utan är oberoende forskare). Argumentationen för att behålla budgetstödet som ett alternativ i biståndet grundar Bigsten och Levin på forskning och utvärdering. Utöver ovan nämnda exempel på vad biståndet kan bidra till visar de också, med referens till OECD och Världsbanken, att budgetstöd har haft positiva effekter inom både utbildning och hälsa i Afrika. Bigsten och Levin understryker att utvecklingen i ett land i första hand bestäms av den förda politiken och kvaliteten på institutionerna.

”Bättre än” eller ”förutsättning för”?

Låt oss gå tillbaka till Helmerssons påstående om att ”demokrati är bättre än budgetstöd”. Om utveckling i första hand beror på institutioner vilkas ökade kapacitet är ett budgetstödets huvudsakliga mål och ett område där forskningen kan visa på resultat, hur kan vi då säga ”bättre än”? Att det inte rör sig om något motsatsförhållande finns även pedagogiskt förklarat på Sidas hemsida: ”Budgetstöd ges inte på bekostnad av demokratibistånd. Denna typ av stöd kan snarare förbättra möjligheterna till en demokratisk utveckling. Det ger en bättre chans för regering och parlament att ha en överblick över de resurser som står till landets förfogande. Detta skapar förutsättningar för större demokratisk kontroll över landets utvecklingspolitik. För att ytterligare stärka den demokratiska processen kan det vara viktigt med direkt stöd, t ex genom utbildning av parlamentariker eller insatser för att stärka det civila samhället och media.

Villkor och krav för budgetstöd

Precis som Bigsten och Levin, och många andra forskare med dem, skriver, är budgetstödet en av flera stödformer – det är ingen (så vitt jag vet) som hävdar att allt bistånd ska gå till budgetstöd. Att det är en av flera innebär endast att den ska övervägas som en möjlig form när det är relevant. Det innebär inte en argumentation för att vi ovillkorat ska ge pengar till diktaturer. Vidare är det lite svårt att förstå vad Helmersson vill uppnå med beskrivningen av budgetstödet som ”att bara öppna plånboken och hoppas att mottagaren är på humör att förstrött lyssna på utläggningar om mänskliga rättigheter”? Budgetstödet är på intet sätt ett ovillkorat bistånd utan krav, tvärtom. På Sidas hemsida (som på ett mycket bra sätt beskriver hur Sverige ser på budgetstöd) kan man läsa bland annat: ”De länder som får svenskt budgetstöd får det inte kravlöst. Förutom att de grundläggande förutsättningarna för budgetstöd måste vara uppfyllda krävs också att framsteg kan redovisas mot de målsättningar som överenskommits. T ex att tillväxten ökar, att fler flickor går i skolan eller att statens resurser hanteras allt bättre via de reformer som genomförs.

Vart går sedelbuntarna?

Utöver denna fruktsallad av äpplen och päron ställer jag mig frågande till den information som Helmersson har använt när han kommer fram till att: ”Tidigare gick svenska biståndspengar i alltför stor del som budgetstöd – alltså rätt in i statskassan – till regimer som ibland till och med förde krig samtidigt som de fick sedelbuntar från Sverige. Nu är mottagarna i högre grad demokratiaktivister, jämställdhetsorganisationer och hbt-rättskämpar.” Enligt den officiella statistiken över svenskt bistånd (openaid.se) verkar detta inte stämma. Stödet till demokratiaktivister, jämställdhetsorganisationer och hbt-kämpar (som ligger under anslaget för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet och motsvarar 11 procent av det svenska biståndet) har legat på ungefär samma nivå sedan 2006, detsamma gäller för budgetstödet (som motsvarar 3 procent av biståndet). Lägg där till informationen ovan att budgetstöd inte ges på bekostnad av demokratistöd.

Och vart går debatten?

Jag är överens med Helmersson om att det är positivt att biståndsdebatten har tagit fart men efterlyser, som många med mig, en mer konstruktiv diskussion som baserar sig på fakta och analys och inte på politiska boxningshandskar. I den debatten skulle vi till exempel fokusera på hur vi balanserar olika stödformer för maximalt resultat på minskad fattigdom, samverkan mellan budgetstöd och stöd till enskilda organisationer i strävan att skapa demokratiska samhällen på lång sikt och budgetstödets möjligheter att bidra till påtryckningar för fördjupad demokrati.

Inte tillräckligt bra!

Ikväll har jag varit med i panelen på ett seminarium om markinvesteringar – är de markstöld eller utveckling? Debatten gick bitvis het mellan Kjell Havnevik (forskare från Nordiska Afrikainstitutet), Bodil Ceballos (riksdagsledamot för Miljöpartiet), Mathias Goldmann (Gröna Bilister) och mig. Här kommer ett par funderingar från min horisont.

Jag skulle önska att vi kallade saker för deras rätta namn lite oftare. Om vi i västvärlden (bland annat) vill lösa vårt problem med livsmedel och energi genom att etablera markinvesteringar i Syd – då ska vi säga att det är precis det vi gör. Vi bör inte säga att det vi gör är att bidra till att förbättra det småskaliga afrikanska jordbruket. För de allra flesta av oss är det nämligen svårt att se hur exempelvis storskaliga tall- och eukalyptusplantager bidrar till att öka hållbarheten och produktiviteten i den småskaliga bönproduktionen (för att ta ett exempel).

Jag skulle önska att det blev tydligare, för att inte säga glasklart, att biståndets och Sveriges Politik för Global Utvecklings (PGU) grundprinciper om den fattiga människans perspektiv och intressen samt lokalt ägarskap, utan tvekan fick vara gällande och styrande i allt bistånd och andra relaterade politikområden. Då skulle vi förhoppningsvis komma bort från resonemang som utgår från ”good enough” – att vi gör investeringar som vi vet egentligen inte möter lokala prioriteringar och behov men som vi lägger stor möda på att motivera för oss själva och andra att det finns ett lokalt ägarskap och att det är fattigdomsbekämpning vi håller på med.

Skulle det inte vara bra om, om vi menar allvar med att faktiskt vilja bidra till ökad produktivitet och hållbarhet i Södra Afrikas jordbruk, gjorde en seriös ansträngning och investerade i just detta. Idag går ungefär 3 procent av svenskt bistånd till jordbruk – en sektor som sysselsätter en betydande del av de människor som biståndet ska verka för. Biståndet till jordbruket visar en nedåtgående trend såväl i Sverige som globalt. Samtidigt ökar biståndet till det som ibland sägs vara stöd till jordbruket men som i själva verket förefaller vara något helt annat (och med ett helt annat intresse).

Jag tycker också att det skulle vara bra om vi vore lite mer konsekventa i våra analyser. I de flesta biståndsdiskussioner, inte minst de om budgetstödet, råder något slags enighet om svagheter inom myndigheter och styrning i många av de länder som tar emot svenskt bistånd. Men när det kommer till frågan om mark blir det ofta annat ljud i skällan: Om regeringen i ett visst land säger att de vill ha mer storskaliga markinvesteringar ska vi tycka att det är helt oproblematiskt att göra denna typ av etableringar. Då är helt plötsligt insikterna om svaga institutioner och brister i demokratin på olika nivåer i samhället som bortblåsta. Men, för att bli konkret i detta, hur tänker vi oss egentligen att en transparent och juridisk riktig tilldelning av mark ska gå till i ett land som inte har en fungerande lantmäterimyndighet?