Om kunskapen om det svenska biståndets resultat

På väg från Moçambique träffade jag en bekant på Maputos flygplats. Han har tidigare arbetat på Moçambiques ambassad i Sverige. Vi hade en kort stund innan hans flyg skulle gå men han hade en hel del att säga mig, i princip i ett andetag, om Jan Björklunds besök i Moçambique för ett par veckor sedan. Det är intressant att vända på perspektiven i biståndet; att det inte bara handlar om biståndsgivarnas bedömning av politikerna i de biståndsmottagandeländerna, utan även vice versa.

”Jag träffade din vice statsminister här för ett par veckor sedan. Ni som är ett så välutbildat och klokt folk, hur kan ni ha en så obildad person på en så viktig post!? Och dessutom utbildningsminister, hur är det möjligt? Jag träffade honom på en middag och frågade honom hur han analyserade det svenska biståndets resultat här i Mocambique och han hade inget att säga. Det är klart att folk i Sverige blir kritiska mot biståndet och ifrågasätter att det har någon effekt om er vice statsminister som är här på besök inte kan säga ett enda resultat?

Jag frågade honom om han hört talas om Niassaprovinsen som för drygt tio år sedan var en isolerad plats, med avstannad utveckling och väldigt lite framtidstro men som med hjälp av det svenska biståndet är en av provinserna med högst tillväxt och med en tydlig plats i den mocambikiska ekonomin. Jag frågade honom om Armando Emilio Guebuza-bron över Zambezifloden – om han förstod hur viktig den är för Mocambiques utveckling och om han visste om Sveriges roll i att finansiera förstudierna, övertala EU att finansiera bron och dessutom stå för en stor del av finansieringen.

Jag frågade om han som utbildningsminister hade information om betydelsen av Sveriges stöd till Eduardo Mondlane-universitetet generellt och exempelvis biologiinstitutionen mer specifikt. Och så frågade jag om han förstod hur betydelsefullt Sveriges stöd till civila samhället har varit, inte minst i Niassa där människor i större utsträckning än i andra provinser kräver sina demokratiska rättigheter och är medvetna om exempelvis sin rätt till mark.

Men er vice statsminister hade tyvärr inte hört talas om något av dessa exempel. Vad är det för politiker ni har egentligen!?”

Personen framför mig hämtar andan (för första gången under samtalet?) och berättar att han även försökte förstå från Björklund hur de tänkte när de bit för bit har monterat ner en av de bästa välfärdsstaterna i världen. Inte heller här kom det något svar. Märkbart upprörd över svensk inrikes- och utrikespolitik reser sig den bekanta upp och rusar till sitt flyg.

Bröd och frihet

“We don’t want freedom without bread, nor do we want bread without freedom.” Nelson Mandela, 1993

Idag är det Blog Action Day – en kampanj där tusentals bloggare världen över uppmärksammar mänskliga rättigheter. Läs mer om kampanjen här! Jag befinner mig just nu i Moçambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan, Västerås Stift och We Effect. Vi ska tillsammans med lokala bondegrupper följa upp Västerås Stifts skogsinvestering Chikweti i Niassa.

img_0400_litenCitatet ovan verkar ganska självklart; ingen av oss vill ha frihet utan bröd eller bröd utan frihet. Inom biståndet till föreningsliv och demokrati, som ska arbeta tillsammans med dem som berövats både bröd och frihet, finns det emellertid en tendens att sätta friheten före brödet – både i tid och prioritering. Men om vi arbetar med människor som lever i fattigdom, utifrån deras perspektiv, går det ens att separera brödet från friheten?

Jag skulle vilja återkomma till en reflektion om getter, fiskdammar och rättigheter. Den knyter an till vårt pågående besök och en uppmaning om tålamod inom biståndet.

We Effects program i Niassa (där jag jobbade 2008-2011), stöttade under de första åren små, många gånger svaga och lite kaotiska bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter (vilka var de resultat som vi förväntades producera) var inte helt lätt. Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem att arbeta för den förändring som de själva bestämde över. Hade programmet avslutats efter två år, och då avkrävts resultat enligt ovan, hade det sannolikt bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

img_2279_litenMen den som hade tid och tålamod kunde se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation i sin provins som nu har nära 20 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras och kräver förändring. Detta samtidigt som de fortsätter att ägna sig åt getterna, dammarna och en och annan oxe.

Ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet; att människor som lever i fattigdom själva ska ha verktyg att förändra sin situation i det lilla och det stora. Om vi istället för att arbeta med de små och kaotiska bondeorganisationerna, där majoriteten inte kan läsa och skriva och har en monetär inkomst på ungefär en dollar per familj och vecka, hade riktat oss till exempelvis en tankesmedja med välutbildade personer, hade det alldeles säkert kommit fina rapporter om rättigheter om ansvarsutkrävande redan efter ett halvår. Men på vilka grunder hade denna förändring skett och vad hade egentligen funnits kvar av den idag?

img_8805_liten1Om biståndet menar allvar med att sätta fattiga människor, deras rättigheter och prioriteringar i centrum, bör vi också vara beredda på att det på kort sikt kommer att verka dyrt och att det kommer att bli mer tidskrävande att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor. Det kräver också att vi förstår hur krav på olika rättigheter – för bröd och frihet – hänger samman för den som inte har varken eller. Att det kanske ibland krävs en get för att skapa en rörelse som kräver frihet.

20131016-142612.jpg

Har vi tid att vänta på att någon öppnar?

Ibland verkar det som att mätbarhet och tid går före relevans och långsiktig samhällsförändring inom biståndet. Det framstår ju som en uppenbar motsägelse inte minst för att något som är långsiktigt rimligen kan förväntas kräva tid och det som är relevant bör förväntas vara mätbart. I våra försök att få allt att passa i ett rapportformat är det så mycket, kanske det viktigaste, som kommer bort på vägen. Utan att bli sentimental eller tappa fokus på att förändra strukturer så är ju det vi försöker bidra till kort och gott livet. Att människor får ett bättre liv.

Har du någon gång försökt göra en resultatmatris av ditt eget liv? Kan du identifiera exakt vad som påverkat ditt liv (dina inputs) hur det fick dig att handla (dina outputs) och vad det gav för effekt i ditt och andras liv (dina outcomes)? Kan du verifiera den långsiktiga påverkan som det fick på det samhälle du lever (dina impacts)?

När vi skrev förra årets årsrapport var arbetet som utförs av SAKs ”Community Based Rehabilitation Workers” en av de knepigaste aktiviteterna att redovisa. Man kan beskriva deras arbete som en blandning av socialarbetare och aktivist för att medvetandegöra och mobilisera människor med funktionsnedsättning. Konkret går arbetet ut på uppsökande verksamhet på landsbygden där de besöker människor med funktionsnedsättning och deras familjer i sina hem för att informera bland annat om rätt och möjligheter till sjukvård, rehabilitering och utbildning för barn och vuxna. De assisterar även praktiskt så att människor kan ta sig till exempelvis en lämplig skola eller klinik. De pratar också med andra runtomkring människor med funktionsnedsättning, exempelvis lärare, religiösa ledare eller andra som kan tänkas påverka situationen – både positivt och negativt.

IMG_5473litenOch så kommer då dagen då detta ska redovisas. Hur kan vi bevisa att någon, säg en lärare, har ändrat uppfattning endast på grund av ett samtal med en av socialarbetarna? Kan vi säga att ett barn med funktionsnedsättning började gå i skolan bara på grund av ett samtal – var det detta samtal som fick föräldrarna att ändra sig? Och när skedde denna förändring, hur lång tid tog den? Och var den kostnadseffektiv?

Häromdagen besökte jag en av SAKs ortopediska kliniker i Taloqan. Först pratade jag med kollegan som är ansvarig för kliniken som förklarade: –Jag är medveten om att vi inte är bra på att beskriva arbetet som socialarbetarna gör. Men har du någon aning om hur svårt det är att bara få vissa att öppna dörren när man knackar på? Att de skäms för att de har ett barn med funktionsnedsättning och inte alls vill att någon ska komma dit och prata om skola och vård? Förstår du hur lång tid det kan ta bara att få dem att öppna? Och om de öppnar, hur många samtal det kan ta innan de går med på att skicka sitt barn till skolan? Och efter det måste vi övertala någon som kör taxi eller buss att ge barnet gratis skjuts till och från skolan varje dag.

IMG_5462litenEfter samtalet gick vi till kliniken där jag träffade en grupp kvinnliga ortopedtekniker (se foto nedan) som stolt visade upp sin verkstad och klinik. Jag fick också tillfälle att prata med en av patienterna. En kvinna som för sex år sedan fick amputera sitt ben efter att ha blivit skjuten som nu var på återbesök med sin protes. (Tredje kvinnan från vänster, tillsammans med teknikerna som tillverkat hennes protes) Hon visar stolt och glad upp den och berättar att det var en av socialarbetarna i hennes by som informerade henne om möjligheten att få en protes och övertalade henne att komma till kliniken. Det var således socialarbetarens övertalning som gjorde att kliniken fick chans att göra sitt jobb. Protesen gör det möjligt för henne att fortsätta leva sitt liv som vanligt; att bidra till familjen och vara en aktiv del i byns sociala liv.

Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att öppna dörren. Och ärligt talat, hennes rätt att röra sig, delta och bidra är oberoende av det. Så tillbaka till där vi började – att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att rapportera detta enligt konstens (i detta fall biståndets konst) alla regler och jag har ingen aning om hur jag ska mäta kostnadseffektiviteten. Jag vet bara att även de som bor i de hus där det tar längre tid att öppna dörren har samma rättigheter som alla andra och att jag tycker att det räcker.

Är medveten om att inlägget blev i längsta laget så jag är extra glad över att du tog dig tid att läsa ända hit.

IMG_5466liten

Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

[Kommentar i efterhand. En längre version av denna text som även svarar på SvDs ledare Lappkast om biståndet finns publicerad på http://www.bistandsdebatten.se/debattartiklar/dns-och-svds-godtyckliga-pahopp-ar-daligt-underbyggda/]

Igår skrev Carl Johan von Seth på DNs ledarsida: ”Men tiotusenkronorsfrågan är: Vill regeringen och oppositionen verkligen veta vad biståndet leder till?” Detta med anledning av den påstådda oviljan att veta detta utifrån kostnader för och organisering av biståndets utvärderingar.

Så, Carl Johan, gör dig beredd att göra ett antal utbetalningar om denna ringa summa för vi är många som har svaret. (Och dessutom har vi redan svarat men det verkar du inte lagt märke till.) Svaret (som verkar ha hamnat på fel vinstnivå) är att naturligtvis vill regeringen, oppositionen och ganska många andra av oss därtill veta vad biståndet leder till. Min fråga (utan prispengar) till von Seth är, varför skulle vi inte vilja veta det?

von Seth kritiserar UDs och Sidas sida openaid.se eftersom han menar att den viktigaste tårtbiten saknas; den om biståndets resultat. Det är emellertid ingen som har påstått att denna information ska finnas här (däremot finns det många andra källor där man kan läsa om detta såsom Sidas årsrapport, utvärderingsrapporter för specifika projekt, FNs utvärderingsnätverk UN Wider etc.). Kommentaren är ungefär samma sak som att säga att Skatteverkets hemsida är ju jättebra (vilket jag verkligen tycker att den är) – men ”tårtbiten” (när nu hela länders utveckling blev tårtbitar) om vad de svenska skatterna leder till saknas!? Hur många av oss, inklusive von Seth, har avkrävt Skatteverket den informationen? Openaid.se är ett verktyg för att se den ekonomiska fördelningen av biståndet tematiskt, geografiskt och per stödform.

Finns det några belägg för att säga att vi är många, inklusive regering och oppostion, som vill veta vad biståndet lett till? Eller är jag blott en biståndskofta som förirrat mig i resonemangen?

För det första så verkar det ju märkligt att ”mäta” utvärderingarna i hur stor del av budgeten de utgör, vilket är ett av von Seths argument för utvärderingarnas otillräcklighet. Det är väl rimligen inte kostnaderna för utvärderingarna som avgör om vi vet eller vill veta vad biståndet leder till? (Det, von Seth, skulle inte hålla som en indikator i en biståndsresultatmatris.)

För det andra så är inte kostnaderna för utvärderingarna enkom de kostnader som direkt kan härledas till själva utvärderingsaktiviteten, exempelvis för utvärderingskonsulter. Den stora (för att inte säga bombastiska) kostnaden är all den tid som läggs i mottagarländerna, hos insitutioner, lokala myndigheter, biståndsarbetare, ambassader, byinvånare i fokusgrupper med flera för att hantera dessa utvärderingar. (Kostnaden för detta betvivlar jag dock att vi vill veta…)

För det tredje så är inte utvärderingar den enda metoden för att ta reda på vad biståndet lett till. Medan utvärderingar oftast görs i halvtid samt efter avslutat biståndsprojekt (naturligtvis beroende på hur länge det håller på), sker uppföljning kontinuerligt, likaså rapportering av denna uppföljning. De vanligaste är att projekten rapporteras årsvis och i många fall även halvårsvis. Lägg till detta årsvisa finansiella revisioner och ytterligare systemrevisioner. Det är således minst sagt felaktigt att sätta likhetstecken mellan att vilja veta vad biståndet har lett till och de utvärderingar som görs.

För det fjärde så är det naturligtvis viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur förändringar i ett samhälle kan härledas till en specifik biståndsinsats eftersom det i de biståndsmottagande länderna (precis som i alla andra länder på klotet) är ett komplicerat nät av faktorer som påverkar utvecklingen. För att göra det enkelt för oss kan vi ta något så konkret som biståndsfinansierade infrastruktursatsningar. Vi avkräver av biståndet att vi ska kunna mäta hur det har bidragit till social och ekonomisk (och gärna också kulturell) utveckling i närområdet och är det en större väg förväntar vi oss resultat på nationell och regional nivå. Alltsammans ska ha ett genus- och rättighetsperspektiv och ligger vägen i Södra Afrika ska vi kunna säga vilken inverkan den, på lång och kort sikt, har haft på spridningen av hiv. Ligger vägen här i Afghanistan ska vi kunna härleda dess inverkan, negativ och positiv, på kriget och eventuella motsättningar. Vi ska kunna säga att det är just den här vägen (och inte exempelvis investeringar i landsbygdselektrifiering, utbyggnad av telefonnätet, effektivisering av jordbruk och utbyggnad av utbildningssystemet) som har lett till just denna förändring. Så, von Seth, ta dessa resultatkrav till Sverige och försök ta reda på denna information för bygget av Götatunneln vid operan i Göteborg. När du hittat utvärderingar som svarar på ovanstående frågor (som alltså är helt normala i biståndssammanhang) för tunneln, gå då vidare till den nu pågående upprustningen av E6 i Tanum. När du nu har klart för dig vad dessa slut- respektive halvtidsutvärderingar drar för slutsatser om resultaten av dessa två investeringar, gå vidare till en socioekonomisk förstudie för eventuell upprustning av Älvsborgsbron. Och glöm för guds skull inte genusperspektivet!

Det finns många andra punkter men jag slutar här för nu. Och märk väl att inget av ovanstående resonemang handlar om att försvara biståndets positiva effekter – endast om att det faktiskt finns ett genuint intresse av att ta reda på biståndets resultat, positiva och negativa.

Godtyckliga och dåligt underbygda påhopp på biståndet är tyvärr inte ovanliga på DNs ledarsida. (Läs kommentar på ett av Eric Helmerssons alster från förra året som ett exempel.)

Så, tiotusenkronorsfrågan från min sida lyder: Finns det någon på DNs ledarredaktion som verkligen vill veta vad biståndet leder till? I så fall rekommenderar jag exempelvis de källor som refererats ovan eller varför inte ett besök där biståndet verkar – ni är alla hjärtligt välkomna!

Rikta hjälpen rätt i Afghanistan

Nedanstående debattartikel om det framtida svenska biståndet till Afghanistan publicerades på SVT Debatt:

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd, skriver Lotta Hedström och Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén, med anledning av att regeringen beslutat inleda arbetet med att ta fram en ny strategi för det svenska biståndet till Afghanistan.

På torsdagen fattade regeringen beslut om inriktningen för det framtida svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan. Sverige har utlovat ett generöst och långsiktigt stöd till Afghanistan fram till 2025 och det är ett löfte som förpliktigar.

Nästa år hålls ett avgörande presidentval. De internationella säkerhetsstyrkorna lämnar nu successivt landet och ISAF har tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna genomfört en formell ceremoni för att markera överlämnandet av säkerhetsansvaret.

Det är ingen överdrift att hävda att Afghanistan är inne i ett mycket känsligt skede. Ingen vet hur utfallet blir efter presidentvalet i april 2014 eller huruvida den afghanska staten är fullt ut kapabel att ta över säkerhetsansvaret.

Trots framsteg de senaste åren är Afghanistan fortfarande ett av världens fattigaste länder. Situationen i de olika provinserna ser dock mycket olika ut och därför är det viktigt att givarländer inte ensidigt ser till enbart de regioner där de antingen redan haft, eller fortfarande har, ett militärt engagemang.

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd.

Det finns inga snabba och enkla lösningar för att skapa ett fredligt och stabilt Afghanistan. 30 års krig har slitit sönder landet. Det svenska utvecklingssamarbetet måste inrikta sig på att bidra till att bygga de afghanska institutionerna. Detta är ett långsiktigt arbete som inte låter sig beskrivas i enkla, kvantifierbara resultat. Det är i stället ett idogt arbete som kräver kunskap om det afghanska samhället och kulturen. Svenska Afghanistankommittén hoppas att den svenska regeringen ser att ett sådant långsiktigt och tålmodigt byggande är en förutsättning för ett självständigt och starkt Afghanistan.

I detta ingår att aktivt och tydligt bekämpa den korruption som breder ut sig i landet. Mutor krävs idag ofta för att få tillgång till grundläggande samhällstjänster som utbildning och sjukvård. För människor i Afghanistan innebär detta att vardagen är oförutsägbar och att förtroendet för myndigheter och stat saknas. Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan måste utformas på ett sätt så att korruption undviks och bekämpas. Samtidigt är det viktigt att inte låta existensen av korruption hindra ett fortsatt engagemang i landet – korruptionen är ett tecken på de svårigheter Afghanistan står inför.

Likaså behöver människor ha tillgång till och möjlighet att hävda sina egna rättigheter för att Afghanistan ska bli självständigt, ha möjlighet att bygga en varaktig fred och förebygga fortsatt konflikt. Det måste skapas en mer demokratisk struktur där medborgare ges egen delaktighet i beslutsfattande, har närhet till politiker och möjlighet att ställa makthavare till svars för deras beslut och handlingar. Det är därför mycket viktigt att fokus i lika hög grad finns på befolkningen i provinserna och distrikten som på huvudstaden Kabul. Civilsamhället, byråd och myndigheter på provins- och distriktsnivå behöver fortsatt stöd för att tillgodose medborgares rättigheter och intressen.

Inte minst behöver kvinnor involveras i beslut om Afghanistans framtid och deras situation stärkas. Detta är en förutsättning för fred och utveckling. Över huvud taget måste det svenska utvecklingssamarbetet rikta in sig på de mest utsatta människorna i Afghanistan – kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar och människor på landsbygden.

Dessutom behöver hela det internationella stödet samordnas och struktureras bättre, så att de mest behövande verkligen får rätt och relevant hjälp. Utgångspunkten för det svenska och internationella biståndet behöver gå i linje med den afghanska statens egna program när det gäller fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbete. Endast då kan Afghanistan i framtiden ta det fulla ansvaret för sin utveckling. Här kan Sverige ta en ledande roll utifrån sitt långsiktiga åtagande.

Svenska Afghanistankommittén med över trettio års verksamhet på lokal nivå inom skola, hälsovård, landsbygdsutveckling och funktionshinder ser fram emot att få bidra med kunskap och erfarenhet i framtagandet av en långsiktig strategi för en god utveckling av Afghanistan. Vi hoppas att de principer vi nämnt kommer att vara ledande när Sida arbetar fram den nya resultatstrategin.

Lotta Hedström, ordförande Svenska Afghanistankommittén
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Positivt att (s) för öppen diskussion om biståndsagenda

Mina blogginlägg om biståndspolitik brukar för det mesta handla om att jag är mer eller mindre arg över något. Över allt för snävt fokus på tillväxt, borttappat rättighetsperspektiv, tidshets som gör att någon riktig förändring inte hinns med, bakvänt antikorruptionsarbete eller över brist på delaktighet i processer som rör utformningen av biståndet. Här kommer ett inlägg som är vänt åt andra hållet.

Socialdemokraterna håller just nu på att ta fram en ny Agenda för global utveckling. I denna process har man valt att inkludera folkrörelser, forskare och andra biståndsintresserade: ”Det är viktigt för oss att framtidens socialdemokratiska internationella utvecklingspolitik formas genom en aktiv diskussion i vårt parti, med folkrörelser och med andra aktörer inom utvecklingssamarbetet både ute i världen och på hemmaplan. Vi vill därför gärna få del av dina/era synpunkter på detta utkast till socialdemokratisk agenda för global utveckling. […] Vi hoppas att detta underlag kan bidra till en bra diskussion om prioriteringarna och utmaningarna för framtidens utvecklingspolitik.”

Ett utmärkt sätt att ta tillvara på kunskap, erfarenhet och engagemang! (Man skulle önska att den sittande regeringen hade lärt sig av detta då det står i direkt motsats till det sätt på vilket man tar fram den nya biståndspolitiska plattformen.) Det visade sig även (inte helt överraskande) vara ett bra sätt att få igång biståndsarbetare som jag. Hade massvis med kommentarer, bland annat om de mest grundläggande perspektiven som bör höra hemma i ett socialdemokratiskt i utvecklingssamarbetet:*

IMG_6631_litenOmfördelningspolitik: Vilken utvecklingsmodell kan Sverige bidra till, inte minst i de många länder där vi ser en stark ekonomisk tillväxt som dessvärre inte avspeglar sig i motsvarande minskning av fattigdomen? Detta gäller både de länder där biståndet har/är på väg att fasas ut, i exempelvis Latinamerika, men även i flera av de länder som är bland de största mottagarna av svenskt bistånd, exempelvis i Södra och Östra Afrika. Nuvarande regering understryker vikten av att biståndet bidrar till ekonomisk tillväxt – men är detta verkligen en riktig prioritering när flera av de fattigaste biståndsmottagande länderna samtidigt är de länder där vi finner den högsta procentuella ekonomiska tillväxten? Ett av biståndets huvudsakliga bidrag bör således vara att säkra att tillväxten kommer alla till gagn och att mekanismer för omfördelning finns och fungerar.

P1030750_litenSkattesystem och skattefinansierad välfärd: Detta hänger naturligtvis nära samman med frågan omfördelningspolitik. Fungerande, transparenta och legitima skattesystem är inte bara en avgörande faktor för att skapa finansiell hållbarhet och långsiktighet för utvecklingssamarbetets resultat och därmed bidra till minskat biståndsberoende. Det är också avgörande för att skapa en tydligare relation byggd på ansvarsutkrävande mellan stat och medborgare, vilket är en av de viktigaste byggstenarna för demokrati och kampen mot korruption – för att dessa ska byggas underifrån av människor själva, och inte som en produkt av krav från det internationella samfundet.

IMG_2279_litenStatens roll i utvecklingen: Biståndspolitiken bör vara tydlig i frågan om statens roll i utvecklingen. Detta är naturligtvis relevant för många frågor där biståndet är verksamt. Ett exempel är frågan om livsmedelstryggheten och jordbruket. Historia och erfarenheter från länder på flera kontinenter visar att de fria marknadskrafterna har varit otillräckliga för att skapa förutsättningar för det småskaliga jordbruket att växa och därigenom säkra livsmedelstrygghet och fattigdomsbekämpning på landsbygden, och att statliga interventioner (många gånger kontroversiella och mot givarsamfundets råd) varit nödvändiga på flera plan; alltifrån reglering av import av vissa produkter till att säkra utsäde och uppköp i liten skala av småskaliga bönder.

Nu återstår bara att vänta och se hur Agendan ser ut när den är klar.

*Att jag kommenterat betyder inte nödvändigtvis att dessa frågor inte fanns med i Agendan utan snarare att jag tycker att det är perspektiv som förtjänar att lyftas fram och förstärkas ytterligare.

Vibrerande mattor?

När man i biståndssammanhang pratar om att stödja civilsamhället beskriver man ofta detta i termer av ansvarsutkrävande från staten, fördjupad demokrati och människor som genom ökad kunskap om lagar kräver sina rättigheter. Ett ”vibrerande civilsamhälle” skriver vi våra resultatmatriser. ”Livskraftiga aktörer i det civila samhället samt oberoende och fria medier som bidrar till ökat ansvarsutkrävande och en mer transparent förvaltning.” står det i Sveriges samarbetsstrategi för Afghanistan.

Det som det i själva verket ofta handlar om, på riktigt, är korgar, getter, tvålar, kvarnar och mattor.

För nog är det så att ganska få människor som lever i fattigdom vaknar på morgonen, tar sig igenom de mödosama bestyren att hämta vatten och ved, i bästa fall äta lite frukost och kanske få iväg något av barnen till skolan, och därefter tänkar att nu jäklar ska jag ta tag i det här med demokrati och utkräva ansvar av regeringen!

Istället är prioriteringarna, helt förståeligt, många gånger kortsiktiga och mer materiella förbättringar i livet. Som att få mer betalt för de jordbruksprodukter man producerar eller få tillgång till någon annan inkomstgenererande syssla. Denna syssla kan vara till exempel att tillverka mattor vilket verkar gångbart här i Afghanistan (i Södra Afrika, där jag arbetade tidigare, var det korgar istället). Således är det ofta det som projektförslagen som kommer från lokala organisationer handlar om.

Men blir det då något ansvarsutkrävande och vibrerande civilsamhälle av detta? Svaret är nog att det beror på. Kanske främst på tiden. För det finns många erfarenheter som visar att människor som kommer tillsammans för att förbättra sina liv – utifrån sina egna prioriteringar – så småning om även kommer att vilja förändra det som finns runtom kring dem i allt större cirklar. Och allt eftersom man ser att detta låter sig göras om man är flera, stärks också medvetenheten om behovet av demokratiska organisationer. Men detta tar tid, vägen är långt ifrån spikrak och det kommer att gå åt skogen ibland (eller ganska ofta).

Inom biståndet upplever jag ibland att just det här med tid är den resurs som vi underligt nog har allra minst av. Att vi inte låter saker ta den tid de behöver för att växa av egen kraft. Istället för att vänta på att korgar, getter eller mattor leder till just det där som vi ville uppnå; ett vibrerande civilsamhälle, är det lättare att direkt vända sig till de organisationer och ibland till och med personligheter som direkt levererar krav på transparens och rättigheter – men som sannolikt inte är eller representerar de människor som lever i fattigdom… Och det var visst de som skulle stå i centrum för allt vårt bistånd.