Aldrig till punkt och rättigheter som effektivisering?

Som jag skrev för ett tag sedan upptas dagarna av möten, möten och idel möten. (Själva produktionen sker därför till stor del nattetid.) Veckan som gått har inte varit ett undantag.

I tisdags var jag på Sida och lyssnade på presentationer av tre utvärderingar av stöd till civila samhällets deltagande i policydialog (medger att det låter lite torrt). På nästan alla seminarier jag går på konstateras att det inte finns tillräckligt med tid för att riktigt tala ut om ämnet. Ändå tillbringar vi så mycket tid just på seminarier. Några funderingar dyker upp i huvudet: Kommer vi någonsin att få tillräckligt med tid för att tala till punkt? Och vad får det för konsekvenser ”i verkligheten” att vi aldrig gör det? Och är det månne något fel i vår planering när vi lägger så mycket tid på att inte hinna?

Presentationerna av utvärderingarna var intressanta och ett par vattendelare blir tydliga i hur vi ser på deltagande och politisk påverkan. Kan detta göras av en mindre grupp/elit i samhället utan förankring och någon typ representation av en störra grupp? Jag hävdar bestämt nej (och ja, inser att jag är tjurskallig på denna punkt). I Moçambique blev vi kända som organisationen som på alla seminarier om deltagande, påverkan, naturresurser och politik i Maputo pratade om bönder. Många gjorde sig lite lustiga över detta – men hur kul är det egentligen när 80 procent av befolkningen är just bönder? Kan man då verkligen prata om deltagande och påverkan utan dem?

Men i biståndets iver, och ibland stress, att hitta de där momenten av politisk påverkan (så som vi känner igen den) är det som att vi är beredda att tulla just på människorna. Att vi pratar om gräsrötternas deltagande i termer av effektivitet; är det mer effektivt att inkludera dem? Jag tänker att det är då märkligt hur en mänsklig rättighet kan förhandlas i termer av effektivitet?

Dagen efter, i onsdags, deltog jag på Kooperativa Framtidsdagar med anledning av att 2012 är Kooperationens år (utlyst av FN). Margot Wallström var där och gjorde ett alldeles fantastiskt framträdande där hon berättade om sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i konflikt. Om att vara den minst oönskade middagsgästen och lika obekväm i FNs säkerhetsråd sa hon: ”Om inte vi berättar – vem ska då berätta?” Ett annat fint uttalande med anledning av republikanska politikers uttalande om abort och våldtäkt i USA: ”Man önskar att det var biologiskt möjligt att stänga truten på korkade kongressmän.”

Framtidsdagarna bjöd emellertid på lite mer bekymmersamma framträdanden som när den moderate riksdagsledamoten tillika medlemmen i utrikesutskottet, Mats Johansson, säger att han inte ”tror på PGU som idé” och inte kan svara på hur regeringen lyckats leva upp till samstämmighetsmålen i densamma. Blir också minst sagt förbannad när Eric Helmersson från DN säger att svenskt bistånd innan 1989 inte hade några särskilda demokratimål. Hur ser Helmersson på exempelvis Sverige avgörande bidrag till otaliga befrielserörelser runtom i världen under 60-70-talen? Tydligen inte som förutsättningar för demokrati i alla fall.

Summan av kardemumman är att kampen fortsätter, som alltid.

One thought on “Aldrig till punkt och rättigheter som effektivisering?

  1. Karin, ditt referat är inte helt uttömmande. Vad jag sa var att jag inte tror på att med skrivelser som PGU kunna styra hela biståndet och utvecklingspolitiken; därtill är verkligheten alltför komplicerad. På 30 sekunder var det också svårt att gå igenom alla beståndsdelar för att kunna ge ett utvecklat svar.
    Mats Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s