Igår kväll satt jag på en stol i studion där SVTs Debatt spelades in. Att säga att jag deltog skulle vara att säga för mycket med tanke på att jag inte fick en syl i vädret. Detta trots ett idogt, frenetiskt viftande från läktaren (som visade sig vara fel läktare då den inte låg i skottlinjen Gunilla Carlsson & Bengt Nilsson v/s Bo Göransson & Helena Thorfinn). Vad hade jag velat säga om jag lyckats med den där sylen? (Och ja, jag vet att det är opedagogiskt med så här långa blogginlägg…)

Myten om ”svarta hål” som slukar svenska skattepengar

Jag hade velat säga till Bengt Nilsson (biståndsdebattör) att inte alla länder, eller ens merparten av dem, i Södra Afrika är diktaturer som kan klumpas ihop och kallas för ”svarta hål” där oändliga mängder svenska skattepengar försvinner spårlöst. Det är inte heller sant att alla länder i Södra Afrika, eller ens merparten av dem, är enpartistater. De många gånger unga länderna har regeringar valda av sina medborgarna. I parlamenten sitter i merparten av länderna representanter för flera partier. Det jag menar är inte att det är ”färdigt” – demokratierna är ofta svaga men det innebär inte att de upphör att vara just demokratier. Vad som är sant är att i många av länderna, som Bengt Nilsson påpekade, har samma parti haft makten i många år. Två saker om detta: För det första är inte definitionen av en diktatur/demokrati hur ofta partiet som har regeringsmakten byts ut (då skulle exempelvis Sverige med långa obrutna perioder av samma parti i regeringsställning ligga pyrt till), utan hur regeringarna väljs (bland många andra faktorer). För det andra visar Bengt Nilssons resonemang på en historielöshet och okunskap om sammanhanget – om hur såväl de sittande regeringspartierna som oppositionspartierna har uppstått och vilken social bas och legitimitet de har idag.

Myten om stödet till diktaturer

Jag hade även velat säga till Bengt Nilsson att i de fall länderna faktiskt är diktaturer, som i fallet Zimbabwe, visar svenskt bistånd prov på stor anpassningsförmåga – det vill säga hur vi kan stödja Zimbabwes befolkning utan att pengarna hamnar just i diktaturens fickor. Bengt Nilsson tycks glömma att även en befolkning som lever i en diktatur har grundläggande mänskliga rättigheter. Därför arbetar Sverige med stöd till utbildning genom exempelvis tillgång till skolböcker – men utan att pengarna går via regeringens konton. Detsamma gäller stöd till värdigt boende, där resurser kanaliseras genom kooperativa lösningar, eller stödet till jordbruk, där stödet riktas direkt till bondegrupper och stärker deras tillgång till lokala marknader. Såvida inte skolböcker, hus, mat och ökade inkomster är ”svarta hål” är Nilsson ute och cyklar även i ”diktaturexemplet”.

Myten om den ekonomiska tillväxten som fattigdomsbekämpare

Med både Bengt Nilsson och Gunilla Carlsson hade jag velat prata om den ekonomiska tillväxten. De pratar båda sig varma om att tillväxten skulle vara lösningen på fattigdomen och att det är där biståndet borde rikta in sig för att göra den där nyttan som de båda menar att det inte har gjort under femtio år. Samtidigt är det något cykliskt motsägelsefullt över detta sätt att resonera. Låt oss utgå från Carlssons egna ord från hennes resa till Zambia och Moçambique i slutet av förra året. På UD-bloggen beskriver hon resan i ”världens tillväxtcentrum”: Såväl Zambia som Mocambique har spåtts av IMF att ligga på topp 10-listan över världens främsta tillväxtekonomier de närmsta fem åren. Kommer den tillväxt vi nu ser vara hållbar, kommer människor verkligen lyftas ur fattigdom? Kommer inkomsterna från naturresurser och investeringar komma fattiga till del? Tillväxten finns där, men för många på landsbygden eller på gatorna i Lusaka eller Maputo, är den knappast påtaglig. I Maputo blir jag påmind om hur för inte mer än ett drygt år sedan tusentals protesterade mot att priserna på de mest basala matvaror stigit långt över gränsen för vad många, även med jobb, kunde betala.”

Carlsson har med andra ord själv sett att tillväxt inte alls nödvändigtvis leder till minskning av fattigdom – den höga tillväxten till trots består fattigdomen. Det är således något annat som saknas. Detta kan även visas med siffror. Moçambique har under det senaste decenniet uppvisat en årlig ekonomisk tillväxt på runt 6-9 procent (enligt Världsbanken). Fattigdomen under dessa år har emellertid inte alls följt denna positiva trend. Senaste mätningen visade att fattigdom nationellt sjunkit med 0,4 procentenheter under tre år. Man skulle ju vilja tro att detta utgör en god grund för att argumentera att biståndets uppgift är att bidra till att tillväxten faktiskt minskar fattigdomen och att inkomstfördelningen blir mer rättvis – alltså vad kan vi göra utöver att bidra till tillväxt. Men icke.

Myten om att biståndet inte åstadkommit något

Jag hade också velat säga ett par saker om den totala brist på resultat som både Bengt Nilsson och Gunilla Carlsson tar alla chanser de får att prata om. Gårdagens debatt var inget undantag. Även här präglas argumentationen av motsägelser. På biståndsmyndigheten Sidas hemsida finns exempelvis årsredovisningar med särskilda resultatbilagor – dokument fulla av resultat. I redovisningen för 2011 kan vi läsa att svenskt bistånd bland annat bidrog till en revisionslagstiftning i Tanzania vilket har ökat transparens och motverkar korruption med statliga medel. Svenskt bistånd bidrog till att nästan fördbubbla andelen (från 49 till 95 procent) hiv-positiva gravida kvinnor i Zambia som fick tillgång till bromsmediciner vilket medför att de till största sannolikhet kommer att föda friska barn. På UD-bloggen refererad ovan skriver Gunilla att svenskt bistånd till Niassaprovinsen, norra Moçambique har bidragit till att andelen fattiga människor fallit från runt 70 procent 1997, till runt 30 procent idag. Om vi går längre tillbaka i tiden gav Sverige ett ansenligt stöd till ANC och genom det till framgången i att störta apartheidsystemet i Sydafrika. Men revision, transparens och antikorruption, friska mammor och överlevande barn, minskad fattigdom och politisk självständighet är tydligen helt oviktiga saker för Carlsson och Nilsson. För enligt dem går det inte att visa att det svenska biståndet haft några som helst resultat.

Avslutningsvis

Jag skulle också vilja ha sagt att jag är den första att hålla med om att biståndet kan och måste bli bättre. Men att som Bengt Nilsson argumentera att vi måste lägga ner hela biståndet för att allt inte lyckats, för att det finns brister eller för att korruptions förekommer, är helt befängt och ett resonemang som jag inte tror att han vill tillämpa på det svenska samhället. Med den logiken är det många samhällssektorer (och kommuner! inte minst den som Debatt spelas in i) i Sverige som helt borde läggas ner. Jag fick nyss SvD i min hand och framsidan pryds av nyheten om att 45 miljoner gick upp i rök i Järva i ett projekt som bland annat syftade till att minska arbetslösheten. Artikeln rapporterar om korruption, dålig politisk styrning av den borgerliga majoriteten i det aktuella området, jäv och brist på insyn. Med Bengt Nilssons logik skulle detta enskilda misslyckande innebära att vi borde lägga ner samtliga satsningar mot arbteslöshet i hela landet… (Och kanske eventuellt kalla den politiska ledningen för ett ”svart hål”?)

Men inget av detta (eller allt det andra jag skulle vilja ha sagt) blev sagt, det idoga, frenetiska viftandet på Belinda Olsson till trots…