Kategoriarkiv: Biståndspolitik

Tre gånger bistånd – med vakthund…

Publicerad den av
Svara

Börjar nästan känna en viss mättnad inför seminarier om bistånd, idag har jag varit på ytterligare tre. Först ut var ett om resultatredovisning. Birgitta Ohlsson (fp) gjorde en presentation som inte lämnade några tvivel om huruvida biståndet har gett resultat eller inte (det har det enligt henne).

Arne Bigsten från Göteborgs Universitet presenterade resultat från forskning kring bistånd som bland annat visade på fördelarna med budgetstöd istället för projektstöd  i form av avsevärt lägre transaktionskostnader och mer effektivt bidrag till uppbyggnad av institutioner. Bigsten underströk även just institutionernas, så som skatteverk, domstolsväsende och riksrevision, avgörande betydelse för fattigdomsbekämpningen. (Skulle vara toppen om Stefan Fölster och Fredrik Segerfeldt varit där men det var de tyvärr inte, men de hade å andra sidan säkert hittat ett sätt att diskvalificera Bigstens forskning…)

På det andra seminariet om framtidens bistånd, där Kooperation Utan Gränsers VD Anneli Rogeman deltog, diskuterades nya och gamla aktörer inom biståndet och huruvida biståndet spelat ut sin roll till förmån för näringslivssatsningar. Anneli underströk vikten av att näringslivet (som i debatten var representerad av SPP och Telia) måste erkänna den viktiga påverkan de har på samhället när de exempelvis verkar i diktaturer eller i länder med begränsade demokratiska rättigheter.

Det tredje seminariet ställde frågan om Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har blivit Moderaternas nickerdockor i biståndspolitiken. Representanter för de tre allianspartierna förde fram viss kritik mot att moderaterna inte alltid involverat dem men i övrig inte så mycket innehållsmässig kritik. Desiree Petrus (kd) menade att hennes parti ser sig som vakthundar i regeringen – om någon angriper biståndet morrar de. Det uppskattas!

Export till priset av mänskliga rättigheter

Publicerad den av
Svara

Igår organiserade Amnesty och Diakonia ett seminarium här i Almedalen med rubriken Export – fortfarande till priset av mänskliga rättigheter. Bland annat presenterades rapporten Export till priset av mänskliga rättigheter? som Amnesty och Diakonia har tagit fram. Klicka här för att ladda ner rapporten, och här för att läsa om rapporten. Nedan Magnus Walan från Diakonia in action när han diskuterar detta med utrikesminister Carl Bildt. Under bilden ett utdrag från inbjudan till seminariet.

Svensk export är av oerhörd vikt för Sveriges välstånd och kan dessutom vara en positiv kraft runt om i världen. Men ska den svenska staten stödja svenska företags verksamhet i andra länder måste det finnas ett system som säkerställer att inga mänskliga rättigheter kränks i verksamheten. Amnesty släppte år 2011 tillsammans med Diakonia rapporten ”Export till priset av mänskliga rättigheter?” med fokus på de svenska exportorganen Exportkreditnämnden, Svensk Exportkredit och Exportrådet. Den visade bland annat på stora brister avseende öppenhet och transparens framförallt från Svensk Exportkredit och Exportrådet.

Rapporten visade även att varken PGU (Politik för Global Utveckling) som Sveriges riksdag antog år 2003, eller de skyldigheter som Sverige har avseende mänskliga rättigheter via andra åtagande nämns i de bestämmelser som styr de olika organen. Nu har det gått 1,5 år. Vad har hänt?

Första dagen i dalen

Publicerad den av
1

Gårdagen tillbringades i huvudsak på olika biståndseminarier där jag bland annat lärde mig att jag är en del av ”det biståndsindustriella komplexet” (ett begrepp som användes flitigt i flera debatter). Har dock inte riktigt fått kläm på vad detta innebär men det kanske klarnar under veckan. Jag anar att det mellan raderna antyder en navelskådande, självbekräftande välmående grupp människor som försvarar biståndet för att det är därifrån lönen kommer.

På seminariet i kyrkan som jag nämnde nedan berördes den känsliga frågan om huruvida Sveriges biståndspolitik kommer från hela alliansen eller endast från moderaterna. Christian Holm (m) underströk att det självklart är alliansens politik och att Gunilla är alliansens minister. Desirée Petrus (kd) valde lite andra ord och lyfte fram ett par viktiga skillnader i hur partierna ser på bistånd och det för KD är viktigt att fortsätta värna om biståndet som idé.  Holm menade att biståndet i sig inte har något egenvärde.

Sidas kommunikationschef Joakim Beijmo efterlyste en mer seriös debatt om biståndet och lyfte på ett bra sätt fram problematiken kring budgetstödet: Å ena sidan kan vi ifrågasätta att Sverige ska ha stödja regimer med bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet – å andra sidan finns flera exempel där just ett sådant stöd som bidragit till fattigdomsminskning och andra konkreta sociala och ekonomiska förbättringar. Utöver detta ger budgetstödet en möjlighet till förhandling och påtryckningsmöjligheter. Här är det viktigt att komma ihåg att budgetstödet inte på något sätt ges utan krav – tvärtom.

Moderatorn Ulrika Knutson utmanade debattdeltagarna att ge ett konkret positivt biståndsexempel (m och kd) och ett konkret negativt exempel (Sida och Svenska Kyrkan). Joakim från Sida lyfte fram ett bokstavligt talat skitdåligt exempel på satsning på ekologisk sanitet i Kina som luktade illa och inte fungerade och Christian lyfte fram Sveriges satsning  om frihet på nätet (inte helt oväntat ett väldigt populärt biståndsexempel från den sidan i debatten).

På kvällen var det Global Bar som skulle svara på om biståndet är lika uselt som sitt rykte. För det första en ganska trist rubrik som delvis satte tonen för debatten som var en ganska bra uppvisning i pajkastning. Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) hävdade att om Millenniemålen uppfylls så är det för att företagsklimatet har förbättrats i fattiga länder (underligt nog behöver inte detta beläggas samtidigt som samme man slänger i princip hela biståndet på soptippen för att det enligt honom inte baserar sig på evidensbaserade utvärderingar).

Ardalan Shekarabi (s) kallade moderaterna för statssocialister, bland annat för att de dragit in informationsbidraget som möjliggör för organisationer att informera och mobilisera den svenska allmänheten kring internationella frågor. Ardalan ironiserade friskt om att det inte bara är biståndet som fungerar – hans Almedalenprogram är fyllt av seminarium med liknande titlar – Varför fungerar inte den svenska skolan? Varför fungerar inte polisen? Varför fungerar inte offentlig upphandling?

Betvivlar att det är debatter som den ovan som kommer att lösa problemen med biståndet, skolan, den offentliga upphandlingen och polisen…

Bistånd i domkyrkan

Publicerad den av
Svara

Framme på ön! Innan jag kommit fram till första seminariet hade jag hunnit träffa en kompis från Hjo, en före detta kollega, en före detta studiekamrat och en gammal lärare. Allt dett gjorde att det andra seminariet blev det första. Får således skrota tanken om att de som är här är ”några andra”….Nu sitter jag i en fantastisk kyrka, äter macka och ska snart lyssna på biståndsdebatt med bland andra Sida och Svenska Kyrkans internationella arbete. Kanske kan miljön skapa ett bra debattklimat utan pajkastning?

Bara skräck?

Publicerad den av
Svara

Skrev nedan att känslan inför Visby är lite skräckblandad förtjusning. Satte just på TVn och den första personen som dök upp i rutan, i direktsändning från Almedalen, var Fredrik Segerfeldt. Måste säga att förtjusningen i konstruktionen ovan försvann och ersattes enkom med den första delen av känslan.

Imorgon klockan 5 bär det av. Dagen bjuder på seminarier om bland annat Den svenska modellen för skogsbruk – tar industrins sitt ansvar, Svenskt internationellt bistånd – vad sägs och vad görs?, Export till priset av mänskliga rättigheter?, Vad händer när David retar gallfeber på Goliat? och slutligen frampå kvällskvisten väntar ett seminarium som ska svara på frågan om biståndet är lika uselt som sitt rykte?

Kan redan nu spana in ett par frustrationsmoment under dagen. Skulle kunna tänka mig att gå in i en vadslagning om att Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, kommer att svara ja på frågan i det sista seminariet: Jo – biståndet är precis lika uselt som sitt rykte, om inte sämre (det tyckte han sist jag hörde honom prata). Är lite förundrad över denna tvärsäkerhet i frågan hos en person som inte arbetar med bistånd och som inte har några egna erfarenheter från denna sektor. Kanske bjuder det in oss biståndskoftor att svara på ödesfrågor om det svenska näringslivet?

(Det verkar ju emellertid vara helt ok att kritisera biståndet utan så mycket på fötterna – även första nämnda man i detta inlägg är ju bra på det… Han och flera med honom vänder ju dessutom på frågan och menar att vi som arbetar med bistånd inte bör lägga oss i debatten för att vi talar i egen sak…)

Samtal om Västerås stifts skogsinvesteringar

Publicerad den av
2

Idag har jag medverkat i ett seminarium om Västerås stifts skogsinvesteringar i Niassa i norra Moçambique. Måste säga att det var med skräckblandad förtjusning jag begav mig till stiftets lokaler – vi har ju varit allt annat än på god fot med investeringen i Niassa…

Att följa en fråga upp på agendan

Frågan om skogsinvesteringarna var en av de första som jag konfronterades med när jag började jobba på Kooperation Utan Gränser i Niassa 2008. En partnerorganisation skulle organisera en konferens på temat men varken investerarna eller provinsregeringen ville komma. Kritiken mot investeringarna gjordes till en icke-fråga alternativt till en fråga om politisk opposition. I samma veva skrevs en rapport av en grupp konsulter som riktade hård kritik mot investeringarna och den svenskstödda fond som underlättade deras etablering i Niassa. Även från svenskt håll försökte man undvika frågan. Lyckligtvis var det inte möjligt och investeringarna tog sig långt upp på såväl den politiska agendan i provinsen som i Sidas korridorer.

Dagens seminarium visar att vi har kommit någonstans under de senaste fyra åren – att saker och ting går att förändra även om det tar lång tid och kostar på emellanåt (kanske för det mesta…). Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en utvecklingsproblematik inte nödvändigtvis löser sig bara för att vi kan diskutera – vissa saker är vi helt enkelt inte överens om.

Å ena och andra sidan

Diskussionen idag var bra på många sätt men jag funderade en hel del på var vågen landar. Å ena sidan säger flera personer från Västerås stift att de har gjort stora förändringar i företaget på grund av problemen. Å andra sidan säger flera personer (till viss del samma) att de inte begått några misstag – att exempelvis alla bykonsultationer skedde exakt i enlighet med marklagstiftningen. Som jag skrev i debattartikeln i Kyrkans Tidning är vi angelägna om att lokalbefolkningens perspektiv respekteras i historieskrivningen och att de problem som har varit inte sveps undan eller förminskas. Med detta menar jag inte att vi vill driva något slags sensationskampanj mot företaget. Verkligheten räcker gott. Syftet är inte heller att inte erkänna de stora förbättringar som har gjorts under det senaste året.

Svårare med större frågor

Dessa frågor klarar vi någorlunda av att reda ut – de som handlar om sakfrågan och där vi kan diskutera oss framåt (vilket i sig är ett stort framsteg jämfört med hur samtalsklimatet har varit tidigare). Jag upplever att det är långt svårare när vi kommer till de djupare och mer övergripande frågorna, exempelvis den om huruvida storskaliga investeringar faktiskt bidrar till en hållbar och ekonomiskt jämlik utveckling i en kontext som Niassa? Vi vill kanske alla tro det men det är svårt att hitta konkreta exempel. Siffror på Moçambiques utveckling, som jag nämnt här tidigare på bloggen, visar en verklighet där detta bidrag inte verkar existera: Rekordhög ekonomisk tillväxt men ingen fattigdomsminskning. En annan fråga handlar om med vilket mandat västvärldens konsumtionsbehov ska styra investeringar på Södra Afrikas landsbygd utan att det egentligen är någon där som efterfrågat dem? Många (från väst) menar att Södra Afrika behöver dessa investeringar för att utvecklas men det ligger ju ett uppenbart problem i vem som har definitionsrätten av vems behov i detta (och på vilka grunder).

Efter många långa samtal med bönder i Niassa är frågan om vår relation till mark och naturresurser oundviklig. Kan man verkligen handla med något som är en del av historian och kulturen? Skillnaden i perspektiv blir tydlig när investerarna säger att de bara planterar på degraderad/obrukbar jord – detta är i det närmaste en förolämpning också för att lokabefolkningen överlevt på just denna jord i hundratals år.

Det finns mycket mer att skriva på temat men avslutar här för denna gång. Kolla gärna under kategorin Markrättigheter här till vänster för fler blogginlägg på detta tema. Kan tillägga att även om tonen generellt var mycket god och konstruktiv under dagen blev jag kallad för en helvetes russiansk romantiker. Lite uppfriskande!

A luta continua!

Vad tycker vi egentligen?

Publicerad den av
Svara

I måndags (den 28 maj) ägde ett seminarium med titeln ”Land Related Investments in Africa. What Does Good Look Like?” rum på Sida. Kooperation Utan Gränser var en av organisatörerna tillsammans med Sida, WWF, Global Utmaning och Orgut. Vi har fått en del frågor om hur vi ställer oss till de frågor som diskuterades – är det så att vi helt plötsligt är på storföretagens sida?

Svaret på denna fråga är självklart nej. Kooperation Utan Gränsers mandat är att stödja småskaliga bönder i deras kamp för att försvara sina rättigheter. Då blir nästa fråga vad vår roll på seminariet var?

Sida lanserade för en tid sedan ett initiativ med titeln Business for Development (B4D). Detta initiativ har många delar och en av dem är att diskutera hur storskaliga markinvesteringar kan bli bättre på att bidra till fattigdomsbekämpning. Som det ser ut idag ger denna typ av investeringar ett betydande bidrag till BNP och ekonomisk tillväxt – men utan att det avspeglas i minskad fattigdom och orättvisa. Sida har bjudit in oss att samtala om detta – hur ser vi på investeringarnas möjligheter att bidra till en rättvis, hållbar utveckling? Att vi är med i dessa diskussioner innebär inget ställningstagande för investeringar från vår sida. På måndagens seminarium presenterade Kooperation Utan Gränser hur vi ser att vi kan bidra till bra – i enlighet med seminariets titel. Jag tänkte här kort berätta vad vi sa.

Vår utgångspunkt i diskussionen var att vi i allt vårt arbete har ett rättighetsbaserat angreppsätt – det vill säga att vi sätter fattiga kvinnors och mäns rättigheter främst, alltid. Vår presentation utgick inte ifrån ”det goda exemplet” – helt enkelt för att vi inte har något sådant. Däremot har vi ett antal mindre bra/dåliga exempel som vi tror att vi kan lära oss ifrån. Några av de främsta orsakerna till konflikter mellan lokalsamhällen och företag och deras brist på positiva bidrag till lokala utvecklingen har varit:

  • Mark – Vem bestämmer hur den ska användas? Hur ser konsultationsprocesser med lokalsamhällen ut? Vad är det som produceras och för vilken marknad? Hur relaterar detta till lokala behov? Respekteras lokalsamhällets/ursprungsbefolkningens syn på/relation till mark?
  • Arbete – Hur ser kontraktsförhållandena ut? Är lönen tillräcklig för att lyfta en familj ur fattigdom? Hur påverkar lönearbetet matsäkerheten och de lokala marknaderna? Hur möts (eller krockar) ett samhälle med begränsad erfarenhet av lönearbete och ett modernt företag med bristande kunskap om lokala traditioner och kulturer?
  • Socialt ansvar – Vilka bidrag till lokal utveckling utlovas i kontrakten som företagen skriver med landet? Vem bestämmer över detta och vem har tillgång till information?

Vi valde att genom en figur (se nedan) visa på hur vi ser på vår roll i att ”bidra till bra” där den ena axeln visar geografi – från lokalt till internationellt, och den andra axeln visar var de lokala organisationernas roll i förhållande till en investerare ligger på en skala mellan ”watch dog” och partner. Det viktigaste här är emellertid att komma ihåg att allt Kooperation Utan Gränsers arbete baseras på partnerskap och det är partnerorganisationernas prioriteringar som styr.

Vi presenterade ett par diskussionsfunderingar, bland andra:

  • Att vi understryker vikten av att vi inte nöjer oss med ”good enough” – att det inte bara handlar om att göra befintliga investeringar bättre (eller i värsta fall mindre dåliga) utan om ett långsiktigt arbete där lokalsamhällets möjlighet att påverka vilka investeringar som ska göras i framtiden och hur dessa ska möta lokala behov. Kortsiktiga brandkårsutryckningar och ”plåster på såren” får inte ersätta ett långsiktigt strukturellt förändringsarbete.
  • Att de grundläggande principerna för svensk bistånd, däribland rättighetsbaserat, fattiga människors perspektiv och transparens måste gälla alla biståndsinsatser – även de som involverar privatsektorn.
  • Att det är nödvändigt att tydliggöra att civilsamhällesorganisationer och privata företag många gånger inte har samma mål – vi kommer inte långt med att låtsas att vi är överens. Snarare är det bättre att erkänna våra olikheter och utifrån dem identifiera hur vi kan arbeta tillsammans.

Min förhoppning är att detta tydliggör var Kooperation Utan Gränser står i denna debatt; att det inte handlar om några förändrade värderingar eller mandat. Vi är med i diskussionen för att vi tycker att det är viktigt att lyfta fram våra perspektiv och erfarenheter som ett sätt att påverka bland andra Sida.

Några pressklipp som berör seminariet:

Jag vill samtidigt passa på att göra lite reklam för två kommande seminarier på detta tema, båda två den 14 juni:

  • Landgrabbing – vem gör vinst på fattigas mark, kl. 18.00, Brygghuset Norrtullsgatan 12, Stockholm (anmäl dig här)
  • Västerås stift om skogsprojekten i Niassa, Moçambique, kl. 13.00, Kyrkbacksgården, Västerås (anmäl dig här)

För extrema för FAO?

Publicerad den av
Svara

Förra måndagen, den 14 maj, skulle jag gått på svenska FAO-kommitténs första möte som representant för Kooperation Utan Gränser. FAO är FNs jordbruksorganisation. Datum för mötet bestämdes i slutet av mars. Den 9 maj fick vi besked att det var inställt.

Igår publicerade Dagens Arena en artikel om anledningen till att mötet ställdes in. Rubriken talar för sig själv: ”M stoppar Forum Syd – för ”extremt” och ”marxistiskt””. Moderaterna har lagt in veto mot att Forum Syd ska sitta med i kommittén – trots att organisationen nominerats av Centerpartiet. Forum Syd är en paraplyorganisation med medlemmar från höger till vänster på den politiska skalan, bland annat är Centerkvinnorna medlemmar. Moderaterna anger Forum Syds syn på frihandel som en av anledningarna till kravet på uteslutning.

Martin L.V. Ängeby från den liberala biståndsstiftelsen Silc kommenterar Moderaternas syn på Forum Syd (där Silc är medlem) i en artikel på Newsmill idag.  Han menar att visst kan de se problem med Forum Syd – men det är inte att det skulle vara en marxistisk organisation. ”…vi har en gemensam värdegrund med många av Forum Syds medlemmar, och vill inte på något sätt döma ut hela organisationen.” skriver Ängeby.

Artikeln i Dagens Arena berättar att även vi, Kooperation Utan Gränser, har ifrågasatts av Moderaterna eftersom vi ansetts vara ”extrema”. ”Men efter en kompromiss med Centerpartiet godkändes organisationen under förutsättning att Forum Syd ströks. Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen ska också ha ifrågasatts. Men de ska ha godkänts sedan Moderaterna förstått att de redan satt i kommittén.”

Det skulle vara väldigt intressant att höra hur Moderaterna har kommit fram till att Kooperation Utan Gränser är en extrem organisation. Vi grundades 1958 av den kooperativa rörelsen i Sverige. Några av våra medlemsorganisationer är LRF, Lantmännen, Coop och Riksbyggen och det är bland andra dessa organisationer som utgör vår styrelse. Om ovan nämnda organisationer kan anses vara ”extremister” blir jag mycket bekymrad över Moderaternas syn på demokrati och extremism. (Och i mitt stilla sinne undrar jag även över vad de äter, var de bor och var de handlar…)

Ännu en kopp kaffe?

Publicerad den av
Svara

Dags att bryta tystnaden här på bloggen! Lite ironiskt ligger ett inlägg om allt för mycket ”input” bland utkasten sedan drygt två veckor tillbaka. Det fylldes på med tankar från allt fler seminarier, lunchföredrag och kvällsföreläsningar till det blev helt oläsligt. Dags att ta nya tag med andra ord.

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag kartlagt vad jag gjorde på dagarna, i princip minut för minut. En bra reflektion att göra lite då och då. Idag till exempel. De senaste veckorna har brevlådan svämmat över av seminarier och möten som man ”borde gå på”. Mycket av min tid har lagts på att skena mellan dessa händelser.

Seminarium på Sida om biståndets bidrag till fördjupad demokrati i ”svaga” stater, lunchseminarium med ordföranden för Interamerikanska utvecklingsbanken om ekonomisk utveckling i Latinamerika, mottagning med Jan Eliasson, heldagsseminarium i Uppsala om storskaliga jordbruksinvesteringar, forskarseminarium om korruption i Göteborg, intervju med Charlotte Petri Gornitzka på årsmöte, Stefan de Vylder om varför det finns rikedom, Global bar med mannen bakom Millenniemålen och Svenskt Näringsliv. Var ska man göra av alla tankar och idéer som kommer upp – och när ska man ha tid att verkligen fördjupa sig och fundera på frågor och svar…

  • Mycket lämnas utanför i Millenniemålen men kanske är de ändå det bästa alternativet för att undvika politisering?
  • Om Sveriges bistånd varit verksamt på 1600-talet – skulle vi ha stöttat Taj Mahal eller Ulrika Eleonoras initiativ för att minska mödradödligheten?
  • Varför tillåter människor som kan bistånd och har erfarenhet från det okunskapen att florera utan att ta ansvar för debatten?
  • Varför finns det rikedom i världen och hur kan vi tillåta att 20 procent inte har fått det bättre under senaste decenniet och att hälften av dem fått det sämre?
  • En människa som lever i fattigdom kan ge en mer sofistikerad förklaring om vad fattigdom är än de flesta högutbildade ekonomer på samma sätt som en småskalig brasiliansk bonde bättre bekämpar klimatförändringarna och är mer förberedd för dem än EU:s jordbruk. Men vem bestämmer och får uttala sig?
  • Hur hanterar vi att forskning visar att relationen mellan ökad ekonomisk tillväxt och korruption är positivt – det vill säga mer korruption ger ökad ekonomisk tillväxt?

Ja, det är väl bara att ta ännu en kopp kaffe och grubbla vidare på svaren…

Vad jag skulle vilja ha sagt

Publicerad den av
13

Igår kväll satt jag på en stol i studion där SVTs Debatt spelades in. Att säga att jag deltog skulle vara att säga för mycket med tanke på att jag inte fick en syl i vädret. Detta trots ett idogt, frenetiskt viftande från läktaren (som visade sig vara fel läktare då den inte låg i skottlinjen Gunilla Carlsson & Bengt Nilsson v/s Bo Göransson & Helena Thorfinn). Vad hade jag velat säga om jag lyckats med den där sylen? (Och ja, jag vet att det är opedagogiskt med så här långa blogginlägg…)

Myten om ”svarta hål” som slukar svenska skattepengar

Jag hade velat säga till Bengt Nilsson (biståndsdebattör) att inte alla länder, eller ens merparten av dem, i Södra Afrika är diktaturer som kan klumpas ihop och kallas för ”svarta hål” där oändliga mängder svenska skattepengar försvinner spårlöst. Det är inte heller sant att alla länder i Södra Afrika, eller ens merparten av dem, är enpartistater. De många gånger unga länderna har regeringar valda av sina medborgarna. I parlamenten sitter i merparten av länderna representanter för flera partier. Det jag menar är inte att det är ”färdigt” – demokratierna är ofta svaga men det innebär inte att de upphör att vara just demokratier. Vad som är sant är att i många av länderna, som Bengt Nilsson påpekade, har samma parti haft makten i många år. Två saker om detta: För det första är inte definitionen av en diktatur/demokrati hur ofta partiet som har regeringsmakten byts ut (då skulle exempelvis Sverige med långa obrutna perioder av samma parti i regeringsställning ligga pyrt till), utan hur regeringarna väljs (bland många andra faktorer). För det andra visar Bengt Nilssons resonemang på en historielöshet och okunskap om sammanhanget – om hur såväl de sittande regeringspartierna som oppositionspartierna har uppstått och vilken social bas och legitimitet de har idag.

Myten om stödet till diktaturer

Jag hade även velat säga till Bengt Nilsson att i de fall länderna faktiskt är diktaturer, som i fallet Zimbabwe, visar svenskt bistånd prov på stor anpassningsförmåga – det vill säga hur vi kan stödja Zimbabwes befolkning utan att pengarna hamnar just i diktaturens fickor. Bengt Nilsson tycks glömma att även en befolkning som lever i en diktatur har grundläggande mänskliga rättigheter. Därför arbetar Sverige med stöd till utbildning genom exempelvis tillgång till skolböcker – men utan att pengarna går via regeringens konton. Detsamma gäller stöd till värdigt boende, där resurser kanaliseras genom kooperativa lösningar, eller stödet till jordbruk, där stödet riktas direkt till bondegrupper och stärker deras tillgång till lokala marknader. Såvida inte skolböcker, hus, mat och ökade inkomster är ”svarta hål” är Nilsson ute och cyklar även i ”diktaturexemplet”.

Myten om den ekonomiska tillväxten som fattigdomsbekämpare

Med både Bengt Nilsson och Gunilla Carlsson hade jag velat prata om den ekonomiska tillväxten. De pratar båda sig varma om att tillväxten skulle vara lösningen på fattigdomen och att det är där biståndet borde rikta in sig för att göra den där nyttan som de båda menar att det inte har gjort under femtio år. Samtidigt är det något cykliskt motsägelsefullt över detta sätt att resonera. Låt oss utgå från Carlssons egna ord från hennes resa till Zambia och Moçambique i slutet av förra året. På UD-bloggen beskriver hon resan i ”världens tillväxtcentrum”: Såväl Zambia som Mocambique har spåtts av IMF att ligga på topp 10-listan över världens främsta tillväxtekonomier de närmsta fem åren. Kommer den tillväxt vi nu ser vara hållbar, kommer människor verkligen lyftas ur fattigdom? Kommer inkomsterna från naturresurser och investeringar komma fattiga till del? Tillväxten finns där, men för många på landsbygden eller på gatorna i Lusaka eller Maputo, är den knappast påtaglig. I Maputo blir jag påmind om hur för inte mer än ett drygt år sedan tusentals protesterade mot att priserna på de mest basala matvaror stigit långt över gränsen för vad många, även med jobb, kunde betala.”

Carlsson har med andra ord själv sett att tillväxt inte alls nödvändigtvis leder till minskning av fattigdom – den höga tillväxten till trots består fattigdomen. Det är således något annat som saknas. Detta kan även visas med siffror. Moçambique har under det senaste decenniet uppvisat en årlig ekonomisk tillväxt på runt 6-9 procent (enligt Världsbanken). Fattigdomen under dessa år har emellertid inte alls följt denna positiva trend. Senaste mätningen visade att fattigdom nationellt sjunkit med 0,4 procentenheter under tre år. Man skulle ju vilja tro att detta utgör en god grund för att argumentera att biståndets uppgift är att bidra till att tillväxten faktiskt minskar fattigdomen och att inkomstfördelningen blir mer rättvis – alltså vad kan vi göra utöver att bidra till tillväxt. Men icke.

Myten om att biståndet inte åstadkommit något

Jag hade också velat säga ett par saker om den totala brist på resultat som både Bengt Nilsson och Gunilla Carlsson tar alla chanser de får att prata om. Gårdagens debatt var inget undantag. Även här präglas argumentationen av motsägelser. På biståndsmyndigheten Sidas hemsida finns exempelvis årsredovisningar med särskilda resultatbilagor – dokument fulla av resultat. I redovisningen för 2011 kan vi läsa att svenskt bistånd bland annat bidrog till en revisionslagstiftning i Tanzania vilket har ökat transparens och motverkar korruption med statliga medel. Svenskt bistånd bidrog till att nästan fördbubbla andelen (från 49 till 95 procent) hiv-positiva gravida kvinnor i Zambia som fick tillgång till bromsmediciner vilket medför att de till största sannolikhet kommer att föda friska barn. På UD-bloggen refererad ovan skriver Gunilla att svenskt bistånd till Niassaprovinsen, norra Moçambique har bidragit till att andelen fattiga människor fallit från runt 70 procent 1997, till runt 30 procent idag. Om vi går längre tillbaka i tiden gav Sverige ett ansenligt stöd till ANC och genom det till framgången i att störta apartheidsystemet i Sydafrika. Men revision, transparens och antikorruption, friska mammor och överlevande barn, minskad fattigdom och politisk självständighet är tydligen helt oviktiga saker för Carlsson och Nilsson. För enligt dem går det inte att visa att det svenska biståndet haft några som helst resultat.

Avslutningsvis

Jag skulle också vilja ha sagt att jag är den första att hålla med om att biståndet kan och måste bli bättre. Men att som Bengt Nilsson argumentera att vi måste lägga ner hela biståndet för att allt inte lyckats, för att det finns brister eller för att korruptions förekommer, är helt befängt och ett resonemang som jag inte tror att han vill tillämpa på det svenska samhället. Med den logiken är det många samhällssektorer (och kommuner! inte minst den som Debatt spelas in i) i Sverige som helt borde läggas ner. Jag fick nyss SvD i min hand och framsidan pryds av nyheten om att 45 miljoner gick upp i rök i Järva i ett projekt som bland annat syftade till att minska arbetslösheten. Artikeln rapporterar om korruption, dålig politisk styrning av den borgerliga majoriteten i det aktuella området, jäv och brist på insyn. Med Bengt Nilssons logik skulle detta enskilda misslyckande innebära att vi borde lägga ner samtliga satsningar mot arbteslöshet i hela landet… (Och kanske eventuellt kalla den politiska ledningen för ett ”svart hål”?)

Men inget av detta (eller allt det andra jag skulle vilja ha sagt) blev sagt, det idoga, frenetiska viftandet på Belinda Olsson till trots…