[Kommentar i efterhand. En längre version av denna text som även svarar på SvDs ledare Lappkast om biståndet finns publicerad på http://www.bistandsdebatten.se/debattartiklar/dns-och-svds-godtyckliga-pahopp-ar-daligt-underbyggda/]

Igår skrev Carl Johan von Seth på DNs ledarsida: ”Men tiotusenkronorsfrågan är: Vill regeringen och oppositionen verkligen veta vad biståndet leder till?” Detta med anledning av den påstådda oviljan att veta detta utifrån kostnader för och organisering av biståndets utvärderingar.

Så, Carl Johan, gör dig beredd att göra ett antal utbetalningar om denna ringa summa för vi är många som har svaret. (Och dessutom har vi redan svarat men det verkar du inte lagt märke till.) Svaret (som verkar ha hamnat på fel vinstnivå) är att naturligtvis vill regeringen, oppositionen och ganska många andra av oss därtill veta vad biståndet leder till. Min fråga (utan prispengar) till von Seth är, varför skulle vi inte vilja veta det?

von Seth kritiserar UDs och Sidas sida openaid.se eftersom han menar att den viktigaste tårtbiten saknas; den om biståndets resultat. Det är emellertid ingen som har påstått att denna information ska finnas här (däremot finns det många andra källor där man kan läsa om detta såsom Sidas årsrapport, utvärderingsrapporter för specifika projekt, FNs utvärderingsnätverk UN Wider etc.). Kommentaren är ungefär samma sak som att säga att Skatteverkets hemsida är ju jättebra (vilket jag verkligen tycker att den är) – men ”tårtbiten” (när nu hela länders utveckling blev tårtbitar) om vad de svenska skatterna leder till saknas!? Hur många av oss, inklusive von Seth, har avkrävt Skatteverket den informationen? Openaid.se är ett verktyg för att se den ekonomiska fördelningen av biståndet tematiskt, geografiskt och per stödform.

Finns det några belägg för att säga att vi är många, inklusive regering och oppostion, som vill veta vad biståndet lett till? Eller är jag blott en biståndskofta som förirrat mig i resonemangen?

För det första så verkar det ju märkligt att ”mäta” utvärderingarna i hur stor del av budgeten de utgör, vilket är ett av von Seths argument för utvärderingarnas otillräcklighet. Det är väl rimligen inte kostnaderna för utvärderingarna som avgör om vi vet eller vill veta vad biståndet leder till? (Det, von Seth, skulle inte hålla som en indikator i en biståndsresultatmatris.)

För det andra så är inte kostnaderna för utvärderingarna enkom de kostnader som direkt kan härledas till själva utvärderingsaktiviteten, exempelvis för utvärderingskonsulter. Den stora (för att inte säga bombastiska) kostnaden är all den tid som läggs i mottagarländerna, hos insitutioner, lokala myndigheter, biståndsarbetare, ambassader, byinvånare i fokusgrupper med flera för att hantera dessa utvärderingar. (Kostnaden för detta betvivlar jag dock att vi vill veta…)

För det tredje så är inte utvärderingar den enda metoden för att ta reda på vad biståndet lett till. Medan utvärderingar oftast görs i halvtid samt efter avslutat biståndsprojekt (naturligtvis beroende på hur länge det håller på), sker uppföljning kontinuerligt, likaså rapportering av denna uppföljning. De vanligaste är att projekten rapporteras årsvis och i många fall även halvårsvis. Lägg till detta årsvisa finansiella revisioner och ytterligare systemrevisioner. Det är således minst sagt felaktigt att sätta likhetstecken mellan att vilja veta vad biståndet har lett till och de utvärderingar som görs.

För det fjärde så är det naturligtvis viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur förändringar i ett samhälle kan härledas till en specifik biståndsinsats eftersom det i de biståndsmottagande länderna (precis som i alla andra länder på klotet) är ett komplicerat nät av faktorer som påverkar utvecklingen. För att göra det enkelt för oss kan vi ta något så konkret som biståndsfinansierade infrastruktursatsningar. Vi avkräver av biståndet att vi ska kunna mäta hur det har bidragit till social och ekonomisk (och gärna också kulturell) utveckling i närområdet och är det en större väg förväntar vi oss resultat på nationell och regional nivå. Alltsammans ska ha ett genus- och rättighetsperspektiv och ligger vägen i Södra Afrika ska vi kunna säga vilken inverkan den, på lång och kort sikt, har haft på spridningen av hiv. Ligger vägen här i Afghanistan ska vi kunna härleda dess inverkan, negativ och positiv, på kriget och eventuella motsättningar. Vi ska kunna säga att det är just den här vägen (och inte exempelvis investeringar i landsbygdselektrifiering, utbyggnad av telefonnätet, effektivisering av jordbruk och utbyggnad av utbildningssystemet) som har lett till just denna förändring. Så, von Seth, ta dessa resultatkrav till Sverige och försök ta reda på denna information för bygget av Götatunneln vid operan i Göteborg. När du hittat utvärderingar som svarar på ovanstående frågor (som alltså är helt normala i biståndssammanhang) för tunneln, gå då vidare till den nu pågående upprustningen av E6 i Tanum. När du nu har klart för dig vad dessa slut- respektive halvtidsutvärderingar drar för slutsatser om resultaten av dessa två investeringar, gå vidare till en socioekonomisk förstudie för eventuell upprustning av Älvsborgsbron. Och glöm för guds skull inte genusperspektivet!

Det finns många andra punkter men jag slutar här för nu. Och märk väl att inget av ovanstående resonemang handlar om att försvara biståndets positiva effekter – endast om att det faktiskt finns ett genuint intresse av att ta reda på biståndets resultat, positiva och negativa.

Godtyckliga och dåligt underbygda påhopp på biståndet är tyvärr inte ovanliga på DNs ledarsida. (Läs kommentar på ett av Eric Helmerssons alster från förra året som ett exempel.)

Så, tiotusenkronorsfrågan från min sida lyder: Finns det någon på DNs ledarredaktion som verkligen vill veta vad biståndet leder till? I så fall rekommenderar jag exempelvis de källor som refererats ovan eller varför inte ett besök där biståndet verkar – ni är alla hjärtligt välkomna!