Idag skriver Erik Helmersson på DN om att demokratipengar är bättre än budgetstöd. Det framstår för mig som en irrelevant jämförelse. En förutsättning för en fungerande demokrati är att ett lands institutioner fungerar, är transparenta och levererar det som landets medborgare har rätt till. Det kan gälla grundläggande service så som hälsovård och skola men också exempelvis en oberoende statistikmyndighet. En annan förutsättning för demokrati är medborgarnas aktiva inflytande och påverkansmöjlighet.

Det mytomspunna budgetstödet

Budgetstödet är mytomspunnet och används ofta, som i Helmerssons artikel idag, som ett slags slagdänga i debatten. Sällan diskuteras vad det egentligen är och hur det fungerar. Budgetstödet finansierar i många länder reformer och effektivisering av den offentliga sektorn. Om detta skrev forskarna Arne Bigsten och Jörgen Levin om i SvD i mars i år under rubriken Behåll budgetstödet, Carlsson. (Bigsten och Levin är inte knutna till någon biståndsorganisation utan är oberoende forskare). Argumentationen för att behålla budgetstödet som ett alternativ i biståndet grundar Bigsten och Levin på forskning och utvärdering. Utöver ovan nämnda exempel på vad biståndet kan bidra till visar de också, med referens till OECD och Världsbanken, att budgetstöd har haft positiva effekter inom både utbildning och hälsa i Afrika. Bigsten och Levin understryker att utvecklingen i ett land i första hand bestäms av den förda politiken och kvaliteten på institutionerna.

”Bättre än” eller ”förutsättning för”?

Låt oss gå tillbaka till Helmerssons påstående om att ”demokrati är bättre än budgetstöd”. Om utveckling i första hand beror på institutioner vilkas ökade kapacitet är ett budgetstödets huvudsakliga mål och ett område där forskningen kan visa på resultat, hur kan vi då säga ”bättre än”? Att det inte rör sig om något motsatsförhållande finns även pedagogiskt förklarat på Sidas hemsida: ”Budgetstöd ges inte på bekostnad av demokratibistånd. Denna typ av stöd kan snarare förbättra möjligheterna till en demokratisk utveckling. Det ger en bättre chans för regering och parlament att ha en överblick över de resurser som står till landets förfogande. Detta skapar förutsättningar för större demokratisk kontroll över landets utvecklingspolitik. För att ytterligare stärka den demokratiska processen kan det vara viktigt med direkt stöd, t ex genom utbildning av parlamentariker eller insatser för att stärka det civila samhället och media.”

Villkor och krav för budgetstöd

Precis som Bigsten och Levin, och många andra forskare med dem, skriver, är budgetstödet en av flera stödformer – det är ingen (så vitt jag vet) som hävdar att allt bistånd ska gå till budgetstöd. Att det är en av flera innebär endast att den ska övervägas som en möjlig form när det är relevant. Det innebär inte en argumentation för att vi ovillkorat ska ge pengar till diktaturer. Vidare är det lite svårt att förstå vad Helmersson vill uppnå med beskrivningen av budgetstödet som ”att bara öppna plånboken och hoppas att mottagaren är på humör att förstrött lyssna på utläggningar om mänskliga rättigheter”? Budgetstödet är på intet sätt ett ovillkorat bistånd utan krav, tvärtom. På Sidas hemsida (som på ett mycket bra sätt beskriver hur Sverige ser på budgetstöd) kan man läsa bland annat: ”De länder som får svenskt budgetstöd får det inte kravlöst. Förutom att de grundläggande förutsättningarna för budgetstöd måste vara uppfyllda krävs också att framsteg kan redovisas mot de målsättningar som överenskommits. T ex att tillväxten ökar, att fler flickor går i skolan eller att statens resurser hanteras allt bättre via de reformer som genomförs.”

Vart går sedelbuntarna?

Utöver denna fruktsallad av äpplen och päron ställer jag mig frågande till den information som Helmersson har använt när han kommer fram till att: ”Tidigare gick svenska biståndspengar i alltför stor del som budgetstöd – alltså rätt in i statskassan – till regimer som ibland till och med förde krig samtidigt som de fick sedelbuntar från Sverige. Nu är mottagarna i högre grad demokratiaktivister, jämställdhetsorganisationer och hbt-rättskämpar.” Enligt den officiella statistiken över svenskt bistånd (openaid.se) verkar detta inte stämma. Stödet till demokratiaktivister, jämställdhetsorganisationer och hbt-kämpar (som ligger under anslaget för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet och motsvarar 11 procent av det svenska biståndet) har legat på ungefär samma nivå sedan 2006, detsamma gäller för budgetstödet (som motsvarar 3 procent av biståndet). Lägg där till informationen ovan att budgetstöd inte ges på bekostnad av demokratistöd.

Och vart går debatten?

Jag är överens med Helmersson om att det är positivt att biståndsdebatten har tagit fart men efterlyser, som många med mig, en mer konstruktiv diskussion som baserar sig på fakta och analys och inte på politiska boxningshandskar. I den debatten skulle vi till exempel fokusera på hur vi balanserar olika stödformer för maximalt resultat på minskad fattigdom, samverkan mellan budgetstöd och stöd till enskilda organisationer i strävan att skapa demokratiska samhällen på lång sikt och budgetstödets möjligheter att bidra till påtryckningar för fördjupad demokrati.