Igår höll jag en presentation för den enhet på UD som arbetar med styrning av biståndet. Med utgångspunkt i erfarenheterna och lärdomarna från Niassa i norra Moçambique pratade jag bland annat om vikten av folklig mobilisering, att ha fattiga människors perspektiv och rättigheter i fokus och om uppriktighet när vi arbetar mot korruption i praktiken. Väldigt roligt att få möjlighet att prata inför denna grupp!

Nedan tar jag upp några av de frågeställningar jag lyfte utifrån den pågående diskussionen om förändringar i det svenska biståndet. Jag inledde med ett citat från en person som deltog i ”brödupploppen” i Maputo för nu snart två år sedan.

Vi kommer alltid att vara fattiga och de kommer att fortsätta att bli rikare. Hur mycket fattigare kan vi bli? Måste det alltid vara framtiden som är bättre – kommer det aldrig vara nutiden?

Detta illustrerar den groende frustration som finns i Moçambique bland människor som ser hur rikedom skapas men inte kommer befolkningen till gagn. Denna tillväxt med begränsad påverkan på fattigdomen är tydlig såväl i städerna som på landet – en viktig fråga är just vilken roll biståndets bör spela i en situation som denna?

Getter och fiskdammar blir rättigheter och fördjupad demokrati (för den tålmodiga)

Med utgångspunkt i det program som Kooperation Utan Gränser arbetade med i Niassa lyfte jag frågan om resultat och tid. Under de första åren i programmet stöttade vi små bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter var inte helt lätt (det var de resultat som vi förväntades producera). Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem i det. Hade programmet avslutats efter två år och då avkrävts sina resultat hade det bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

Men den som hade tid att fortsätta arbetet och ha tålamod med resultatet (vilket vi lyckligtvis hade) fick se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation på provinsnivå med 16 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras. (Detta samtidigt som de fortsätter att utveckla verksamheten med getterna, dammarna och en och annan oxe.) Det vi kan lära oss av detta är att ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet – det vill säga att människor som lever i fattigdom får möjlighet att organisera sig och själva förändra sin situation i det lilla och det stora.

Nolltolerans och revision – trubbiga verktyg…

Jag lyfte även upp frågan om korruption och om risken med att den svenska hållningen med ”nolltolerans” riskerar att bidra till att locket läggs på korruptionen istället för att vi lyfter på det och gräver, ifrågasätter och aktivt arbetar mot korruption. Jag tog upp ett exempel, som vi även presenterade i en antikorruptionspresentation på svenska ambassaden i Maputo förra året, om att Sverige å ena sidan skriver i de flesta dokument att korruption är ett av de verkligt stora utvecklingshindren i Moçambique. Å andra sidan, visar en sammanställning av inrapporterade misstänkta korruptionsärenden (2007-2008) att det under två år endast hade förekommit ett korruptionsärende (på runt en miljon) – i ett stöd om omfattar nästan 600 miljoner per år. Om detta är sant – att det endast fanns ett fall – förefaller Moçambique mindre korrupt än Göteborg…

I frågan om korruption visar vår erfarenhet, och även forskning på området, att finansiella revisioner är ett mycket trubbigt verktyg – endast fem procent av korruptionsfall upptäcks på detta vis. Inte heller andra formella krav, såsom artiklar i kontrakt, verkar vara de bästa metoderna. Det handlar istället, i fallet med föreningar, om medlemmarnas möjlighet att kräva insyn i verksamheten, att de har rätt till information om planer och budgetar. Det är detta som gör det omöjligt att fiffla med resurserna – inte utifrån och uppifrån kommande krav. Är ganska övertygad om att det samma gäller på högre nivåer – det vill säga att det är krav, kunskap och rättigheter hos Moçambiques befolkning som kommer att få korruptionen i landet att minska – inte i första hand givarkrav och granskningar.

Kan inte låta bli marken…

Kunde ju naturligtvis inte låta bli att ta frågan om de storskaliga investeringarna men den har jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen så det besparar jag er (inlägget har redan blivit långt), för den som vill läsa är det bara att klicka på Kategorin markrättigheter. I förhållande till investeringarna diskuterade jag det svenska biståndets mervärde; är det att bidra till ökad tillväxt eller är det att bidra till att rikedomen som skapas faktiskt kommer fattiga människor till gagn (vilket ju som bekant ska vara utgångspunkten för allt bistånd)? Om vi är seriösa med vår ansats med privatsektorn som bidragande till fattigdomsminskningn, är det ju rimligt att biståndet satsar på den privatsektor som sysselsätter majoriteten av världens fattiga, nämligen den småskaliga jordbruket (som just nu endast får 3 procent av biståndet).

Är vi beredda?

Jag avslutade med ett par reflektioner kring hur vi ser på effektivitet i biståndet och vad det får kosta. Om vi menar allvar med att sätta fattiga människor i centrum för biståndet bör vi också vara beredda på det kommer att bli ”dyrare” att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor med högre utbildning, tillgång till infrastruktur etc. Så är de som bestämmer över det svenska biståndet beredda att se bortom de snabbaste och billigaste resultaten och sträva framåt på den långt ifrån spikraka vägen, utan el (och naturligtvis utan internet), utan alfabet, utan fungerande marknader och med svaga institutioner? Jag hoppas det (men är långt ifrån säker).