Allvarligt talat biståndsminister Hillevi Engström. Det är nästan inte en siffra rätt i din artikel i Fria Tidningen 13 augusti. Du trampar snett redan i första meningen när du skriver att ”Sverige har under alliansregeringen har varit en generös biståndsgivare”. Enligt rättighetsperspektivet, som ni i er nyligen godkända biståndspolitiska plattform påstår att svenskt bistånd fortfarande grundar sig på, blir denna formulering omöjlig då själva utgångspunkten för perspektivet är alla människors rätt till utveckling. Det finns inget ”generöst” med att bidra till att mänskliga rättigheter uppfylls, det är en skyldighet. Eller anser du även att det är ”generöst” att ni exempelvis arbetat för att svenska barn ska ha rätt att få gå i skolan?

Du påstår att självaste drivkraften för en rödgrön regering är att stoppa tillväxten. Jag undrar vari detta påstående grundar sig? Dina formuleringar blir näst intill konspirationsteoretiska när du skriver att ”Starka krafter i oppositionen företräder en experimentell tillväxtfientlig ideologi”. (Ser du månne ett spöke som går genom Europa?) Mig veterligen är de tre rödgröna partierna samtliga för tillväxt men med villkor, så som att den ska vara hållbar. Verkar inte detta vara ett rimligt krav för en biståndsminister?

Du refererar till ett ”framgångsrecept” men inte heller här blir det rätt. Jag är ledsen om jag gör dig besviken men jag tror att de flesta som har jobbat med utvecklingsfrågor på något sätt är ganska överens om att det inte finns något framgångsrecept för att lösa världsfattigdomen och dess bakomliggande orättvisor. Det är ingen soppa vi ska laga. (Eller ja, biståndet har ju blivit något av en soppa efter åtta år med Alliansen men den soppan tycks inte tillagad efter något som helst recept).

Dina formuleringar om ”Modernitet, tilltro till människor, möjligheten till arbete och investeringar i framtiden borde vara det som lägger grunden för utveckling och framtidstro” tycks vara utan grund i den verklighet som det svenska biståndet verkar i och dessutom på tvärs med mycket av den ledande forskningen om utvecklingsfrågor. Moderningseringsteorin blev exempelvis omodern i de flesta utvecklingsdiskussioner för flera decennier sedan.

Sedan till de ”enskilda människorna” som du i din artikel lyfter fram som fokus för Alliansens bistånd. Vi tänker oss Sverige som vi ju alla känner till. Jag är medveten om att din regering har stor tilltro till individen i Sverige men inte ens i Sverige går ni så långt att ni tror att alla våra behov och rättigheter kan lösas individuellt – exempelvis sjukvård och skola är (än så länge) inget som vi pysslar med hemma i vår enskildhet. Inte heller i de länder som Sverige ger bistånd till har människor sjukhus och skola hemma – de är således i behov av institutioner som garanterar dessa rättigheter. Och där kom vi tillbaka till rättighetsperspektivet där vi började. Du vet det där som ni påstår i er plattform att ni förespråkar? Rättighetsperspektivet utgår från att det finns en aktör som har ansvar för att tillgodose medborgares rättigheter. Det kanske kommer som en överraskning men denna aktör, enligt det perspektiv som ni alltså förespråkar, är faktiskt staten.

Det är intressant att du explicit lyfter fram att Alliansen är överens i biståndsfrågan, är ni verkligen överens om att ni är överens? Och långsiktigheten, som du påstår att Alliansen är så bra på, är kanske ett av de områden där det svenska biståndet har förlorat mest under era år vid makten. Eller är det er nedmontering av biståndet du skriver om? Den verkar åtminstone vara både långsiktig och förutsägbar.

Skrivelserna om det tillväxtfientliga biståndet inom oppositionen lämnar också lite övrigt att önska. Ni vet att det svenska biståndet verkar i vad ditt parti har beskrivit som världens tillväxtcentrum. Inte ens om de rödgröna skulle ha haft någon ambition att stoppa tillväxten i exempelvis Afrika (vilket jag alltså inte hittar några bevis för att de skulle vilja göra) så tro det eller ej, Sverige är inte riktigt så avgörande för ländernas utveckling att vi kan stoppa en process av denna omfattning. Snarare verkar ju just tillväxten vara en av de få saker som vi kan vara riktigt säkra på i dessa länder. Vad vi kan vara mindre säkra på är hur denna kommer att fördelas. (Detta ämne undviker du emellertid helt i din artikel, vilket ju åtminstone följer samma logik som er biståndsplattform. Vi får väl tacka för denna konsekvens.)

Aningen ryckt ur sitt sammanhang är kanske din sista mening en av de få som hamnar helt rätt, om varför du tycker att Alliansens bistånd är bäst: ”Så kan Sverige fortsätta att minska fattigdomen i världen och fortsätta att hjälpa människor i utsatthet när krig och katastrofer inträffar.”

För Alliansens politik bidrar kanske just till detta; att utsatthet, krig och katastrofer fortsätter att prägla många länder i världen och inte till att orsakerna till dessa förebyggs och undviks genom att vi arbetar långsiktigt för ökad jämlikhet, rättvisa, säkerhet och mot klimatförändringar. Du har därmed helt rätt i att svenskt bistånd med er vid makten kan fortsätta komma farande som ambulans och brandbil när katastroferna inträffar. Men vet du, jag skulle hellre vilja ha ett bistånd som arbetade för att förpassa de bakomliggande orsakerna till utsatthet, krig och katastrofer till historiens soptipp.