På nyheterna igår sa vår nya biståndsminister Hillevi Engström att arbetslinjen ska gälla även inom biståndet. Människor ska arbeta sig ur fattigdomen. Med hänvisning till tidigare blogginlägg om begrepp inom biståndet här på bloggen och Annas Tibblin senaste inlägg på We Effects blogg, är det kanske dags att flagga för en helt ny typ av biståndsbegrepp- och floskler; de som utan någon som helst reflektion eller tanke importeras från ett helt annat område (där man eventuellt också kan ifrågasätta deras effektivitet).
Istället för långa utläggningar om arbete och fattigdom följer här ett citat som på ett par rader förklarar det hela:
If wealth was the inevitable result of hard work and enterprise, every woman in Africa would be a millionaire.
(George Monbiot, brittisk författare och aktivist)
In- och utvecklingar 
Från min FB: Arbetslinjen har de senaste decennierna varit den svenska modellen för utvecklingsbistånd: enligt policy, – man ska främja ekonomiskt tillväxt. Men man har inte sett till att biståndet gått till de som arbetar utan till deras statliga arbetsgivare som berikar sig utan att bidra till tillväxt eller välfärd. Vad man än sätter för etikett på biståndet, ”arbetslinje” t.ex., så måste resurserna gå dit där de kommer till nytta för målgruppen, de fattiga. Sluta finansiera korrumperade politiker och beslutsfattare!
Fast ni väljer ju att misstolka det hon sa. Hon sa inte att dagens män och kvinnor i utvecklingsländer inte jobbar hårt. Hon sa att de behöver jobb. För det har de nämligen påfallande ofta inte (jag har bott i Afrika i över 4 år om ni undrar). De jobbar hårt – hårdare än vi kan förstå – med att bära vatten, handtvätta kläder, få ihop pengar till mat (eller odla själva). Men det de behöver är riktiga, betalda arbeten – och för det krävs ofta investeringar (dvs företag). Det var det hon menade med arbetslinjen – och hon har helt rätt.
Hej Marika, Jag håller helt med dig om att kvinnor i utvecklingsländer behöver högre ersättning för sitt arbete. Men jag tror inte att investeringarna är lösningen i detta läge. Många av länderna har en hög ekonomisk tillväxt just på grund av investeringar men detta har ofta en mycket begränsad påverkan på fattiga människors levnadsstandard.
Orsakerna till detta är naturligtvis många; alltifrån att det oftast är kapital- och naturresursintensiva investeringar som inte ger så många jobb, att de jobb som skapas för lokalanställda betalas med minimilön, att det inte finns system för skatter och redistribution av det välstånd som skapas och att de investeringar som sker inte har några kopplingar till den lokala ekonomin, inklusive den informella, och därför har begränsat inflytande på fattigdomen.
En annan aspekt är att fattiga kvinnor mycket sällan har de kvalifikation som en investerare kräver för att de ska få anställning vilket ytterligare reducerar deras möjligheter att gynnas av en investering. Så som jag ser det är det just dessa flaskhalsar eller vad vi väljer att kalla dem som vi borde satsa på – så att människor på längre sikt skulle kunna gynnas av investeringar.
Jag tror att satsningar i de ekonomiska sektorer som ligger närmast fattiga människor, alltså jordbruket, är det som skulle ge en verklig effekt på deras situation.
Hälsningar
Kajsa