Oenigheter och enigheter om valet i Moçambique

Filipe Jacinto Nyusi blir med största sannolikhet Moçambiques nästa president och Frelimo behåller majoriteten i parlamentet. Även om den officiella valresultaten från valkommissionen CNE inte väntas än på någon vecka verkar uppskattningarna vara ganska säkra. Nedan de senaste siffrorna för resultaten i presidentvalet. Förutom på nationell nivå visas även för ett urval av provinserna. Generellt följer parlamentsvalet presidentvalet men med högre siffror för MDM (15,68 procent) och lägre för Frelimo (62,69 procent). Valdeltagandet var relativt högt, hittills beräknat till 50,2 procent av de röstberättigande, att jämföra med runt 40 procent i valet 2009. Så vad betyder det här då? (Läs gärna inlägget nedan för bakgrund till valet.)

President nationellt

President Gaza

President Cabo Delgado

President Nampula

President Sofala

Frelimo

68,84

94,08

75,11

47,78

39,13

Renamo

20,66

2,93

21,11

45,93

49,83

MDM

10,5

2,99

3,78

6,29

11,04

Anklagelser om fusk – men ändå godkänt

Såväl innan som under och efter valdagen har rapporter om fusk och oegentligheter inkommit från ett antal vallokaler runtom i landet. Det har handlat om bland annat att förifyllda röstsedlar, röstsedlar som inte matchar röstlängder och att fler röster än röstberättigade rapporterats. Utöver detta öppnade vissa vallokaler långt efter utsatt tid och i några (emellertid få) fall utbröt våldsamheter mellan medborgare och polis. Valobservatörer fanns på plats från SADC, Afrikanska Unionen och EU och samtliga instanser har uttalat sig i positiva ordalag kring valet, vilket har orsakat kritik som vi återkommer till längre ned.

Renamo: Förhandlingar men inget krig

Renamoledaren Dhlakamas talesperson Muchanga gick redan dagen efter valet, när de första resultaten började komma, ut i tämligen aggressiva uttalanden och meddelade att Renamo inte accepterade resultaten. Samtidigt som detta skakade om något, med tanke på det sköra fredstillståndet, var det många som reagerade med en axelryckning och “Renamo har hittills, sedan 1994, aldrig accepterat ett enda valresultat”. Och det är ju sant. I fredags höll Dhlakama själv presskonferens och då var både ton och innehåll annorlunda än Muchangas utspel. Även om  också Dhlakama kritiserar hur valet har gått till, formulerade han sig i termer av att en politisk förhandling måste till och han uttryckte explicit att det inte ska bli något mer krig. Dhlakama har i dagarna lagt fram ett förslag om en nationell enhetsregering.

Oppositionens väljare

MDM och deras ledare Simango har varit relativt tysta i debatten efter valet, säkerligen delvis på grund av de preliminära resultaten. Inte ens i MDMs till synes starkaste provinser når partiet särskilt höga siffror. Som tabellen ovan visar fick partiet 6,29 procent av presidentrösterna i Nampula, motsvarande siffra för Zambezia och Sofala var 9,18 respektive 11,04. Det görs inga undersökningar i Moçambique på hur väljarna flyttar sig mellan partier men det verkar troligt att MDM i dessa provinser “förlorade” stora delar av sina väljare till Renamo. “Förlorade” är emellertid ett begrepp som bör användas med viss försiktighet eftersom det främst handlar om att jämföra detta val med kommunalvalet i slutet av förra året (vilket är äpplen och päron av flera orsaker inklusive att Renamo bojkottade valet och att det ägde rum i urbaniserade områden). Ett annat sätt att beskriva förhållandet är att en viss andel av väljarna är i opposition till Frelimo, men inte nödvändigtvis trogna ett av de två huvudsakliga oppositionspartierna.

Valets giltighet

Många röster från de två oppositionspartierna menar att valet borde ogiltigförklaras; att fusket var så utbrett att vi inte ens kan veta vem som har vunnit presidentposten. Samtidigt är inte de fall av fusk som de, tillsammans med organisationer från civilsamhället, presenterar inte tillräckliga i omfång för att förändra Nyusis vinst. En aspekt på fusket som det råder viss oklarhet kring är att samtliga partier var närvarande i kommissionerna för varje vallokal vilket i princip innebär att oppositionspartierna ogiltigförklarar sitt eget arbete. Detta har lyfts i debatten men inga tydliga svar har kommit.

Och reflektionen…

Jag försöker följa såväl nyhetsrapportering som diskussionen om valet men uppenbarligen är detta svårt på distans och urvalet blir än mer skevt än om en skulle ha varit plats. Det mesta debattutrymmet fylls av frågorna ovan; hur gick det till, vem vann vad och var och är valet över huvud taget giltigt. Tonen är hård och anklagelserna kastas fram och tillbaka. Men ibland glimtar även något annat till; en reflektion kring hur det egentligen står i landet, och vad som hände med visionen om den nationella enheten, som visserligen har haft många olika tolkningar men ändå funnits som något slags röd tråd. Kanske skulle denna reflektion kunna delas in i tre spår.

Det första utgår från splittringen i själva resultatet. Tabellen ovan visar några av ytterligheterna. I Gaza får Frelimos kandidat Nyusi 94 procent av rösterna och i Sofala, inte så långt från Gaza, får han 39 procent. Naturligtvis finns det provinser däremellan, som exempelvis Nyusis hemprovins Cabo Delgado där han fick runt 75 procent av rösterna. Stor variation mellan provinserna är inget nytt i Moçambique och det krävs mer studier för att se hur mönstret ser ut i förhållande till tidigare val. Det finns emellertid en stor risk att landet delar upp sig politiskt och där centralregeringen i praktiken har ett mycket lågt stöd vilket innebär utmaningar i legitimiteten. Naturligtvis innebär en total dominans av ett parti också svårigheter för andra partier att etablera sig, växa och bli legitima.

Det andra handlar om vad man tycker att man har rätt att förvänta sig. Samtidigt som det kan ifrågasättas huruvida oegentligheterna ledde till ett annat resultat än vad ett rent val skulle ha givit, bör de röster som frågar sig varför man inte sätter en högre standard på val i ett land som Moçambique. Många riktar skarp kritik mot EU och AU för att de så snabbt godkände valet och undrar om det finns en standard för afrikanska länder och en annan för europeiska, eftersom denna typ av fusk aldrig hade tillåtits passera i Europa. Delvis i samma linje undrar vissa om Moçambique ska bli ett sådant där typiskt afrikansk land där oegentligheter blir ett slags norm.

En tredje tanke, som delvis bygger på de två första, handlar om hur moçambikierna definierar sig själva och varandra. Sedan självständigheten har det funnits medvetenhet och handling för att undvika definitioner utifrån etnicitet, hudfärg etcetera och ett starkt budskap om nationell enhet. Tonen i årets valkampanjer har bitvis utgått ifrån motsatsen; vad som skiljer oss från dem och då inte bara i betydelsen vad som skiljer exempelvis ledarna åt. Mitt intryck är att detta har gjorts av samtliga partier, kanske ännu mer av oppositionen som gärna sätter en rad etiketter på hur i princip alla inom Frelimo är; De är lögnare, korrupta, giriga, maktgalna med mera. Med denna retorik kan vi ju hamna lite varstans. Ett ställe vi kan hamna är att, istället för att prata om samhället där alla är en del oavsett partitillhörighet, och de problem som finns i detta samhälle med exempelvis korruption, tillskrivs detta problem en specifik aktör. I princip per automatik blir lösningen (i singular) att ta bort detta partiet och tillsätta ett annat. Men kanske handlar detta om långt djupare strukturer i samhället. Mina erfarenheter från arbetet med organisationer från det civila samhället, utan anknytning till Frelimo, att maktmissbruk och korruption var relativt vanligt förekommande. Intervjuer i Maputos förorter visar en minskande solidaritet mellan människor emellan; en minskande känsla av kollektivitet och gemensamma skyddsnät. Dessa exempel är naturligtvis inte oavhängiga den politiska utvecklingen men jag tror att de också kommer från djupare förändringar i samhället, inte minst förknippade med moderniseringen. (I tillägg är det ju också så att långt från alla politiska beslut i Moçambique är fattade av regeringen då biståndsgivarna spelar en stor roll i politikens inriktning.)

Men, om allt det dåliga tillhör Frelimo, och endast Frelimo, sätter de alla andra i en moralisk överlägsen position, från vilken de heller inte behöver reflektera (exempelvis över Renamos odemokratiska struktur och ledarskikt). Funderingen ovan bör inte läsas som att jag tycker att politik ska präglas av ett ständigt samförstånd och inte heller nödvändigtvis samarbete. Men skiljelinjerna bör rimligen definieras utifrån intressen, inte utifrån vad vi anser att den andre är och hur det skiljer oss. Här kan vi ju även dra paralleller till den svenska politiken, om än på ett annat plan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s