Det blir onekligen lite bråkigt i huvudet när man efter ganska många år borta från den akademiska världen bestämmer sig för att bli doktorand. Sannolikt blir det ännu bråkigare av att jag har blivit doktorand i ett ämne som jag inte har läst tidigare; sociologi. Jag läste till civilingenjör inom väg och vatten och kompletterade detta med studier i freds- och utvecklingsstudier. Det senare är inte helt olikt sociologin men då i ett slags tillämpad version och i frånvaro av sociologins klassiska tänkare.

Det har varit ett intensivt läsande de senaste två månaderna, inte minst av just sociologins historia och klassiker. Och under läsningen blir det fler som bråkar. För genom läsning av teorier om sociologins framväxt och om hur klassikerna ser på frågor som religion och tradition, dyker det upp något i marginalen; människor jag mött, främst under åren i Moçambique och det mer närliggande i Afghanistan, som påminner mig om vad de har lärt mig genom att de har delat med sig av sina liv och sina berättelser. De påminner mig genom att ställa frågor till mig; har jag tänkte på det, kommer jag ihåg det, hur förhåller sig det jag läser till det som de lärt mig?

Nu tänker ni: Hon har blivit galen, hon ser syner i böcker. Men vad tror ni händer när man kommer till en arbetsplats där man på fullaste allvar uppmuntras att tillämpa metoden att läsa 50 böcker på en vecka!?

Jag har märkt att det går ganska fort att få ihop flera omgångar om 50 böcker. Det tycks som att varje gång jag går in på en kollegas kontor, kommer jag ut med minst tre böcker, alternativt boktips skrivna på baksidan av en handlingslista eller liknande. Alla böckerna och boktipsen kommer av diskussioner, ofta utifrån mitt avhandlingsområde, men när jag funderar på hur det kom sig att jag blev rekommenderad just dessa böcker, råder lite varierande klarhet (som inte ska förväxlas med varierande intresse).

Och takten med vilken bokhögen växer gör att jag kanske snart kommer att tycka att 50 i veckan verkar helt rimligt…